Motioner i Andra Kammaren N:o 91

Motion 1877:91 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren N:o 91.

1

N:o 91.

Af Herr Jan Magnusson: Om förhöjning af anslaget »Tingsgästningspenningar»
samt indragning af vissa andra anslag.

Att nämndemansinstitutionen i Sverge är mycket gammal, känner
nog^ enhvar, ehuru tiden för densammas uppkomst torde vara svår att
bestämma. Innan några stadgade bevisningsgrunder hunnit utbilda sm,
var det folket, i massa församladt, som. afgjorde det faktiska i förekommande
rättsfrågor och tillämpade den genom gamla plägseder uppkomna
lagen, samt, då dessa icke lemnade tillräcklig ledning, stiftade lag för
det särskilda fallet. , Sedan domaremakten blifvit skild från folket och
anförtrodd åt, egentliga domare och folket icke mera i massa infann sm
pa tinget, utsågos, för hvarje särskild!- fall, vissa personer, på livilka hela
menighetens myndighet, i afseende på afgörandet af sjelfva faktum, blef
ötverlåten. Redan i de äldsta landskapslagarne — den äldre Yesto-ötala-gen
och Gotlandslagen, hvilka båda tros vara författade i början af
13:de århundradet möter oss nämnden och framträder sedan i de öfnga
lagarne. Det antages att nämnden blifvit införd i slutet af 12:te
eller början af 13:de århundradet, i de mål i hvilka förut begagnades
ordalier. Enligt Helsingelagen blef jernbörden afskaffa af Konungarne
Magnus och Birger, men blef ånyo införd till dess år 1320 stadgades
»att jernbyrd skulde aldri optare vara». I dess ställe infördes nämnd,
men att detta icke var någon ny institution synes deraf, att sistnämnda
lag omtalar nämnden såsom en »raetter sura förrae var». Likasom ordalienm
begagnades den svenska nämnden — kanske äfven jemte jern profet
såsom förhållandet lär, varit i Skåne — i brottmål, der utredning och
direkt^ bevisning genom vittnen icke kunde åstadkommas. Den hade då
att „ på grund af faktiska förhållanden och de upplysningar som kunde
erhållas, såväl inom som utom rätten, afgifva sitt utlåtande. Jemväl
Bill. till RiJcsd. Prot. 1877. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Häft. 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

enligt landslagen hade nämnden att afgöra yttre faktum. Då vittnesbevisningens
verksamhet började utvidgas och användas för utredandet
af sådant som egentligen tillhörde nämndens funktion, eller såsom indirekt
bevisning, togs väl denna bevisning i betraktande af nämnden, hvilken
dock ej var bunden deraf, utan fortfor att yttra sig efter egen kännedom
om saken, hvarföre nämnden skulle tagas från det härad »som
jord ligger eller gerning görs». I slutet af 15:de århundradet ändrades
förhållandet, så att nämnden började öfvergå till en bevisningen profvande
auktoritet, hvilket dock först efter hand utbildade sig i praxis, så att,
ehuru nämnden i början af 17:de århundradet började öfvergå från jury
till dömande myndighet, den ändock ända till medlet af samma århundrade
fortfor i sin gamla egenskap af jury, och en bland anledningarne
till tillsättandet af 1643 års lag-komité var, att emellanåt dom »fälldes
utan hörande af nämnd».

Jag har velat förutskicka dessa antydningar för att dermed visa,
att nämnden i förra tider haft ett långt större inflytande på rättsskipningen
än nu, och att om det inflytande den ännu har icke skall minskas
och denna, flera århundraden gamla, institution icke skall sjelfdö,
det är nödvändigt att dess platser blifva besatta med tingslagens redbaraste
och insigtsfullaste män. Vår tid, som fordrar skickligare domare
än de hvarmed förra tiden fått vara belåten, ställer äfven större fordringar
på deras bisittare eller nämnden. Men för att dessa redbara och insigtsfulla
personer, eu gång valda till häradsrätternas ledamöter, skola
bibehålla denna befattning under flera år, och icke, såsom numera på
flera ställen sker, taga afsked sedan de tjenat i 2 år, fordras ovilkorligen
att någonting af statsmakterna göres för att i någon mån ersätta de många
besvär, med ty åtföljande tidsspillan och kostnader, som nämndemansbefattningen
medför. Utom skyldigheten att vara närvarande vid de ordinarie
tingssammanträdena, hvilkas antal i olika domsagor uppgå från 4
ända till 12, om man medräknar de särskilda sammanträdena vid tingens
afsilande då utslag afkunnas och expeditionerna utlemnas, måste de inställa
sig vid extra sammanträden då ransakningar hållas i brottmål, biträda
vid de 2:ne ordinarie vägsynerna och jemväl dervid bekosta sig
skjuts, samt biträda fjerdingsmännen vid indrifningen af resterande kronoutskylder.
För allt detta hafva de ingen särskild ersättning, ehuru den
tid som dertill åtgår med säkerhet uppgår till mellan 20 och 40 dagar
årligen. För biträde vid utmätningar och uttagning af resterande kommunalutskylder,
erhåller nämndemannen 75 öre och vid andra extra förrättningar
2 kronor i dagtraktamente samt i begge fallen ersättning för
skjuts efter eu häst. Det är icke alltid som nämndemannen, till de resor

/

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91. 3

honom åligger utgöra, kan taga egen häst, förutsatt att han egen någon
sådan, hvilket icke alltid är händelsen, utan måste lega sig skjuts. Om
då i den socken han bor finnes 6 å 8 mil häradsväg att syna 2:ne gånger
om året och han bor på ett afstånd af 4 å 5 mil från tingsstället,
blifver den årliga utgiften derför icke så obetydlig.

Utom den direkta ersättningen genom befrielsen från krono- och
hållskjuts, af hvilka den förra numera högst sällan förekommer och den
senare väl på sina ställen kan vara afsevärd men på andra åter är ett
så ringa onus att nämndemännen icke vilja undandraga sig hvad som
deraf på deras hemmansdel belöper, för att derigenom undvika rubbning
i de uppgjorda skjutsplanerna, åtnjuter nämnden en direkt godtgörelse
genom de så kallade tingsgästningspenningarne och i ersättning för genom
nya strafflagens införande densamma frångångna bötesandelar. Genom
Kongl. kungörelsen den 9 Juli 1720 bestämdes att nämnden skulle
hafva hälften af tingsgästningspenningarne och eu tredjedel af sakören
och genom Kongl. kungörelsen den 11 Mars 1841 föreskrefs »att tingsgästningspenningarne,
i stället att såsom hittills utgå i förhållande till
hvarje års uppbörd, för framtiden skulle utbetalas efter medium af samma
uppbörds belopp under de sistförflutna tio åren». Dessa tingsgästningspenningar,
hvilka före år 1840 i sammanhang med lagmans- och häradshöfdingeräntan
samt sterbhusafgiften utgingo efter matlag och då naturligtvis
stego i mån af befolkningens tillväxt, blefvo genom sistberörda
förordning faststälda till fixa belopp, hvilka genom Kongl. brefvet till
Statskontoret den 17 Februari 1845 blefvo uppförda bland hofrätternas
justitiestater till de belopp hvarmed de ännu utgå, nemligen: för de
under Svea hofrätt lydande, 7586 kronor 52 öre, för de under Göta hofrätt
lydande, 7612 kronor 4 öre och för de under hofrätten öfver Skåne och
Blekinge lydande domsagorna 3012 kronor 36 öre. Dessutom utgår, enenligt
ofvanberörda nådiga bref till nämnden i Kopparbergs län 139 kronor
6 öre i ersättning för de inkomster densamma förlorat genom extra
grufvehjelpens upphörande samt till nämnden i hela riket 7181 kronor
32 öre för genom nya strafflagens införande densamma frångångna bötesandelar.
Sammanlagda beloppet af dessa från statsverket utgående ersättningar
utgör 25,531 kronor 30 öre. Fördelades nu detta belopp lika
emellan rikets 3852 tjenstgörande nämndemän skulle hvar och en deraf bekomma
6 kronor 63 öre, nemligen 4 kronor 761|2 öre af tingsgästningspenningarne
och ersättningen för grufvehjelpens upphörande samt 1 krona
Sö1^ öre af ersättningen för frångångna bötesandelar, men i stället äro
dessa ersättningar så ojemt fördelade att då t. ex. en nämndeman i ett
tingslag utaf tingsgästningspenningarne erhåller endast 64 öre, erhåller en

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

sådan i ett annat tingslag ända till 13 kronor 84 öre. Utaf ersättningen
för frångångna bötesandelar erhåller nämnden i en del tingslag endast 3
å 4 kronor eller 25 å 33 öre hvar. Om nu dessa tingsgästningspenningar
ökades och utginge med ett lika belopp af 50 kronor till hvarje tjenstgörande
nämndeman, skulle detta för de 3852 nämndemän som finnas i
rikets 321 tingslag, göra en summa af 192,600 kronor; men om derifrån
afdrages de 25,531 kronor 30 öre, hvartill ofvanberörde trenne anslagsposter
utgöra, skulle tillökningen blifva 167,069 kronor 70 öre.

Rättvisare fördelad blefve nog godtgörelsen om den utginge i form
af reseersättning, då den som hade längre väg att resa eller flera resor
att göra äfven finge högre godtgörelse, men då Riksdagen icke velat lyssna
till de förslag som i detta syfte blifvit framstälda, ehuru många af dess
ledamöter medgifvit rättvisan och billigheten deraf, har jag trott att eu
förökning och jemnare fördelning af de anslag, som för närvarande till
nämndemännen utgå, måhända skulle möta mindre motstånd. En tillökning
i dessa anslag har den fördelen med sig att man på förhand kan beräkna
och bestämma deras belopp, hvilket deremot icke är förhållandet med
reseersättningar. Dessa anslag äro icke heller någonting nytt, ty de
hafva i långliga tider utgått till nämnden. Om man tager i betraktande att
t.ingsgästningspenningarne och ersättningen för grufvehjelpens upphörande
år 1845 och ersättningen för frångångna bötesandelar, vid tiden för nya
strafflagens införande, bestämdes till de belopp hvarmed de nu utgå, är
den tillökning jag kommer att föreslå icke så stor som den vid första
påseendet synes, om man beräknar penningevärdets fall under tiden och
de belopp hvartill berörda anslag nu skulle uppgå om de icke blifvit
fixerade. Lägger man dertill att, sedan dessa anslag blefvo fixerade,
nämndemännens tjenstgöringskyldigheter blifvit ökade genom de flera
sammanträden Häradsrätterna nu hålla, så torde tydligen framgå: att på
samma gång skyldigheterna blifvit ökade samt tidspillan och skjuts måste
högre betalas, nämndemännens ersättning i sjelfva verket blifvit minskad.
Deraf kan lätt förklaras hvarför häradsrätternas nämnd i allmänhet
numera icke tjena så länge som förr, oftast icke längre än de 2
år, hvartill de lagligen äro förpligtande. Ja det har till och med på
vissa orter gått så långt, att till nämndemän blifvit valde personer som icke
ens varit skrifkunniga. Det är klart att under sådane omständighet
domaren, hvilken ofta kan vara en extraordinarie, som är främmande på
orten och derför icke förstår alla ord och uttryck på folkets munart, icke
har den hjelp och det stöd utaf nämnden, som han borde och under andra
förhållanden kunde hafva. Ja äfven för folket sjelf är det icke af
ringa vigt att äldre redbare och erfarne nämndemän finnas, hvilka inom

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

sin ort kunna tillhandagå med råd och upplysningar samt verka såsom
fredsdomare och dymedelst afstyra många onödiga processer.

Det har visserligen invändts att nämndemansbefattningen är ett
kommunalt uppdrag och således icke borde godtgöras. Jag betviflar dock
huruvida denna befattning kan vara ett rent kommunalt uppdrag, då derme
uppfylles ett statsändamål; men, äfven om så vore, vill jag påpeka,
att de kommunala uppdrag, som äro förenade med några betydligare besvär,
till exempel ordförandeskapet i kommunalnämnd och landstingsmansbefattningen,
blifva godtgjorda. Och hvarthän skall det leda om det nuvarande
förhållandet får fortfara? Jo, tvifvelsutan derhän, att sedan
nämndemansinstitutionen fått förfalla och förlorat i duglighet och aktning,
den skall lemna rum för kollegiala domstolar med juridiskt bildade bisittare,
. hvilkas aflöning säkerligen blefve många gånger större än den
ersättning hvarmed den nuvarande nämnden vore belåten.

På grund af hvad jag härofvan anfördt, tager lag mig friheten
vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del ville besluta, det anslaget
»tingsgästningspenningar)) måtte höjas från dess nuvarande
belopp 18,210 kronor 92 öre till 192,600 kronor,
att utgå med 50 kronor årligen till hvarje tjenstgörande
nämndeman; och

att deremot de nu utgående anslagen 7,181 kronor
32 öre för genom nya strafflagens införande nämnden
frångångna bötesandelar och 139 kronor 2 öre till nämnden
i Kopparbergs län för de inkomster den förlorat
genom extra grufvehjelpens upphörande, måtte indragas.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 25 Januari 1877.

Jan Magnusson.