Motioner i Andra Kammaren, N:o .9.9

Motion 1877:99 Andra kammaren

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o .9.9.

N;o 99.

Af Herr C. J. Svensén: Om försäljning eller utarrenderande
af de statens egendomar, hvilka icke äro för särskilda
ändamål af sedda.

Genom de af nästförflutna Riksdagar verkställa löneregleringar,
med indragning till statsverket af en mängd civila och militära boställen,
äfvensom genom indragningen till statsverket af de förut under Serafiinerordensgillets
vård .stående fastigheter, har den jordegendom, öfver
hvilken staten omedelbart förfogar, fått en högst betydlig tillökning och
kommer ytterligare att ökas genom den antagligen nära förestående indragningen
af landtstatsboställena. Eu gifven följd häraf är, att frågan
huru med dessa egendomar bör förfaras, för att de må blifva till största
möjliga gagn så väl för statsverket som för landet i dess helhet, vunnit
en ofantligt ökad betydelse.

Denna fråga kan lösas på två sätt, antingen genom den ej till särskilda
ändamål anordnade statsjordens utarrendering eller försäljning på
de för statsverket förmånligaste vilkor. Den komité, som af Kongl.
Maj:t på Riksdagens begäran tillsatts för domänväsendets ordnande, har
emellertid till följd af sitt uppdrag endast haft att utreda det förra alternativet
— utarrendering — hvadan dess framställning af saken måste
blifva skäligen ensidig, oaktadt den i komiténs betänkande meddelade
intressanta liistoriken öfver lagstiftningen om svenska statens egendomar
gifver ytterligare stöd åt den gamla erfarenhetssatsen, att staten som
fastighetsegare har att kämpa med otaliga svårigheter. Men en samhällsfråga
af sådan vigt som denna tål väl att, innan den slutligen afgöres,
från alla sidor noga skärskådas.

Ställer man i detta syfte de båda alternativen mot hvarandra, så
befinnas anhängarne af statsjordens utarrendering som hufvudskäl för sin

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

17

åsigt framhålla det förmenta gagnet för statsverket deraf att en mängd
fast egendom är i statens hand. Staten skall nemligen deraf kunna påräkna
en under alla förhållanden säker inkomst, som dertill i män af
jordvärdets stegring allt framgent skulle ökas. Så länge''jorden vore i
statens ego, blefve den alltid skyddad från att genom möjlig misshushållning
från statsmakternas sida förskingras, hvilket åter ej vore lika
säkert i fråga om det kapital som infiute genom egendomens försäljning.
Vidare vore det för statens kredit i utlandet förmånligare om den innehar
en del fast egendom, än om motsatsen eger rum. Ändtligen skulle
det för jordbruksnäringens utveckling vara af stor vigt, om eu talrik
kronoarrendatorsklass uppstode i vårt land. Kronoarrendena skulle nemligen
vara så förmånliga, att förmögne och vetenskapligt bildade jordbrukare
kornme att företrädesvis i dem nedlägga kapital och arbetsskicklighet;
och liksom England för sitt jordbruks höga ståndpunkt i främsta
rummet lär hafva att tacka sina s. k. farmers, så skulle snart våra statsdomäner
förete eu samling af idel mönsterfarmer.

Huru vida uppkomsten af eu farmerklass här i landet vore önskvärd,
är dock minst sagdt tvifvelaktigt. England kan stå i stor förbindelse
till sina farmers, men måhända stode det bättre till der ute, om
der funnes hvad som nu saknas, men som engelsmännen med skäl afundas
oss, — ett sjelfegande bondestånd. Gent emot denna klass af
farmers står en annan klass af utarmade jordarbetare. Farmern har
naturligen ej samma intresse som den sjelfständige jordegaren att se sina
underhafvande någorlunda bergade; tvärt om måste han, för att kunna
godtgöra sig för hvad han i egendomen nedlagt, söka draga största möjliga
fördel af den tillgängliga arbetskraften. Följden blifver låga arbetslöner,
deraf alstras fattigdom och missnöje — och striden mellan kapital
och arbete är för handen. Farmers kunna ej med bästa vilja gå arbetarne
till mötes utan fara för egen ruin; och arbetarne börja i stället
söka hjelp hos de socialistiska föreningarne, i hvilkas led de i allt talrikare
skaror ingå. Till sådana resultat har befintligheten af en mellanklass
mellan jordegare och jordarbetare ledt i England ; och det är ej
annat att vänta, om en talrik arrendatorsklass uppstår hos oss, än att
samma orsaker i sinom tid skola medföra samma verkningar, — i sanning
en föga hugnelig framtidsutsigt.

o o Ö O Ö

Härtill kommer att utsigten till ett mönsterjordbruk på statens
egendomar i sjelfva verket är ganska ringa. Dessa egendomar äro till
sitt stora flertal så små, att de alldeles icke kunna ha något lockande
för jordbrukare med intelligens och kapital. Då dessutom arrendator!!

Bill. till Riksd. Prat. 1877. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Höft. 3

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

ej är med samma band som egaren fästad vid en jord, som hvarken är
eller kan blifva hans, och således ej har samma intresse som den senare
att behålla jorden i godt skick, utan det fast mera för honom är ett
rent nödtvång att derur draga den största möjliga vinst under den begränsade
tid han innehar densamma, — så är klart, att jordens alstringskraft
aldrig är till sitt fortbestånd så tryggad under eu arrendator som
under eu sjelfegare, hvilken kan lemna den i arf åt sina barn. Huru
stora odlingar den förre må verkställa, huru rika skördar han må vinna,
blifver alltid hans intresse i viss mån stridigt med egarens. Sant är, att
statens arrendator ej lemnas utan nödig kontroll för sin vård af jorden,
men då staten ej lika vål som den enskilde är i tillfälle att lämpa sin
kontroll efter för handen varande omständigheter, så uppstå här tre
olika fall: antingen lemnas arrendator!! utan verksam kontroll, att efter
godtycke hushålla med statens egendom, eller blifva så väl han som de
tjensteman hvilka skola bevaka statens rätt helt och hållet klafbundne genom
för mycket regleinenterande, eller ock, om åt sagde tjensteman lemnas
större handlingsfrihet, hemfaller han fullkomligt åt deras godtycke
och varder i allt sitt görande och låtande underkastad deras behag.
Hvilket af de senare alternativen som väljes, kommer arrendator!! i en
så osjelfständig ställning, att han nära nog kan anses såsom statens lifegne;
och klart är, att ingen sjelfständig man gerna vill underkasta sig
ett sådant tvång, hvarigenom statens utsigt att få duglige arrendatorer
ytterligare minskas. Lägges härtill att i och för sagda kontroll förr
eller senare en hel legion nya statstjenare torde komma att tillskapas,
så finnas de väntade fördelarne af arrendesystemet ha lidit en betydlig
inskränkning.

Återstår att tillse om och i hvad mån dessa olägenheter för samhället
i dess helhet uppvägas af motsvarande fördelar för statsverket.
Hvad först det väntade stärkandet af statskrediten beträffar, så lär ej
denna bero på den mängd fast egendom som samlas i statens hand, utan
på nationens förmögenhet och deraf följande förmåga att betala. Om
statsjorden i enskildes ego finge bättre vård och i följd deraf högre
värde, skulle tvärt om det derigenom uppkomna plus i nationalförmögenheten
bidraga att höja statens kredit.

Säkerheten för statsverket att i all framtid få behålla inkomsten
af fastigheterna är ej heller ostridig. Få statsmakterna lust att slösa,
kunna de lika väl bortslumpa den fasta egendomen till vanpris och på
dåliga vilkor, som förskingra ett tillgängligt penningekapital. Erhålles
åter ett sådant genom statsjordens försäljning, så lärer ej åtminstone Riksdagen
hittills visat sådana anlag för slöseri, att kapitalets bortslösande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

19

vore att frukta; och de som härutinnan misstro Riksdagen kunna väl lita
derpå att, Regeringen ej skall bifalla en försäljning, med mindre visshet
gåfves om försäljningsmedlens kloka bruk.

Den inkomst staten hittills af sina arrenden vunnit är jemväl ingalunda
så stor att den talar för arrendesystemets utsträckning. De
förut antydda svårigheterna för arrendator!! bidraga i hög grad till dess
sänkande. Genom optionsrättens borttagande och arrendetidens förkortande
kunna visserligen arrendena bättre lämpas efter myntvärdets stegring,
men dermed har ock den borgen för jordens bättre vård måst uppgifvas,
som ligger i arrendatorns större säkerhet att varda vid arrendet
bibehållen. Den för skyddandet af statens rätt nödvändiga pröfningen
af arrendeanbudens antaglighet öppnar en väg för byråkratiskt maktmissbruk
med prejeri, mutsystem och gynnande af vänner och bekanta
på statens bekostnad. Med ett ord: erfarenheten gifver öfver allt vid
handen, att staten af sin jord ej har mer än hälften af den inkomst den
i jemförelse med annan egendom borde gifva.

Sjelfva grundsatsen, om det är lämpligt att staten innehar fast
egendom eller icke, behöfver här noga sedt ej komma på tal. Om till
exempel de vid jordens försäljning inflytande medlen i främsta rummet
användas till afbetalning å vår jernvägsskuld, så sker ju ingen annan
förändring för staten, än att en egendom utbytes mot en annan, som är
vida förmånligare och nödvändigare att ega. Hvad särskildt jordegendomen
vidkommer, så kunna derom två slutsatser göras. Har staten
fördel af att ega jord, och får den deraf sin säkraste inkomst, så bör den
ock med alla till buds stående medel och så långt dess tillgångar medgifva
sträfva att komma i besittning af så mycken jordegendom som möjligt.
Slutresultatet häraf skulle blifva, att en gång i framtiden all svensk
jord vore i statens ego, — men dermed vore ock dörren öppnad på vid
gafvel för socialism och kommunism med alla deras konseqvenser. Har
deremot staten icke tillbörlig inkomst af sina egendomar, och gifva dessa
ej heller samma afkastning som de enskildes, så uppstår ju derigenom
en nationalförlust, hvilken bör så snart ske kan betäckas genom egendomarnes
försäljning på för staten förmånliga vilkor. Häremot kan invändas,
att det under vissa omständigheter kan vara förmånligt för staten
att ega jord, under andra icke. Men det är klart, att då samma förutsättningar
äro för handen i (ifrigt, detta endast vore att anse som en tillfällig
afvikelse, som snart skulle återgå under den allmänna regeln, så att
till slut antingen all eller ock ingen jord vore i statens ego.

Allt synes sålunda tala för eu försäljning, men arrendesystemets
vänner mena, att olägenheterna af en försäljning icke för ty skulle blifva

20

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

svårare . än af en utarrendering. De förra torde alltså tarfva en
granskning.

För det första, heter det, är det alldeles icke gifvet, att saluvärdet
ko mule att öfverstiga fastigheternas för närvarande beräknade värde.
Äfven om så vore, skulle dock de öfriga skälen vara tillräckligt afgörande.
Hvad som är en vinst för nationen, det kan i längden icke vara
en förlust för staten. Den större trygghet i jordens besittning, som blefve
en följd af dess öfvergång till sjelfständige jordbrukare, och den dermed
följande större omsorgen om dess odling, skulle snart nog visa sitt inflytande
på nationalvälmågan, och icke minst på statskassan genom stegringså
väl i bevillning som indirekta inkomster. Den ingalunda minst vigtiga
följden af en försäljning vore administrationens förenkling, i det en
mängd embets- och tjensteman finge egna en god del af sin tid åt andra
värf, hvarigenom åtskilliga tjenster framdeles kunde indragas, statsverket
till lättnad. Att staten för den medelbara vinstens skull inlåtit sig i
företag, som i första hand gifva förlust, det visar byggandet af stambanorna,
hvilkas inkomst ej snart lärer täcka statens ränteförlust å byggnadskostnaden,
men som det oaktadt ingen ångrar.

Emellertid kan det ej råda något tvifvel om att statsjorden vid
försäljning skulle lemna ett betydligt öfverskott. Låter det sig visa att
staten af sina egendomar har allt för litet i arrende, så följer redan
deraf, att försäljning vore äfven i ekonomiskt hänseende förmårdigare än
utarrendering. Dervid behöfva ej de inskränkningar och försigtighetsmått
iakttagas, som vid utarrendering så betydligt bidraga att nedsätta arrendet
; linnes endast säker köpare, kan staten taga huru stor summa som
helst, utan några bekymmer om jorden kan bära den samma, hvilket
varder köparens ensak. Staten, som har tid att vänta med betalningen
kan dessutom lemna köparen bättre vilkor och i samma mån fordra
högre köpeskilling än någon enskild säljare. Allting antyder, att statens
egendomar skulle ställa sig i högre saluvärde än dermed jemförlig enskild
egendom, och att försäljningen skulle inbringa staten dubbelt så mycket
som jordens nuvarande, efter arrendeinkomsten beräknade värde. Då
statens arrendejord af domänkomitén värderas till inemot 60 millioner
kronor, kan en försäljning med fullt fog antagas gifva 120 millioner.

Äfven då rnotståndarne nödgas medgifva detta, invända de likväl,
att huru stor saluvinsten än må blifva, skall dock räntan af försäljningskapitalet,
om detta lemnas orördt, för all framtid stanna vid samma belopp,
hvaremot arrendet stiger med jordvärdet och snart skall öfverstiga
räntan. Låt vara att staten kunde påräkna 6 millioner i ränta mot 3
millioner i arrende, så skulle dock den förra summan allt jemt qvarstå

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

21

oförändrad, men den senare allt jemt stiga, och i en ej aflägsen framtid
höja sig öfver 6 millioner, så att staten ändå alltid skulle förlora på en
försäljning.

Denna invändning hvilar på åtskilliga förbiseende och obevisliga förutsättningar.
För det första är det långt ifrån säkert, att jordvärdet i
all evighet skall fortfara att stiga. Jordvärdets stegring beror dels på
åkerbrukets utveckling, dels på myntvärdets fall. Äfven om landbruksvetenskapen
allt framgent skulle utveckla sig i samma skala som under
de senaste femtio åren, hvilket är mycket ovisst, så kunde lätt hända, att
om de rika guldkällorna i Australien och Kalifornien en vacker dag började
sina ut, och metalltillgången ej stode i samma förhållande som förut
till den allmänna rörelsens behof, myntvärdet toge till att stiga. Följden
häraf blefve naturligtvis att alla andra värden, och således äfven jordvärdena,
i samma mån komrae att falla.

Vidare torde, äfven vid jordvärdets fortfarande höjning, statens
arrendevinst ej komma att ökas så hastigt som man velat antaga. Vid
1859—60 års riksdag uppgafs statens inkomst af då befintlig arrendejord
till 310,000 riksdaler; domänkomiténs utlåtande uppgifver den samma för
1875 till 540,000 kronor. Tillväxten skulle således under denna korta
tid utgjort ej mindre än 77 procent, eller omkring procent årligen.
Men nu befinnes denna tillväxt nästan ensamt ha tillkommit genom arrendejordens
ökning, och blott i ringa mån genom arrendenas höjning.
Arrendejorden uppgafs vid nämnda riksdag till 80,000 tunnland (omkring
450,000 qvadratref), hvaraf 36,000 tunnland (omkring 200,000 qvadratref)
åker och äng, men för 1875 till 733,000 qvadratref, hvaraf 329,000
åker och äng, — således en ökning af nära två tredjedelar. Räknas nu
arrendet, som väl lämpligast är, blott för åker och äng, så linnes det
under samma tid hafva stigit från 1 krona 55 öre per qvadratref till
1 krona 64 öre, eller med knappa 6 procent. Om ej ny jord tillkomme,
behöfde således arrendeinkomsten för att fördubblas eu tid af nära två
hundra år. Men det vore ej just skäl att det nu lefvande slägtet afstode
från en för staten gagnelig åtgärd, i den välvilliga afsigt att — möjligen
— bereda ökade statsinkomster åt våra efterkommande i 21:sta århundradet.

Ytterligare förbiser man, att staten genom jordens utarrendering
lider en årlig förlust af inkomster, motsvarande skilnaden mellan arrendevinsten
och räntan af försäljuingskapitalet. Om räntan räknas till 6 millioner
och arrendet till 3 millioner, skulle denna förlust i början utgöra
3 millioner och sedan väl minskas genom arrendets stigande, men ej
varda till fullo betäckt förr än arrendevinsten lika mycket öfverstege
räntan, som den i början understigit den samma, eller först då den upp -

22

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

nådde ett belopp af 9 millioner — något, som nog lärer dröja en rund
tid, äfven om arrendevinsten ökades mångdubbelt raskare än förut blifva
visadt. Och härvid är likväl ej, såsom riktigast vore, räntan å statens
förlust medtagen i beräkningen. Sker åter detta, skall man finna, att
det är ganska väl bestäldt, om den årliga höjningen af arrendevinsten
räcker till att betacka denna ränta. Uppginge arrendejordens saluvärde
till 120 millioner och statens årsförlust alltså till 3 millioner, behöfde
arrendena årligen höjas med 5 procent för att kunna betacka räntan;
utgjorde förlusten blott hälften — vid ett beräknadt saluvärde af 90
millioner — behöfdes dertill procent årlig stegring af arrendena, o. s. v.

Som ett sista skäl för behållandet af statsjorden har man framhållit
att den vore ett arf från våra fäder, som det vore vår pligt
att oförininskadt öfverlemna till våra barn. Men här gäller ej samma
hänsyn, som till exempel kunna förmå eu adelsman att behålla ett förlustbringande
arfvegods, under det hvarje annan finner det förmånligare
att omsätta eu egendom som han ej kan väl sköta i ett kapital som
gifver bättre vinst. För öfrig! torde vi bäst uppfylla våra pligter både
mot förfäder och efterkommande, om vi ej gräfva ned de pund vi fått
af de förre, utan förvalta dem så, att de må lända de senare till verkligt
gagn.

Redan 1809 beslöto Rikets Ständer att kronans jord skulle försällas,
men Kongl. Maj:t fann dock ej för godt att stadfästa beslutet. Förslaget
har sedan ofta åter blifvit väckt, men alltid förfallit, oaktadt sådane
män som Å. W. Björk, L. J. Hjerta och n. v. statsrådet Carlson,
andra att förtiga, gifvit det sitt stöd. Men då frågan nu genom boställenas
indragning fått en vida större vigt än förut, synes tiden vara inne
att åter bringa den å bane.

År man väl ense om att statens arrendejord bör försäljas, så torde
mindre svårigheter möta vid bestämmandet af sättet och vilkoren derför.
Ehuru visadt är att försäljning med fördel kan ske, äfven om statsverket
i första hand derå lider förlust, torde dock sådan lämpligen kunna
undvikas genom att ej föreskrifva ovilkorlig försäljning till hvad pris
som helst, i fall missgynnande omständigheter någonstädes skulle nedtrycka
saluvärdet. Helst borde stadgas fastigheternas utbjudande alternativt
till salu eller arrende, med antagande af högsta köpeanbudet, då
staten derigenom vunne eu ränta, öfverstigande arrendesumman enligt
högsta antagliga anbud. I öfrig! bör åt köparen lemnas lång tid och goda vilkor
för betalningen, så att till exempel halfva köpeskillingen finge i
fastigheten innestå under form af hypotekslån, hvarigenom staten kunde
påräkna större saluvinst.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.9.

23

I fråga om försäljningskapitalets användande för statsverkets räkning
äro liera utvägar tänkbara. Dels kan detsamma användas till afbetalning
å statens skuld genom inköp vid låg kurs af jernvägs- och
hypoteksobligationer, dels kan staten med någon kapitalstark penningeinrättning,
till exempel allmänna hypoteksbanken öfverenskomma att banken
finge uppbära det genom försäljningen inflytande kapital, mot erläggande
för all framtid till statsverket af räntan derå, i likhet med hvad förberedande
skattejemkningskomitén i .sitt betänkande föreslagit med hänsyn till den
kapitaliseringsplan som satts i fråga att med grundskatternas och indelningsbördans
afskrifning förena. Här må påpekas att den ökade inkomst,
staten kan påräkna genom räntan af saluvinsten, jemförd med arrendevinsten,
bör blifva en ingalunda ovigtig faktor vid beräkningen af de medel,
hvarmed den för statsverket genom nyss nämnda afskrifning uppkommande
brist skall betäckas.

Rörande skogen å de egendomar som skulle säljas torde böra
stadgas, att der skogen vore af större betydenhet och så belägen, att
den lämpligen kunde ställas under skogsstatens omedelbara vård och
förvaltning, skulle den, med undantag af tillräcklig skogsmark för husbehof,
afsöndras såsom kronopark och efter faststälda grunder förvaltas.
De skogar åter, som ej vore dertill tjenliga, eller för sin förvaltning
skulle i förhållande till sitt värde kräfva allt för stora kostnader och
besvär, äfvensom de till husbehof undantagna, skulle deremot i försäljningen
ingå.

Då vid arrendejordens småningom skeende försäljning besväret med
dess förvaltning i samma mån kommer att minskas, torde en särskild
domänstyrelse antingen befinnas öfverflödig, eller ock, om en sådan under
öfvergångstiden anses böra inrättas, densamma endast behöfva på
förordnande tillsättas.

Med stöd af hvad nu är anfördt föreslår jag alltså,

att Riksdagen ville för sin del besluta, det de sta.
tens egendomar som ej äro för särskilt ändamål
afsedda, vid inträffande ledighet skola efter föregången
värdering alternativt till salu eller arrende utbjudas,
skolande försäljning ske, om sådant antagligt
anbud ingår, att räntan å köpeskillingen öfverstiger
det högsta arrende som kan erhållas.

Stockholm i Januari 1877.

C. J. Svensén,

Häruti instämma:

Hans Andersson, Magnus Jonsson.

i Bringåsen.

J. Erickson.__Hans Larsson.