Motioner i Andra Kammaren, N:o 8

Motion 1892:8 Andra kammaren - urtima

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

N:o 8.

Af herr A. Bexell, om ändring i § 28 af det genom Kongl.

Maj:ts proposition n:o 2 framlagda förslag angående
förändrad lydelse i vissa delar af nu gällande värnpligtslag.

Uti chefens för landtförsvarsdepartementet anförande till statsrådsprotokollet
den 14 oktober detta år framställes den frågan, huruvida
»det af t. f. chefen för generalstaben utarbetade förslag till förbättrad
härordning uppfyller de fordringar, hvilka måste ställas på hvarje härförfattning,
eller att, på samma gång den är afpassad efter nationens
förhandenvarande ekonomiska utveckling, tillika lemna garantier för ett
lyckligt genomförande af den strid för det nationella oberoendet, som
inom längre eller kortare tid kan förestå oss (sid. 25).» Denna fråga
framställes, men hesvaras icke af chefen för landtförsvarsdepartementet.
Ett i den meningen bestämdt svar, att intet tvifvel om denna försvarsordnings
»betryggande» beskaffenhet skulle kunna med skäl yttras, eller
att en tillförlitlig »garanti» för ett »lyckligt» krig i och me d dess genomförande
vore vunnen, lär ock hvarken någon tänkande person begära
eller någon kunnig militär vilja gifva. Det är icke frånvaron af ett
sådant svar jag funnit anmärkningsvärd, men val den omständigheten,
att chefen för landtförsvarsdepartementet underlåtit att ens uttala någon
sin öfvertygelse eller förhoppning i sådant afseende. Såvidt jag funnit,
har chefen för landtförsvarsdepartementet icke tilltrott sig att tilldela
det förslag, han förordat, något högre vitsord, än att »det lärer vara
uppenbart, att med detsammas antagande förbättringar af genomgripande
vigt och betydelse i den nuvarande försvarsorganisationen skulle
vinnas».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

17

Detta vitsord öfverensstämmer till innehållet med och skiljer sig
till ordalagen föga från det omdöme, som nuvarande chefens för landtförsvarsdepartementet
närmaste företrädare uttalade till statsrådsprotokollet
den 4 januari 1892 angående det förslag, som framlades för
detta års lagtima Riksdag, nemligen att äfven med det af herr statsministern,
på »skäl af politisk natur», förordade tillvägagåendet »betydande
förbättringar i landets försvarsväsende skola kunna åvägabringas».
(Statsrådsprotokollet vid Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 till 1892 års
lagtima riksdag, sid. 63.)

Hvad åter dåvarande krigsministern tänkte om dessa af honom
föreslagna förbättringar från synpunkten af ett »betryggande» försvar
och en »garanti» för lycklig utgång af ett krig, hade han förut (samma
statsrådsprotokoll, sid. 4) oförbehållsamt uttalat, i det han kraftigt afstyrkte
att »skapa en försvarsorganisation, om hvars bristfällighet man
från början är öfvertygad, och som sålunda förfelar just det mål, man
afser att uppnå, eller tryggandet af landets oberoende».

Om det nu torde få anses oomtvistligt att, hur högt man än må
»af politiska skäl» bemöda sig att uppskatta det företräde de å urtima
Riksdagen föreslagna »förbättringarna» ega framför de för årets lagtima
Riksdag framlagda, skilnaden mellan dem likväl icke är af den betydenhet,
att förre krigsministerns omdöme, derest det var väl grundadt
i fråga om det senare förslaget, icke äfven skulle gälla om det förra,
när båda betraktas från den angifna hufvudsynjmnkten, nemligen fordringarna
på ett verkligen betryggande försvar, som i sig bure »garantier
för ett lyckligt genomförande af en strid för det nationella oberoendet»,
så lärer jag icke sakna goda skäl för min åsigt, att Kongl.
Maj:ts nu afgifna förslag till försvarsväsendets ordnande icke är af beskaffenhet
att kunna tjena såsom grundval för en till sin effektivitet i
någon mån definitiv lösning af försvarsfrågan.

Då jag tillika ej kan annat än, i vida högre grad än regeringen,
fästa afseende vid de vidtutseende finansiella följderna af förslagets antagande,
vid den brist på utredning af ärendet i detta hänseende, som
vare sig i följd af brådskan eller af andra för mig okända anledningar
vidlåder detta förslag, likasom dess tvenne föregångare, så är härmed
förklaradt, att jag ej kan annat än på det lifligaste önska, att förslaget
ej måtte af Riksdagen bifallas.

Skulle emellertid, i strid med folkets åsigter och vilja, ett svagt
flertal inom Andra Kammaren medverka till ett, enligt min öfvertygelse,
på alla våra inre förhållanden olycksdigert återverkande bifall till Kongl.

Bih. till Urtima Rihd. Prof. 1802. 1 Satnl. 2 Afd. 2 Band. 2 Käft. 3

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

Maj:ts proposition, så vill jag ej hafva underlåtit att söka åstadkomma
undanrödjande! af eu ytterst vådlig bestämmelse i värnpligtslagen.

Som val bekant är, qvarstå ännu i allt väsentligt oförändrade de
år 1809 i regeringsformen inskrifna bestämmelserna om handläggningen
af alla de ärenden, som angå rikets förhållanden till främmande magt —
bestämmelser, som bemyndiga Kongl. Maj:t att utan Riksdagens samtycke
börja krig, samt att utanför statsrådet, i närvaro af blott tre
rådgifvare, besluta om alla slags afhandlingar och förbund med främmande
magter; och är, enligt 105 § regeringsformen, sättet hvarpå
dessa angelägenheter handhafvas så godt som fullständigt undandraget
Riksdagens kontroll. Konstitutionsutskottet vid 1856—58 års riksdag
yttrade om Konungens traktatsrätt, enligt § 12 regeringsformen, att en
sådan bestämmelse »kan man väl möjligen ur äldre förhållanden förklara,
men ej finna med grundlagens anda förenlig eller med dess öfriga
stadganden följdrigtigt sammanhängande». De många försöken att åtminstone
bringa de förhållanden till främmande magt, som gälla afhandlingar
och förbund, under hela statsrådets handläggning, hafva emellertid
strandat, först på adelns och presteståndets, sedermera på Första Kammarens
motstånd.

Om förslagen till förbättrande eller till ombildning af försvaret
intet annat afse än hvad detta uttryck innebär, om de icke hafva till
ändamål att förskaffa vårt land en militärstyrka, som lemnar tillfälle
till krigiska allianser och inblandning i stormagtstvister, hvilkas lösningkan
komma att öfverlemnas åt svärdet, så böra icke heller från någon
eller någons synpunkt några invändningar kunna göras mot folkyrkandet
på garantier mot landets indragande i krigiska förvecklingar. A andra
sidan är det fåfängt att svara, att sådant aldrig kan falla någon in, att,
en svensk regering aldrig kan komma att begå den brottsliga dårskapen
att ej såsom högsta grundsats för den utrikes politiken, i fredens intresse,
uppfylla en åt alla håll obrottsligt opartisk neutralitets fordringar.
Ty erfarenheten visar, att om Sverige flere gånger sedan år 1814 stått
kriget nära -— 1848—49, 1855—-56, 1863—64 — detta icke berott
deraf, att någon magt hotade Sverige med angrepp, eller ville tvinga
vårt land ut ur dess neutralitet, utan uteslutande af vår regerings egen
önskan och afsigt. Hvad som då borde hafva varit otänkbart, omöjligt,
men icke var det, kan ej gerna påstås vara omöjligt framdeles.

Det är sannolikt allmänt bekant, att inom ett af våra stora grannland
vid Östersjön en allmän opinion betraktar Sverige såsom en gifven
allierad, och att inom det andra stora grannlandet de omständigheter,
som gifvit upphof åt nämnda opinion, föranledt en misstro mot Sveriges

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

19

politik, hvilken uti inflytelserika tidningar fått ett mycket otvetydigt
uttryck. Det ligger i Riksdagens hand att på ett talande, på ett helt
annorlunda kraftigt sätt än genom försäkringar och demonstrationer,
rycka grunden undan så väl alliansanspråken på det ena som misstänksamheten
på det andra hållet, i det att nemligen Riksdagen genom
lagbestämmelser lägger i dagen svenska folkets fredliga uppsåt, samt
låter sina grannar och andra folk veta, att Sveriges regering icke eger
att låta vårt land, ehuru ej af någon angripet eller utmanadt, intaga
en plats i ett möjligen kommande krig mellan tvenne eller flere stormagter.

Om redan på ståndsriksdagens tid, redan före det första steget till
en vidare utveckling af 1812 års beväringsinstitution, det ifrågasattes
på skäl, livilkas styrka sedan dess blott ökats, att afhjelpa det svåra
felet i regeringsformen, att de utrikes ärendenas handhafvande är öfverlemnadt
åt Konungens okontrollerade godtfinnande, så bör väl vigten
häraf framstå såsom ännu mera afgörande i ett ögonblick, då man vill
göra de stridskrafter, som den allmänna värnpligten lemnar, till hufvudsak
i försvarsorganisationen.

Jag tillåter mig derför att föreslå den förändring i värnpligtslagen,
att § 28 mom. 3 i Kongl. Maj:ts förslag må erhålla följande
lydelse:

3. Utan Riksdagens medgifvande må beväringen
vid hären icke användas utom rikets gränser.

Då de nutida kommunikationerna tillåta urtima
Riksdags sammanträdande inom ganska kort tid, kan
en sådan bestämmelse icke öfver höfvan försena svenska
truppers användande i Norge till de Förenade rikenas
försvar, derest ett fiendtligt angrepp mot dem skulle
i första hand rigtas mot Norge. Skulle det likväl
anses lämpligare, att Kongl. Maj:t må eg a att för
sådan händelse, utan Riksdagens samtycke, använda
beväringen hvar som helst inom de Förenade rikenas
gränser, föreslås, att till nämnda § fogas ett ytterligare
mom.:

4. Om beväringens användande i Norge till försvar
mot fiendtligt angrepp gäller hvad som kan blifva
stadgadt i mellanrikslag angående båda rikenas skyldighet
att bistå hvarandra till gemensamt försvar.

Stockholm den 22 oktober 1892.

Alfr. Bexell.