Motioner i Andra Kammaren, N:o 88 (Motion 1893:88 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

HT:o 88.

Af herr C. A. Andersson i Malmö, om höjning af anslaget till
reseunderstöd åt fabriks- och handtverksarbetare.

Då det till reseunderstöd för sådana yrkesidkare, hvilka i främmande
länder vilja söka utbilda sig i sitt yrke, af Riksdagen år 1887 anvisade
anslag visat sig vara otillräckligt, enär antalet sökande för dessa understöds
erhållande är allt för stort i förhållande till dem, som komma i
åtnjutande häraf, så synes tiden nu vara inne att höja detta anslag, så
att det med anslaget åsyftade ändamålet må kunna ernås.

Då man genomläser kongl. kominerskollegii berättelse rörande fabriksoch
handtverksnäringarne inom landet, finner man, att dessa för vårt land
vigtiga näringsgrenar under det senaste årtiondet varit mägtiga af en
storartad utveckling.

Antalet fabriker inom landet, som år 1881 utgjorde 2,825, har under
tio år, eller till och med 1890, ökats till 8,251 eller med 426 stycken.

Antalet arbetare vid fabriker inom landet samt idkare af särskilda
slag af handtverk och vissa andra dermed jemförliga näringar, jemte deras
arbetare i städer, köpingar och på landsbygden utgjorde år 1881 98,226
samt 1890 120,350. Under dessa tio år har alltså uppstått en ökning i
detta antal af 22,124, oaktadt under denna tid en massa hjelpmaskiner
tillkommit och funnit sin användning i så väl fabriks- som handtverksindustriens
tjenst, och som, på samma gång de underlättat arbetet, gjort
många armar inom dessa industrigrenar öfverflödiga.

Man kan icke säga, att tidperioden 1881 —1890 varit den bästa i
ekonomiskt hänseende för fabriks- och handtverksindustrien inom vårt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

land, men tillverkningsvärdet för dessa industrigrenar har emellertid ändock
betydligt ökats. Det visar sig nemligen, att då tillverkningsvärdet för år
1881 utgjorde 168,021,096 kronor, hade det samma 1890 stigit till
269,918,704 kronor, en ökning således med nära 102,000,000 kronor,
hvilket för våra förhållanden utvisar ett synnerligen glädjande uppsving
i landets industri.

Att våra fabriks- och handtverksarbetare besitta en större skicklighet
och smak nu än förr, torde af ingen kunna förnekas, hvilket också visats
vid de industriutställningar, som under senare åren hållits inom landet,
men inom många olika yrken måste man ännu införskrifva arbetare ifrån
utlandet för att kunna åstadkomma ett arbete, som ej står för mycket
efter utländingens. Genom att bereda några flera af våra egna arbetare
tillfälle att i de större länderna praktisera i sina yrken, skulle mången
gång en sådan import vara obehöflig.

Då enligt mitt förmenande de inom landet varande handtverks- och
industriföreningarnes styrelser — hvilkas ledamöter uteslutande bestå af
mera framstående handtverks- och fabriksidkare — äro de mest kompetente
att bedöma, om och i hvad mån en ökning af nämnda anslag är af
behofvet påkalladt, har jag hos styrelserna för handtverks- och industriföreningarne
i Stockholm, Göteborg och Malmö anhållit, att dessa ville
derom yttra sig, och hafva de på det varmaste vitsordat önskligheten
deraf. (Se bil. A, B och C.)

Antalet sökande till reseunderstöds erhållande har varit ganska olika
under olika år. Så t. ex. 1890 var det endast 147 sökande, då antalet
1891 gick upp till 214, hvaremot det 1892 sjönk till 168. Af dessa
529 sökande var det endast 136, som kunde erhålla reseunderstöd, nemligen
45 stycken 1890, 46 1891 och 45 1892, oaktadt nästan alla hade de
vackraste betyg från så väl skolor som principaler.

För att visa hvad vårt lilla grannland Danmark offrar till handtverksindustriens
fromma, har jag gjort ett kort utdrag ur nämnda lands
statsräkenskaper för finansåret 1891—1892, hvaraf framgår, att danska
riksdagen för det året anslog:

till reseunderstöd för resor i utlandet åt obemedlade

handtverkare.................................................................. kronor 5,000: —

» studieresor i utlandet för handtverkare och fabrikanter.
............................................................................. » 5,000: —

Transport 10,000: —

Bih. till Riksd. Prat. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Häft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

Transport kronor 10,000: —
till föredrags hållande i landsorten för åvägabringande
af upplysning om industriella förhållanden i ut -

landet.........................................................i.................... » 4,000: —

» bidrag åt »Föreningen til Lärlinges Uddannelse

i Industri og Haandvserk».......................................... » 2,000: —

» bidrag åt obemedlade skomakaregesällers utbildning
i en fackskola i Köpenhamn........................... » 2,000: ■—

» handtverksgesällernas reseföreningar........................ » 4,000: —

Summa kronor 22,000: —

Detta är ju en ganska aktningsvärd summa af detta lilla land, hvarest
fabriks- och handtverksindustrien icke på långt när hunnit den utveckling
som i Sverige. Dertill kommer, att flerstädes i Danmark äro dels genom
kommunernas och dels genom enskildes försorg s. k. fackskolor inrättade,
hvarest så väl de äldre som yngre arbetarne under goda lärares ledning
finna många och goda tillfällen till utbildning i sina respektive yrken.

På grund af hvad jag nu anfört, och då vår industri har att bekämpa
en liflig konkurrens och täflan på så många olikartade områden,
och den svenska industriens arbetare, såsom varande i de flesta fall obemedlade,
icke sjelfva kunna bereda sig tillfälle att tillegna sig den praktiska
utveckling i sina olika yrken, som i utlandet kan erhållas och som
för arbetaren är nödvändig, vågar jag vördsamt anhålla,

att det till reseunderstöd åt fabriks- och handtverksarbetare
nu utgående anslag, 20,000 kronor, måtte
från nästa års början höjas med 5,000 kronor eller
till 25,000 kronor.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 26 januari 1893.

Carl Aug. Andersson.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

jBil. A.

Till

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr C. A.

Andersson från Malmö.

Då till Stockholms stads handtverksförenings kännedom kommit, att
ni, herr riksdagsman, beslutat att vid innevarande riksmöte väcka motion
om förhöjdt anslag till resestipendier åt industri- och handtverksarbetare,
som utomlands vilja söka utbildning i sina yrken, begagnar sig handtverksföreningen
af tillfället att till eder frambära dess förbindligaste tack
för det intresse, ni visat saken i fråga, synnerligast af det skäl, att det
nu varande statsanslaget till sagda ändamål visat sig vara alldeles otillräckligt.

Om Sveriges yrkesidkare i arbetsskicklighet må kunna sägas icke stå
så särdeles långt efter hvad förhållandet härutinnan antages vara inom
andra kulturländer, så härleder sig detta i icke ringa mån deraf, att våra
yrkesarbetare årligen blifvit satta i tillfälle att med statsunderstöd företaga
utrikes resor och derifrån till fosterlandet hemföra många rön och iakttagelser,
som de under dessa sina resor varit i tillfälle att inhemta. Då
så är förhållandet, hvilket ock handtverksföreningen mångfaldiga gånger
varit i tillfälle att bevittna, så torde deraf tydligen framgå, hvilken ovärderlig
oeh välsignelsebringande nytta för vår inhemska industri dylika
reseunderstöd i sjelfva verket innebär.

Det må derför tillåtas Stockholms handtverksförening att hos eder,
herr riksdagsman, framhålla nödvändigheten af, att nämnda anslag till
resestipendier åt yrkesarbetare må i väsentlig mån ökas, äfvensom uttala
föreningens lifligaste sympatier för att denna eder behjertansvärda motion
må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 21 januari 1893.

Å Stockholms stads handtverksförenings vägnar:

J. F. Backman, G. W. Lyth,

ordförande. v. ordförande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

Bil. B.

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr Carl Auq. Andersson,
Stockholm.

I anledning af eder ärade skrifvelse den 18 dennes får Göteborgs
handtverks- och industriförening härmed äran upplysa:

att, vid ett i oktober manad år 1887 hållet diskussionsmöte, föreningen
såsom svar pa framstälda frågan: Cböra icke handtverksfören ing ar na utdela
resestipendier åt framstående yrkesarbetare??) fattat en så lydande resolution:

Mötet anser:

Datt resestipendier göra stort gagn för de yngre industriidkarnes utbildning
och uttalar sig för önskvärdheten af att man söker skaffa medel
härtill;

att statens anslag till resestipendier åt yrkesidkare betydligt ökas;

att mera än hittills hänsyn tages till en öfver hela riket jemnare
fördelning af detta anslag», samt

att, såsom inhemtas af sjette allmänna industriidkaremötets härvid
fogade tryckta förhandlingar — pag. 57 & 58 — mötet uttalar sig i
samma rigtning.

Då Göteborgs handtverks- och industriförening icke funnit någon anledning
att afvika från sina och allmänna mötets uttalade åsigter i denna
angelägenhet, är tydligt, att föreningen icke blott frambär sin tacksamhet
till eder, utan ock, i hvad på den beror, understödjer den tillämnade
motionen, åt hvilken föreningen önskar all framgång.

Göteborg den 23 januari 1893.

På handtverks- och industriföreningens vägnar:

Otto B. Bolm,

ordförande.

J. A. Julin.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

Bil. C.

Till ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr boktryckaren
C. A. Andersson.

Med anledning af en från eder denna dag ingången skrifvelse med
anhållan om ett uttalande från industriföreningens styrelse om nyttan af
resestipendier för yrkesidkare, hvilka i främmande länder vilja söka utbildning
i sitt yrke, vill Malmö industriförenings styrelse enhälligt hafva
uttryckt såsom sin åsigt, att hvarje understöd i penningar eller annan
form, som afser att åt svensk yrkesidkare bereda tillfälle att utom fosterlandets
område i teoretiskt eller praktiskt hänseende inhemta vidgade insigter
på det yrkesgebit, vederbörande valt till sitt, städse måste betraktas
såsom särdeles lyckligt och väl användt. I öfverensstämmelse
med denna uppfattning har Malmö industriförening under de senare åren
fördubblat antalet af de årliga anslag till dylika stipendier, som sedan
lång tid på föreningens stat upptagits, och har i det städse ökade antalet
af stipendiesökande i främsta rummet funnit ett bevis för rigtigheten i
dessa sträfvanden att, så vidt dess begränsade tillgångar det medgifva, i
denna form bispringa behöfvande och begåfvade representanter af svensk
yrkesflit.

I förbigående bör nämnas, att Malmö industriförenings stipendier
hvart annat år tilldelas mästare, hvart annat år yrkesidkare, som icke äro
mästare. Med hänsigt till freqvensen af sökande kan anföras, att för
1892, då stipendierna gälde icke-mästare, och då antalet bestämts till tre,
antalet af kompetente, väl vitsordade sökande uppgick till fjorton, representerande
sju olika yrkesbranscher. De föregående åren var efterfrågan
likaledes betydlig, 1889 — året för verldsutställningen i Paris — åtta
sökande till två stipendier, samt, sedan fyra extra stipendier tillkommit,
aderton sökande till dessa.

Derjemte har Malmö industriförening i de årligen afgifna berättelserna
angående stipendiaternas verksamhet på utrikes orter städse funnit
hugnande intyg, att de lemnade understöden verkligen varit till gagn och
desslikes hos åtskilliga af stadens yrkesmän, framför allt mästare, som efter

Motioner i Andra Kammaren, N:o 89.

sålunda fullbordade resor återvändt till hembygden, i en rikare och allsidigare
yrkesskicklighet iakttagit en glädjande verkan af de gjorda uppoffringarna.

Då industriföreningen tror sig veta, det ni, såsom riksdagsman, äunnar
göra eder till målsman för en större offervillighet från statens sida i den
rigtning, som nu antydts, kan Malmö industriförening för sin del endast
uttala sin glädje öfver denna eder afsigt samt efter sin erfarenhet vitsorda
det stora och* betydelsefulla gagnet af hvarje i detta syfte lemnadt understöd.

Malmö den 28 december 1892.

A industriföreningens styrelses vägnar:

William Klein.

Edw. Lindahl.

5T:o 89.

Af herr 0. Melin, om afskrifning af den sjöfarten under namn
af lastpenningar åliggande beskattning.

Vid flera föregående tillfällen, då fråga i riksdagen väckts om afskaffande
af den betungande afgift, som drabbar sjöfarten under namn af
lastpenningar, har såsom motskäl anförts, att denna afgift hade ett visst
samband med de å jorden hvilande grundskatterna och derföre ej borde
på annat sätt försvinna, än genom afskrifning efter samma grunder som
dessa. En nedsättning beviljades också år 1885 å lastpenningarne från
14 till 10 öre per ton, motsvarande den nedsättning af 30 %, som samtidigt
gjordes å grundskatterna, men sedan dess har sjöfartens beskattning
fått qvarstå, under det att beslut fattats om jordfastigheternas befrielse