Motioner i Andra Kammaren, N:o 87 (Motion 1897:87 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 87.

gare straffbestämmelser meddelades i fråga om återfall i
förseelser mot förordningen, med urbota bestraffning
om möjligt redan vid andra resan dylik förseelse, och
dels att enahanda strafförhöjning, som för återfall är
stadgad, må, der omständigheterna dertill föranleda,
kunna tillämpas jemväl å fortsatta förseelser mot förordningen.

Stockholm den 27 januari 1897.

Georg Kronlund.

N:o 87.

Af herr G. A. E. Kronlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med,
begäran om förslag till ändring i förordningen angående
inteckning i fast egendom in. in.

Vid flere föregående riksdagar har förslag framstälts om ordnande af
frågan rörande lösen för gravationsbevis och i sammanhang dermed berörts
sättet för ett sådant bevis’ utfärdande. Som bekant är, förfares dervid på
liera olika sätt och uppbäres olika lösen derför, beroende på de grunder
hvarefter den debiterats.

Sålunda plägar enligt i justitieombudsmannens berättelse för år 1895
lemnade uppgifter en och annan domare för gravationsbevis, omfattande tiden
från och med 1876 års början till och med nuvarande tid, ej taga högre
lösen etc. än för vanliga gravationsbevis, omfattande 10 år, enär bestämmelserna
i förordningen angående expeditionslösen synas afse endast gravationsbevis
för 10 år eller derunder. Enahanda praxis följes i Stockholms
rådstufvurätt. Andra domare pläga på en i allmänhet framstäld begäran
om gravationsbevis, expediera sådant för 10 år, men, i fall uttrvckligen an -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 87. 9

hålles att få gravationsbevis för längre tid än 10 år, utfärda ett gravationsbevis
för de 10 sista åren mot vanlig lösen enligt tariff a i förordningen
om expeditionslösen och derjemte ett särskild^ på fastighetsboken grundad!
bevis för den öfriga tiden från 1876 års början, hvilket senare bevis några
domare teckna å det hufvudsakliga gravationsbeviset, andra å särskild!
papper.

I båda fallen beräknas lösen för det senare beviset till 1 krona, och
åberopas såsom stöd härför bestämmelsen under tariff b i samma förordning.

Några häradshöfdingar pläga, i likhet med de sist nämnde, utfärda två
bevis, men för det bevis, hvilket afser tiden från ingången af år 1876
till tioårsperiodens början, beräknas lösen till 50 öre, då beviset tecknas å
det egentliga gravationsbeviset, och till 75 öre, då det expedieras såsom särskild
handling. För detta förfarande åberopas de i förordningen angående
expeditionslösen förekommande allmänna bestämmelser rörande lösen för
bevis.

Andra domare förfara sålunda, att de utfärda ett gemensamt gravationsbevis,
hvilket afser tiden ända från den 1 januari 1876, och beräkna lösen
härför på det sätt, att de, utom vanlig lösen för ett 10 års gravationsbevis,
taga Vin af denna lösen för hvarje Överskjutande år.

Efter sistnämnda beräkningsgrund skulle lösen för ett gravationsbevis,
omfattande ett hemman, hemmansdel eller lägenhet och tidrymden från och
med 1876 intill nuvarande tid uppgå, inberäknadt stämpel, till 3 kronor
SO öre. Att vacklande praxis och en högt uppdrifven lösen i fråga om en
i allmänna lifvet så vanlig och så ytterst vigtig offentlig handling är synnerligt
menlig, torde ligga i öppen dag. Särskildt för den mindre jordbrukaren
och lägenhetsinnehafvaren är den höga lösen ytterst känbar. Säkert
är att mången sådan för bevisets dyrhet drager sig för att lösa ett sådant
vid en fastighetsförsäljning och tillhandla!'' sig en fastighet utan någon annan
kunskap om dess gravationer än säljarens egna uppgifter, ett förfaringssätt,
som ofta gifver anledning till rättegångar och förluster för köparen.

Genom de i sammanhang med intecknings- och lagfartslagarnes antagande
införda fastighetsböckerna har utfärdandet af gravationsbevis i väsentlig
grad underlättats och förenklats. T fastighetsböckerna har domaren eu
öfverskådlig bild af en fastighets eganderättsförhållanden och gravationer.

Inteckningslagen stadgar i afseende på dessa senare, att inteckningsbokeu
skall så" föras, att deraf lätteligen kan ses beskaffenheten af en fastighets
graverande inteckningar, när dessa blifvit sökta, beviljade eller under Bih.

till Riksd. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 87.

gatt annan förändring äfvensom om utmätning ågått fastigheten in. m. I
fastighetsböckerna har domaren sålunda i de flesta fall en uttömmande ledning
för upprättande af ett gravationsbevis, utan att för sådant ändamål
behöfva gå tillbaka till inteckningsprotokollen.

Enligt en nu allt mer och mer utbredd praxis bland Sveriges underdomarecorps
angifves gravationsbeviset äfven vara utfärdadt efter inteckningsboken,
och äfven der beviset ej så formuleras, utan inteckningsprotokollet
uttryckligen nämnes såsom källan derför, torde säkerligen de allra flesta domare
äfven i detta fall i verkligheten låta inteckningsboken tjena såsom
ledning vid bevisets upprättande, i hvilket fall de naturligtvis fullkomligt
lita på inteckningsbokens öfverensstämmelse med protokollen och äfven
ikläda sig juridiskt ansvar derför.

Då derjemte inteckningsboken i vissa fall är genom positiva lagbestämmelser
erkänd såsom en officiel urkund i fråga om inteckningar, beviljade
för öfver 10 år sedan, torde man med allt skäl kunna taga steget fullt
ut och utsträcka dess egenskap af urkund till hela den tid ett gravationsbevis
afser. Det synes orimligt att i vissa fall tillerkänna inteckningsboken
fullt vitsord och i andra fall åter blott egenskap af ett slags register
till enskild beqvämlighet och nytta, då boken i sin helhet är o inhägnad af
och inrättad i enlighet med i iag gifna föreskrifter.

De betänkligheter, som resa sig deremot, synas mig ligga i farhågan
för inteckningsbokens bristande öfverensstämmelse med inteckningsprotokollen
och i frånvaron af fullständiga, fullt betryggande bestämmelser för de
förras förande.

Den långa erfarenhet deri, som numera vunnits, och den stadgade
praxis, som fått insteg, bör väl till eu stor del hafva höft dessa betänkligheter.
Att samfärdslen och allmänna lifvet äfven äro förberedda på en förändring
i denna rigtning tyckes mig framgå deraf, att såväl hypoteksföreningar
som bankinstitut utan anmärkning mottaga gravationsbevis, utfärdade
enligt inteckningsboken.

För att emellertid än vidare undanrödja omförmälda betänkligheter vore
önskligt, att närmare bestämmelser och föreskrifter, åsyftande större noggrannhet
och om möjligt äfven kontroll vid fastighetsböckernas förande, meddelades.

Bestämmelser derutinnan borde efter mitt förmenande gå ut på ett
närmare återgifvande af inteckningens beskaffenhet, såsom, i fråga om ett
intecknadt skuldebref, utom dess utgifningsdag, utfästade kapital och ränta,
äfven afbetalningstider och andra vilkor, skuldebrefvets utfärdare m. in.,
samt t. ex. i fråga om de vanligen förekommande undantagskontrakten, till

Motioner i Andra Kammaren, N:r 87.

livilka och huru länge undantagen skola utgå, beskaffenheten af desamma,
om några kontanta belopp deri ingå m. m.

Huru en verksam kontroll skall kunna åvägabringas, är svårare att angifva.

Ett sätt vore, att till de renoverade exemplar af intecknings- med flera
protokoll, som till hofrätterna ingå, foga afskrift af anteckningar i fastighetsböckerna
från dessa protokoll och derefter låta vederbörande tjenstemän
granska dessa anteckningar; ett annat, om också indirekt sätt åter, att göra
vederbörande utfärdare af gravationsbevis ansvarige för fastighetsböckernas
öfverensstämmelse med protokollen.

Blefve ändamålsenliga bestämmelser derutinnan gifna, torde utan någon
svårighet fastighetsböckerna kunna antagas såsom urkund till ledning för
gravationsbevis utfärdande.

Såsom ett ytterligare stöd för nödvändigheten af en sådan, tillåter jag
mig framhålla det från så många håll framhållna önskemålet om upphörandet
af skyldigheten att förnya penningeinteckningar. Skulle detta önskemål
vinna statsmagternas bifall, blefve gravationsbevis utfärdande efter protokollen
snart en praktisk omöjlighet.

Angående lösen för gravationsbevis vill jag erinra, att det för sådant
bevis, omfattande ett hemman, hemmansdel eller lägenhet och en tiderymd
af 10 år, faststälda belopp kr. 1.50 måste anses vara en fullt tillräcklig ersättning
för det dermed förenade besvär, om detsamma grundas å inteckningsboken.

Som det emellertid kan finnas fall, då ett utförligare gravationsbevis
erfordras, än som kan meddelas efter inteckningsboken, bör genom bestämmelser
i nu angifva afseenden naturligtvis ej den rättsökande afskäras möjlighet
att, der han så önskar, erhålla ett på inteckningsprotokollet grundadt
gravationsbevis, för hvilket i så fall lösen finge bestämmas efter annan, i
förhållande till den tidsperiod beviset omfattar, modifierad grund.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, dels att Kongl. Maj:t ville utarbeta förslag till
ändring af kongl. förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1S75 och kongl. kungörelsen,
huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas
och föras, den 14 september 1875 derhän, att närmare
bestämmelser och föreskrifter meddelas, åsyftande större

Motioner i Andra Kammaren, N:o 87.

noggrannhet och, om möjligt, kontroll vid fastighetsböckernas
förande, och dels att i sammanhang dermed i
förordningen angående expeditionslösen måtte införas
bestämmelser, att lösen för gravationsbevis, oafsedt den
tidervmd beviset omfattar, måtte bibehållas vid det belopp,
som för närvarande utgår för en tiderymd af 10
år, dock att, derest på särskild begäran gravationsbevis
grundas på inteckningsprotokollet, skälig lösen derför
måtte utgå efter närmare angifna grunder.

Stockholm den 26 januari 1897.

Georg Kronlund.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.