Motioner i Andra Kammaren, N:o 87

Motion 1890:87 Andra kammaren

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 87.

N:o 87.

Af herr S. A. €f. Sundberg från Vexiö, om ändring i 17 kap.
12 § handelsbalken.

Ostridigt och med tacksamhet erkändt har kongl. förordningen
den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets aflöning
tillkommit i det renaste syfte och i de allra bästa afsigter jemväl mot
presterskapet; men då af ålder varande löneinkomster, för hvilka förmånsrätt
enligt handelsbalkens 17 kap. 6 § åtnjutits, i enlighet med
föreskrifterne i högstberörde kongl. förordning utbytts mot bestämda
afgifter, derför förmånsrätt icke, tillika blifvit i lag stadgad, samt
tilldragelser under de senare åren gifvit vid handen, att dessa bestämda
afgifter icke alltid vid konkurs och tvångsförsäljning utbekommas,
finner jag mig föranlåten att hos Riksdagen vördsamt hemställa,
att Riksdagen, med hänsyn till ofvan angifna förhållanden och
sedan kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma eller kyrkofullmägtige
beslutade afgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel
numera skola med förmånsrätt ur gäldenärs egendom utgå,
ville för sin del medgifva, att förmånsrätt för afgifterna till presterskapet
enligt kongl. förordningen den 11 juli 1862, jemväl må erhållas,
i hvilket fall Riksdagen behagade för sin del besluta, att senare momentet
i 12 paragrafen af 17 kap. handelsbalken skall hafva följande
förändrade lydelse:

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom
så i fast som löst gäldas med lika rätt sins
emellan: kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma
eller kyrkofullmäktige beslutade afgifter till
kyrka och skola afgifterna till presterskapets aflöning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

3

samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast
för sista och löpande året.

Om remiss till lagutskottet har jag äran anhålla.

Stockholm den 25 januari 1890.

Gust. Sundberg

från Vexiö.

N:o 88.

Af herr O. Ahlström, om upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom.
rättegångsbalken m. m.

8:de kap. 2 § rättegångsbalken af 1734 års lag är i nedan intagna
del af följande lydelse: »I synnerhet ege hofrätten att döma

öfver dessa mål: 1.---5. Grof försmädelse mot Gud, och

hans heliga namn, när underrätt först derom ransakat. 6.» — — —.

25 kap. 5 § samma balk åter i sin ursprungliga lydelse innehåller,
efter att först hafva bestämt att brottmål i allmänhet skola från
underrätterna fullföljas hos hofrätt genom besvär, följande stadgande:
»Hvad underrätt dömt i gräfvare brott, som till dess domstol höra,
må ej i fullbordan gå; utan sände sin ransakning och dom genast in
till hofrätten, att der först vidare pröfvas och skärskådas, såsom: då
någon gifves skuld för det, som å lif eller ära går: försmädelse mot
Gud, ehvad den af uppsåt eller obetänksamhet skett» etc.

Redan mellan dessa båda paragrafer af 1734 års lag förefans sålunda
skiljaktighet, i det den ena stadgar att hofrätt skall i första
hand döma om grof försmädelse mot Gud och hans heliga namn, sedan
underrätt derom ransakat, medan deremot den andra stadgade, att