Motioner i Andra Kammaren, N:o 86 (Motion 1869:86 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

Till afhjelpande af dessa för samhällets förkofran i materielt afseende
synnerligen motverkande olägenheter torde flera kraftiga medel
kunna uppgifvas. Ibland dem är det tjenligaste törhända att, i stället
för bankovinstens anslående till statsbehofvens fyllande, låta densamma
hos Riksbanken förblifva och användas till hans förstärkande, hvarigenom
verkningarne äf det strypningssystem, som privatbankerna aldrig underlåta
att tillgripa under ogynnsamma kreditförhållanden, äfven skulle förmildras.
Åtminstone är denna utväg den enklaste och, så vidt jag vet,
jemväl den tjenligaste för modernäringarnes sanna bästa, så länge Rikshypotheksbanken
är oförmögen att med tillräckliga lånebidrag förse jordbruksidkarne.

I följd häraf vågar jag föreslå:

att Riksbankens vinst må användas till att förstärka
Bankens grundfond, för att sedan derifrån under form
af lån utgå till befordran af jordbruk, bergsbruk och
näringar i allmänhet, samt att ingen enskild bank hädanefter
oktrojera» med sedelutgifningsrätt, och vidare
att, när oktrojen för nu varande banker tilländalöper,
all sedelutgifningsrätt äfven för dem måtte upphöra.

Anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.

Stockholm den 23 Januari 1869.

Johan Olsson.

M:o 86.

Af Herrar Johail OISSOII och F. PetterSSOli: Om biskc rpsembetenas
indragning i män af nuvarande innehafvares afgång,
samt om förändring till konsistoriella gäll af de prebendepastorater,
som nu åtfölja nämnda embeten.

Dä de lönevilkor, som för närvarande åtfölja biskopsembetena,
utgöra ett högst ansenligt belopp, hvilket med oändligt större fördel

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

för det allmänna skulle kunna användas till statsbehofvens fyllande, än
såsom nu är förhållandet, synes det sannerligen ej vara för tidigt, om
ett kraftigt steg vidtages för att göra ett slut på dessa sinekurer, ty
hvad uträttar i sjelfva verket en biskop? Något bestämdt svar härpå
torde ej kunna gifvas, alldenstund det helt och hållet beror på innehafvaren
sjelf om han vill göra något eller intet. Då saken förhåller sig
på detta sätt, tinnes ej något rimligt skäl, hvarföre Staten skall årligen
bortkasta så många tusen Riksdaler på alldeles gagnlösa befattningar,
under det att vid samma tid nöden och fattigdomen fruktansvärdt tillväxa
i riket. En lång erfarenhet från våra Ståndsriksdagar har ock till
fullo ådagalagt, att biskoparne kunnat i åratal vistas i hufvudstaden,
utan att det ringaste men deraf härflutit för stiften, efter som dessas angelägenheter
vårdats af domkapitlen, ett förhållande, som jemväl inträffar
då biskopsstolen är ledig.

Då nu i många stift finnas domprostar, Indika emot eu ringa ersättning
kunna presidera i konsistorierna och fullgöra biskoparnes öfriga
funktioner, samt de stift, som ännu icke erhållit domprostar, lätteligen
kunna med sådana förses, ifall den äldste ledamoten af det andliga
ståndet i domkapitlet tillerkännes denna värdighet, torde något giltigt
hinder för en lycklig lösning af denna framförallt i financielt hänseende
vigtiga fråga icke kunna utletas.

Jag föreslår derföre vördsamt,

att samtliga biskopsembetena må, vid innehafvarnes
afgång, efter hand indragas och dervid anslagna inkomster
till Statsverket ingå, samt att de prebendepastorater,
som nu åtfölja dessa embeten, må förklaras
för konsistoriella gäll och förses med lämpliga löneinkomster
för de nya kyrkoherdarnes underhåll.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 23 Januari 1869.

F. Pettersson,
från Calmar län.

Johan Olsson,

från Calmar län.