Motioner i Andra Kammaren, N:o 85

Motion 1896:85 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.

1

N:o 85.

Af herr A. H. Hammarskjöld, om skrifvelse till Kong!.. Maj:t
angående lagstiftning rörande vården af enskildes skogar

Uti eu vid förra årets riksdag väckt motion, afgifven af 10 af Andra
Kammarens medlemmar, föreslogs, »att Riksdagen ville besluta aflåtandot af
eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maja ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om obligatorisk sådd
eller plantering af skog i de delar af landet, der det pröfvas lämpligt, och
i hufvudsak i den retning, som i motiveringen till motionen blifvit angifven.
» Motionen bifölls af Andra Kammaren, men afslogs af den Första.
Oaktadt frågan således för den gången förfallit, fann dock Kongl. Maj:t
tiden vara inne att taga saken om hand och infordrade från rikets samtliga
landsting och länsstyrelser deras yttranden öfver ett af kongl. domänstyrelsen
den 18 febr. 1895 afgifvet förslag till lag angående åtgärder till
förekommande af förödelse af ungskog samt till andra åtgärder till den enskilda
skogsvårdens befrämjande. Utlåtanden hafva inkommit från alla
landsting utom 2 och från alla länsstyrelser utom 1.

Domänstyrelsens lagförslag om skydd för ungskog, h vilket innefattar
fridlysning af all skog, som ej uppnått en viss ålder, ha blifvit i princip
gilladt af ett enda landsting, dock med talrika anmärkningar mot förslagets
särskilda delar, men ha deremot blifvit afstyrkt af alla de öfriga 19 landstingen.
De 3 län, som hafva särskild skogslag, hafva ej yttrat sig i
denna fråga.

Bill. till Riksd. Prat. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Höft. {N:is 85—88.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, K:o 83

Af länsstyrelserna hafva 4 uttalat sig för, IG mot förslaget. Dessa
uttalanden ådagalägga med eu tydlighet, som ej kan missförstås, att landet
icke vill hafva eu skogslag, hvilken så starkt som den föreslagna ingriper
i eganderätten.

Men på samma gång landstingen uttala detta, framhålla de med
styrka behofvet af en återväxtlag, som, utan att inskränka skogsegarens rätt
till skogens aftorkning, ålägger honom att sörja för den afverkade skogens
återväxt. I denna rigtning uttalar sig flertalet af såväl landsting som
länsstyrelse.

Då enskilde motionärer inom Riksdagen framlagt förslag om lagstiftning
för skogsvård, hafva de ofta bemötts med den invändningen, att dylika
förslag böra framgå ur ett allmänt kändt behof och på grund af landstings
derom uttalade önskan. Genom Kong!. Maj:ts välbetänkta åtgärd att
infordra landstings och länsstyrelsers mening, har nu denna önskan funnit
ett tillfälle att uttala sig, och den bär gjort det på ett sätt, som visar, att
man öfverallt känner behofvet, om än åsigterna om medlen kunna i någon
mån vexla. Alla äro dock ense om, att någonting måste göras, om ej
skadan skall blifva obotlig. Det synes mig klart och framhölls äfven i
den till förra Riksdagen afgifna motionen, att, i ett land med så vexlande
naturförhållanden som Sverige, det måste blifva mycket svårt, kanske omöjligt,
att åstadkomma eu för alla landsdelar lika skogslag. Detta förklarar
mer än väl, hvarför landet norr om Dalelfven med dess stora skogsvidder
främst rigtar sin uppmärksamhet på åtgärder för ungskogens skydd och
önskar eu lagstiftning i sådant syfte, emedan skogens förnyelse der icke
gerna är möjlig på annat sätt än genom sjelfsådd, medan deremot landets
södra delar nästan allmänt önska endast eu återväxtlag. Då nu denna
önskan så allmänt uttalats och behofvet vitsordats, borde det väl icke möta
oöfvervinnerliga svårigheter att åstadkomma eu för sistnämnda landsdelar
lämplig skogslag. Iiufvudgrunderna för en sådan lag synas mig kunna
sammanfattas i följande punkter:

Der skog blifvit afverkad antingen genom fullständig kalhuggning,
eller genom utglesning, så att den naturliga återväxten genom sjelfsådd
synes omöjliggjord eller otillfredsställande, bör skogsegaren afrödja marken,
befria den från ris, grenar, buskar och dylikt och derefter beså eller plantera
densamma med lämpliga trädslag, allt inom en tid al högst 5 år. Der dugliga
fröträd i tillräckligt antal blifvit qvarlemnade, må skogsegaren endast
vara skyldig att på nyss nämndt sätt bereda marken.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.

3

Mot bestämmelser sådana som dessa torde man ej med fog kunna
säga, att de göra ingrepp i eganderätten; de utgöra endast ett uttryck för
samhällets rätt att skydda sig mot de skadliga följderna af den enskildes
misshushållning. Men på samma gång pålägga de honom dock ett tvång,
on utgift, visserligen till hans egen förde], men dock en utgift, som han
kunde undandraga sig, om ingen lag funnes. Det skulle derför i väsentlig
mån bidraga till att underlätta lagens genomförande, om medel funnes att
ersätta skogsegaren den kostnad, som han på grund af lagens bud ådragit
sig. I detta syfte hade ock domänstyrelsen föreslagit en afgift af 10 öre
per kubikmeter af allt exporteradt virke. Det lider intet tvifvel, att den
summa, som på sådant sätt hopbragtes, skulle räcka ganska långt till kostnadernas
bestridande, men de invändningar, som af landsting och länsstyrelser
gjorts mot detta förslag, äro så talrika och så tungt vägande, att
cn sådan afgift, åtminstone på det sätt upptagen och använd som domänstyrelsen
föreslagit, icke torde böra sättas ifråga. Icke utan skäl säger t. ex.
länsstyrelsen i Norrbottens län:

»Inflytande exportafgifter för virke, som utskeppas från Norrbotten,
hvilka afgifter ej tarfvas för skogskultur derstädes, komme att användas så
att säga till premiering af skogssköfling i de trakter af riket, hvilka hittills
motsatt sig hvarje lagstiftning till skydd för skogarnes bestånd, der de enskildes
skogar äro förödda och från hvilka någon exportafgift under en lång
framtid icke är att förvänta.»

Om man således måste afstå från tanken att på detta sätt erhålla
medel och på samma gång från möjligheten att till någon betydligare del
ersätta jordegaren hans å skogskultur nedlagda kostnad, synes mig dock
nödvändigt, att åtminstone den mindre jordegaren kostnadsfritt erhåller dugligt
skogsfru och biträde af kunnig plantör, tv derförutan torde lagen blifva
omöjlig att bringa till efterlefnad.

Ännu en fråga återstår att vidröra nemligen den, huruvida lagen
skulle gälla för hela södra Sverige, eller om det icke kunde ställas fritt
för hvarje landsting att sjelf- bestämma, om den skulle gälla inom dess
område eller icke, I betraktande af att i de förut omnämnda svaren från
landstingen uttalats vexlande meningar, och då i fråga om skogslagstiftning
redan länge funnits särskilda länslagar, kan det icke ligga någonting
oegentligt i en sådan valfrihet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o So.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, vågar jag hemställa,

att Riksdagen, med hufvudsakligt godkännande af
ofvan uttalade grunder för lagstiftning rörande vården
af enskildes skogar, ville hos Kongl. Maj:t begära framläggandet
af ett lagförslag i sådant syfte.

Stockholm den 25 januari 1896.

Hugo Hammarskjöld.

I motionen instämma:

O. TF. Lindh. Anders Olsson A. J. Högstedi.

från Lnggude härad.

Nils Petersson. Jöns Andersson

Öhrstorp.