Motioner i Andra Kammaren, N:o 85 (Motion 1877:85 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.

N:0 85.

Af Herr Jons Pelirsson: Angående ordnande af landets försvar.

Då det af Regeringen till denna Riksdag framlagda förslag om värnpligten
och försvarsverket i åtskilliga hufvudfrågor icke lär kunna af
Riksdagen antagas i befintligt skick — hvartill man har rätt att sluta med stöd
af Riksdagens förut i samma frågor gjorda uttalanden, men det å andra
sidan vore af yttersta vigt, om Riksdagen kunde enas om frågan i hufvudprinciper,
då derefter detaljutvecklingen må hända lätt nog realiseras; hvartill
regeringens förslag i vissa delar väl kan antagas, i hvad det rör de militära,
och ekonomiska sidorna, med någon förändring.

Jäg vill ej tro, att regeringen kan hysa den förhoppning, att 1875
års härordningsförslag någonsin skall blifva i hela sin utsträckning antaget
och nationen sålunda ställa sig under fullkomligt militärvälde. Jag vill
ej tro att regeringen är så illa förtrogen med verkliga tänkesättet i landet,
oaktadt möjligen ett visst sällskap försäkrar annorlunda. När jag ej kan
antaga att regeringen hyser i verkligheten detta hopp, så lär man ej misstaga
sig, om man drager deri slutsatsen, att hufvudsyftet med nu framlagda
förslag är uteslutande att få en välbehöflig utsträckt värnpligtsöfning, och
då detta mål väl vore ernådt, torde indelningsverket i hvad det rör rustoch
rotehållare med alla sina ojemnheter och förökade kostnader för längre
framtid blifva qvarstående.

Den så kallade lindringen, 15 kronor per nummer, motsvarar ej de
ökade fordringar som ifrågasättas på nummerkarl, som måste blifva dyrare
för rotarne att anskaffa och aflöna.

Ehuru, så vidt jag kunnat finna, det ej synes, huruvida regeringen
godkänt det utdelade öfvergångsförslaget, som är uppgjordt af chefen för
generalstaben, får man väl sluta till att så är förhållandet. Ett sådant
öfvergångsförslag är allt för onaturligt och opraktiskt och i sitt senaste
stadium ofantligt kostsamt, då, så att säga, tvenne arméer skulle finnas,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 85. 7

beväringsarmén och den nära nog fulltaliga indelta truppen. Någon bättre
utväg för fragans praktiska lösning är lätt utförbar utan krigsstyrka^
försvagande.

Det enda praktiska och politiskt kloka sätt för indelningsverkets afskaffande,
vare sig att försvaret derefter grundar sig uteslutande på varning*
eller på stam och beväring, är att då krigskarl afgår från tjenst, på
hittills som giltiga antagna skäl, på statens bekostnad leges och underhålles
annan karl eller manskap; att detta manskap hvad infanteriet beträffar,
förlägges i kompani-regementsområden härefter som hittills, och så länge icke
år bevisadt, att manskapet blir försämradt derigenom, att det får sin aflöning
på bestämda tider från staten i stället för af" rust- och rotehållare, och så
länge detta manskap bor och vistas i landets spridda delar bland den öfriga
befolkningen den tid de ej tjenstgöra, som väl ej får antagas skall ske för
alltid, och da tillräckligt antal specialvapen måste för alla omständigheter
hållas, sa kan farhågan för eu formligt värfvad stam icke eg a giltighet för
sig och kan i^ke på något sätt försvaga stridskrafterna, utan tvärtom höja
dessa, om det manskap staten antager, i mån af det indelta manskapets afgang,
ej får tjenstgöra öfver en viss bestämd tid. Yäl är sant, att kostnaderna
kunna blifva högre för staten, då naturligtvis detta arbete så väl
som allt annat måste och bör betalas efter hvad det är värdt; och det
lider intet tvifvel, att manskap erhailes, om det betalas väl och behandlas
väl. Stamtruppens storlek kan naturligtvis blifva slutligen beroende af de
längre eller kortare öfningarne, som anslås åt beväringen.

Till specialvapnen måste under alla omständigheter manskap anskaffas
af staten på förutnämnda sätt, så framt olika öfningstid med ty åtföljande
lottning för beväringen skall undvikas och det i sinom tid, då beväringsöfningarne
successivt ökats, till den tid som anses till det minsta behöflig för
att kunna med hopp om framgång användas vid försvaret. Det lär väl ej
vara meningen att hålla större infanteristam än den minsta behöfliga för
fästningars och garnisonsorters bevakande, om ej specialvapnen dertill förslå,
med ett ord sagd t: så stor stamtruppstyrka, att beväringen i fredstid ej får
inkallas till tjenstgöring sedan den fullgjort den bestämda öfningstiden.

Användes ej denna enda praktiska, af mig föreslagna utvägen för indelningsverkets
afskaffande, torde det svårligen någonsin blifva afskaffa.
Det synes att regeringen nu tänker behålla det oförändradt ännu i 15 år,
ehuru man velat försäkra mig, att det icke skulle kunna behållas, sedan
arméns° boställen öfverlemnats till staten, och de med mig olika tänkande i
den frågan torde . allt nu inse, att jag i någon mån då hade rätt, då jag
ville att löneregleringen skulle hvila!, tills frågan i sitt sammanhang förekom.
Härom år nu ej lönt att tala, då saken har förevarit och i och för sig
var rättvis; desto nödvändigare här, att man icke ytterligare gör så -

sjelf

Motioner i Andra Kammaren, N:o So.

dana beslut, som kunna medföra att större delen af svenska jordbrukande
befolkningen kan blifva dragen vid näsan, och det vore icke för snart om
man kunde slå sista spiken uti indelningsverkets likkista i hvad det rör
rust- och rotehållare, och denna sista spik blefve, om man antager mitt förslag
i afseende på rust- och rotehållares frihet från att anskaffa nytt manskap.
Illa skulle riksdagsombuden fullgöra sin pligt, om de utan säker garanti
läte förmå sig antaga utsträckt värnpiigt förrän i sammanhang med indelningsverkets
bestämda försvinnande samt plan för grundskatternas successiva
afskrifning. Aldrig går jag in på förändring af värnpligtslagen utan en
sådan säker garanti. Icke har man ringaste säkerhet att, om Riksdagen
nu bestämde att indelningsverket om 15 år skall försvinna, Riksdagen
om 15 år härefter vidhölle detta beslut, om indelningsverket då qvarstode
i nästan orubbadt skick hvad rust- och rotehåll beträffar; och icke är någon
säkerhet alls, att de utlofvade 15 kronor om året till hvarje nummer komma
att utgå. Detta är eu penningefråga, hvarom voteras gemensamt. .När
man länge ökat utgifterna, och om mindre goda tillgångar för dess fyllande
inträffa, är ingenting närmare till hands, än att detta anslag anses obehöfiigt
och derföre indrages. Då det ej rör ernbets- och tjensteman, fins ingen ting
som lägger hinder i vägen för en sådan åtgärd. Beväringsöfningarnes ökade
längd qvarstå!-, rust- och rotehållarnes skyldighet qvarstår i förökadt mått. Med
sådana möjliga förhållanden i bakgrunden lär väl ej någon kunna förvillas
att antaga beväringslagen för de erbjudna 15 kronorna. Skall lagen antagas,
kan det lika gerna ske dem förutan; de betacka icke, som jag förut
sagt, rotens ökade kostnader; alltså måste säkra garantier erhållas för indelningsverkets
successiva afskaffande, och de stå ej att erhålla på annat sätt,
än af mig angifna, som i praktiskt hänseende är möjligt, utan att försvaga
krigsstyrkan, eller vid ett slutligt tillfälle orsaka ofantliga utgifter.

Af mitt förslag följer, att rust- och rotehållare, som befriats från att
hålla nummerkarl, skall betala vakansafgift minskad med den årliga afskrifningsprocent,
som kan vara bestämd och i sammanhang med grundskatternas
successiva afskrifning. Vakansbeloppen bestämmas efter Kammarrådet
Andersons beräkningar för hvarje slag. De rotar som utgöra effektiv rustning
och rotering skola årligen erhålla godtgörelser af staten, motsvarande den
procent som afskrifves på vakansafgiften.

Att äfven på af mig föreslagna sätt det måste dröja lång tid innan
indelningsverket kan vara totalt slut, det indelta manskap, som tjena! länge,
fortsätter naturligtvis tills det blifver pensionsmessigt, många rotar komma utan
tvifvel att behålla sin soldat, så länge som möjligt, helst de som aflönas
med torp, hellre än att betala en bestämd penningeutgift. Intet rimligt
skäl kan antagas att mer än normala ombyten uppkomma genom antagande
af mitt förslag. Om till exempel 15 å 20 år blifver ej större antal qvar

, Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.

åt det gamla manskapet, än som blir möjligt öfverföra till nya löner och
befattningar. De som ej duga dertill på indragningsstat må man noga komma
ihåg, att äfven en soldat ej kan lagligen öfverföras till pensions- eller indragningsstaten
med mindre han får hela sin lön. Nog förundran kan ej egnas
chefens för generalstaben förslag, som man nu vid får antaga vara regeringens,
att i nästan oförändrad t skick i 15 år hålla det indelta manskapet, och så
med ens sätta hela styrkan på indragningsstat, ty ingen kan utan kränkande
af enskild rätt tvinga soldaterne att ingå på den föreslagna pensioneringen,
utan dertill fordrades hela lönen. Härtill åtgingo då en följd af år många
millioner årligen, som ännu ej äro beräknade i kostnaderna. Att så opraktiskt
behandla och tänka sig slutet på indelningsverkets manskaps afskaffande
från rotarne, gifver grundade skäl för misstanken, att detta i sjelfva verket
icke kan hafva varit meningen, då jag ej vill tro man haft för afsigt kränka
soldatens rätt mer än andras, fråntaga honom lönen och gifva en ringa
pension i stället, i min tanke är försvarsfrågan satt på vågspel: om
någre eller några finnas, som helst vilja låta förblifva som det är, hafva
dessa allt för störa utsigt er att få sin tysta vilja fram. Jag hoppas dock,
att Riksdagen skall kunna lyckas att enas om ett förslag till hufvudgrunder,
såvida ej det blinda nitet är allt lör öfverdrifvet i sina fordringar. Uppenbart
är, att man måste gå varsamt tillväga och ej på en gång taga ett så
stort steg, som 32 dagars förlängda öfningar.

Nödvändigt måste också vara, att principen utkämpas innan beväringsskyldigheten
ökas, huruvida försvaret slutligen skall ordnas, sedan indelningsverket
upphört, om försvaret derefter skall grundas uteslutande på värnpligt
eller, såsom alla föregående Riksdagar tänkt sig saken, på stam och
beväring. Under öfvergångstiden är ej annat möjligt. Ett sådant principbeslut,
säger man, kan visserligen anstå till kommande Riksdagar, men
derigenom hänger fortfarande samma damoklesvärd öfver nationen: att helt
och hållet ställas under militärvåldets tvång, och dertill blefve besluten mycket
lättare att fatta och utföra, om ett bestämdt mål i princip är gifvet och en
bestämd gräns stadgad på tiden för beväringens öfvande och qvarstående
i sina skyldigheter.

Jag har alltid hyst den; tanken, att det vore politiskt klokt och förmildrade
den ovilja, som naturligt nog hos den stora allmänheten måste
alstras mot utsträckning af värnpligten, samt i högsta grad rättvist, att
under tjenstetiden, utöfver nu varande, värnpligtig^ utom natura-underhåll
finge en lämpig billig ersättning. Det är hardt och hjertlöst, att den fattige
mannens söner, utan annan ersättning än knappt underhåll, skall med lif och
blod offra sig för landets försvar, och det skulle ej skada om allmogens
representanter, som en man arbetade härför, då skriket kunde jäfvas, att de
Bih. till Biksd. Prof, 1877. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 12 Höft. 2

Motionär i Andra Kammaren, N:o 85.

blott arbeta för sina bördors lindrande, för att lägga dera på andras axlar;
oftast är det den rikes och mäktiges söner som i allmänhet antages blifva
befäl och få en god aflöning. Det vore ej för mycken uppmuntran, om
Riksdagen bestämde någon billig ersättning till de sex öre, som förut varit
bestämda, hvilka ej äro tillräckliga, om de fattige beväringsskyldige skola
kunna vara glada och villiga att försvara fosterlandet. För flen burgnes
son gör denna ersättning föga, och lämpligt tilltagen blir summan ej så afskräckande.
Att finna eu rätt normalsiffra för hela landet, är ej så lätt,
men utgående från en viss procent af hvarje orts markegångstaxa af priset
för ett drängedagsverke torde vara det lämpligaste; om man antager 25,
30 å 40 procent häraf, anser jag dessa summor vara lika väl använda på
landets försvar som de flesta andra.

För att förekomma bedrägeri och mutförsök lär blifva nödvändigt att
befriad beväringsskyldig ålägges betala värneskatt, progressivt efter förmögenhet.

Med stöd af det anförda, vågar jag föreslå, i nära likhet med hvad
förut af mig föreslagits och senast vid sista Riksdagen i motionen
N:o 150:

l:o. Landets försvar grundas på principen af stam och
beväring.

2:o. Att i män af indelta manskapets afgång, anskaffas
och underhåll af staten en stående armé, bestående af
befäl, specialvapen och infanteri, som finnes behöflig för
krigstjenstgöringen under fredstid i fästningar och garnisonsorter
samt beväringsmanskapets öfvande, så att försvarkrafterna
ej förminkas.

3:o. Allt beväringsmanskap öfvas lika länge, hvilken
öfningstid successivt ökas 15 dagar hvartannat år, eller
med längre mellantid, så att de få uppgå till högst 90
dagar vid tiden då indelningsverket i det närmaste är
försvunnet. Öfningarne försiggå enligt regeln i barackläger.
Efter fullgjord bestämd öfningstid kan i fredstid beväring
ej inkallas till tjenstgöring. All lottning vare förbjuden.

4:o. Beväringsmanskapet tilldelas dagaflöning under
tjenstgöringstiden utöfver sitt nuvarande, förslagsvis 25
å 40 procent af hvarje orts årliga markegångspris för ett
drängedagsverke. Det pris antages, som gäller för största
delen af utskrifningsområdet. Befriad värnpligtig erlägger
värneskatt, progressivt efter förmögenhet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.

5:o. Då nummer genom karls afgång blir ledigt, betalar
roten eller rusthållct samt båtsmanshåll vakansafgift
efter det pris Kammarrådet Anderson i sitt betänkande
den 15 September'' 1874 uppskattat kostnaderna
till. Denna vakansafgift i förening med lika afskrifning
på grundskatterna minskas årligen med 5 procent och vidtager
afskrifningen på grundskatterna och vakansafgifterna
eller indelningsverket det år beväringsmanskapets ökade
öfningstid inträder.

6:o. De nummer, som fortfarande utgöra sina prestanda,
erhålla motsvarande ersättning af staten med lika procent,
som årligen afskrifves på vakansafgifterna eller grundskatterna.

7:o. Ett förslagsanslag, förslagsvis 500,000 kronor,
ställes till Kongl. Maj:ts förfogande för öfvergångens påbörjande,
från och med år 1878, för att användas till
lega och lön åt det manskap som staten uppsätter, samt
ersättning åt rust- och rotehållare, som utgöra effektivt
sina prestanda.

Om remiss häraf till det af Riksdagen beslutade särskilda Försvarsutskottet
anhålles vördsamt.

fctockholm den 26 Januari 1877.

Jöns Pehr stam.

1 motionens hufvudsyftemål instämma:
Cad Magni.

C. 1. Bengtsson.
J. August Sjö.
L. J. Larsson.

J. Jonasson.

Magnus Andersson.