Motioner i Andra Kammaren, N:o 84

Motion 1897:84 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.

3

N o 84.

Af herr G. A. E, Kronlund, angående ändrad lydelse af 25 kaj).

9 rättegångsbalken.

Den för rättegångssakers fullföljd i högre instanser stadgade tid är i
flera fall mycket lång. Sålunda föreskrifver 25 kap. 9 § rättegångsbalken
för orter belägna längre bort från öfverdomstolens säte eu tid af 60
ända till 90 dagar, inom hvilken mål skola efter vad fullföljas från underrätt
till hofrätt.

Senare tiders stora utveckling af jernvägskommunikationer möjliggör
emellertid nu en betydligt snabbare förbindelse mellan de aflägsnare belägna
underdomstolarnes jurisdiktioner och öfverrätterna. Särskildt torde detta
gälla Norrland. Då för tio år sedan den norrländska stambanan ej sträckte
sig längre än till Sollefteå, hade man från det mest aflägsna tingsställe i
Sverige, nemligen Karesuando beläget 40 mil norr om Haparanda, en
landsvägsfärd af omkring 115 mil. Nu deremot torde det ej finnas något
tingsställe i Norrland, som är beläget på längre afstånd från jernväg än
25 mil. Under sådana förhållanden torde ej förefinnas något skäl att bibehålla
den för fullföljande af vädjade mål från Vesterbottens och Norrbottens
län stadgade tid af 90 dagar.

Då deremot afkortning af den sålunda medgifna vadetid bidrager i
sin mån till afhjelpande af långsamheten i rättsskipningen, och eu förändring
i bestående lagstadgande derutinnan synes mig kunna ske, utan att deri -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.

genom förrycka lagbyråns arbete å rättegångsväsendets ombildning, vågar jag
härmed vördsamt föreslå,

det Riksdagen för sin del ville besluta, att 25 kap.
och 9 § rättegångsbalken får följande ändrade lydelse:

»I de saker som---förlorat; ifrån häradsrätt inom

öfriga delar af Svealand (Svea hofrätts domvärjo) på den
60:de dagen;

i Gröta hofrätt etc.»

Stockholm den 26 januari 1897.

Georg Kronlund.

N o 85.

Af herr G. A. E. Kronlund, angående ändrad lydelse af 17 kap.

3 rättegångsbalken.

Nu gällande rättegångsbalk stadgar i 17 kap. 3 § såsom påföljd för
ett vittnes underlåtenhet att efter stämning infinna sig vid underdomstol ett
visst bestämdt bötesbelopp af tre daler eller en krona femtio öre. Ändamålet
med den stadgade påföljden är att tvinga vittnet till inställelse, men
uppenbart är att denna påföljd med hänsyn till det obetydliga beloppet
skall förfela sin åsyftade verkan, hvilket äfven torde vara hvarje med vår
rättskipning förtrogen persons erfarenhet. Vittnespligteu är ju ofta en
tung pligt och gifvet är, att mången, instämd att vittna, låter egna angelägenheter
och annan hänsyn än sin medborgerliga skyldighet gå framför den
sistnämnda, synnerligast då ansvaret för försummelse i detta afseende är
så ringa.