Motioner i Andra Kammaren, N:o 83 (Motion 1891:83 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 83.

N:o 83.

Af herr J. JohUSSOTl i Thorsberg, om skrifvelse till Kongl.
Maj.t med begäran om framläggande af förslag till lag för
väg hållning sbesvärets utgörande.

Att de i 1734 års lag stadgade grunder för byggnad och underhåll
af allmänna vägar å landet äro otillfredsställande och orättvisa, har
blifvit af såväl Kongl. Maj:t som Riksdagen erkändt. Anledningen till
denna orättvisa är förnämligast att söka dels deri, att detta besvär blifvit
uteslutande ålagdt den i mantal satta jorden, dels ock deri, att mantalet
antagits som grund för fördelningen af vägunderhållet de särskilda hemmanen
emellan, hvilket haft till följd, att, då värdet af mantalet undergått
förändringar, bördan af underhållet blifvit synnerligen ojemnt
fördelad.

Yid tiden för stiftandet af 1734 års lag idkades å landet endast
ett näringsfång, på hvilket väghållningsbesväret lämpligen kunde läggas,
nemligen jordbruksnäringen. Förhållandena hafva emellertid förändrats,
och i den mån industrien utvecklats har samfärdseln stegrats, hvarigenom
uppstått och alltjemt framkallas behof af nya vägars anläggande, jemte det
underhållet af befintliga vägar mångenstädes försvåras. Men detta allt
oaktadt får jordbruket ensamt bära hela bördan af vägunderhållet. Det är
lätt förklarligt, att under sådana förhållanden anspråk på ändrad lagstiftning
skolat framträda, och frågan har jemväl upprepade gånger varit föremål
för Riksdagens pröfning. Att det förslag till väghållningsbesvärets
utgörande, som af Kongl. Maj:t efter vederbörlig utredning framlades för
1889 års Riksdag, icke vann Riksdagens bifall, både sin grund i den omständighet,
att förslaget ej var så vidt gående, som varit önskligt och i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 83.

öfrigt led af betänkliga brister, som både sitt ursprung i de olika näringsfångens
gruppering å landet, dels inom olika delar af samma län och
således olika väghållningsdistrikt, dels ock mellan de olika länen. Dessa
olika förhållanden skulle, derest omförmälda förslag upphöjts till lag, haft
till följd, att väghållningstungan inom en del väghållningsdistrikt blifvit
betydligt lättad, under det att inom andra distrikt tungan fortfarande hvilade
på de skatteföremål, som hittills fått utgöra väghållningsbesväret, likasom
att de nya skatteföremål, som skulle åläggas väghållning, inom en
del distrikt skulle få vidkännas allt för känbara uppoffringar, utan att
nuvarande väghållningsskyldige vunne afsevärd lindring.

Då således nödvändigheten af en ändrad lagstiftning i berörda
afseende är allmänt erkänd, lärer Riksdagen ej kunna underlåta att vidtaga
åtgärder för dess afhjelpande, och det är med tillförsigt att Riksdagen
delar denna min uppfattning som jag tagit mig friheten förnya min förlidet
år väckta motion om ändrade bestämmelser angående väghållningsbesvärets
utgörande.

Enär för ändring i gällande lag i omförmälda afseende erfordras
en mera omfattande utredning, än som under riksdagens jemförelsevis
korta sammanvaro lärer kunna åstadkommas, och då jag icke tilltror mig
att föreslå Riksdagen nya lagbestämmelser i en så omfattande fråga, torde
Riksdagen böra hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af nytt förslag i
hithörande delar.

Till ledning för utarbetande af nytt lagförslag lärer emellertid vara
af vigt, att Riksdagen uttalar sin mening om de grunder, hvarpå de nya
bestämmelserna böra byggas, och de skatteföremål, som företrädesvis böra
åläggas väghållning.

Att kommunikationsväsendet är eu statens angelägenhet, hvaraf alla
medborgare i samhället hafva gagn, är ovedersägligt, och den af Kongl.
Maj:t år 1876 tillsatta komitén för utredning och upprättande af förslag
till ändrad lagstiftning angående väghållningsbesväret har i sitt betänkande
anfört, »att de allmänna vägarne äro nyttiga och behöfliga för samhällets
alla medlemmar, vare sig de begagna vägarne direkt eller endast
indirekt af desamma draga fördel.» Att staten bör åtaga sig en del af
kostnaden för väghållet, torde vara obestridligt. I de flesta af de europeiska
staterna har samhället till större eller mindre del öfvertagit skyldigheten
att underhålla de allmänna vägarne, och det är endast i vårt
land som jordegarnes klagan om lindring i detta onus ej mägtat gorå sig
hörd. Att staten skulle öfvertaga hela underhållet torde dock enligt min
Bill. till Biksd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Häft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 83.

uppfattning ej vara välbetänkt, och en lämplig fördelning af kostnaden
mellan staten, länet ock fastigheterna inom väghållningsdistriktet till en
tredjedel å hvardera torde vara det mål, hvartill de nya bestämmelserna
borde syfta. Genom en dylik anordning skulle dels en tredjedel af kostnaden
fortfarande få utgöras af fastigheterna inom väghållningsdistriktet,
utom den andel, som af dem jemväl skulle utgå till länskassan, dels,
då en tredjedel uttaxeras å länet efter den grund, som för landstingsskatt
är stadgad, kostnaden varda i väsentlig mån utjemnad, och de nya skatteföremål,
som af vägarne ej hafva så stora direkta fördelar, ej blifva allt
för hårdt betungade.

Huruvida underhållet af vägarne bör upplåtas till den minstbjudande
eller för underhåll in natura fördelas å fastigheterna inom väghållningsdistriktet
mot den af nämnden åsätta ersättning, lärer vara af
underordnad vigt. Då emellertid förhållandena inom landets skilda delar
äro så olika, att hvad som är lämpligt i det ena länet kan anses vara
ofördelaktigt för ett annat, torde bestämmelsen härom kunna öfverlåtas åt
landstingen, hvart inom sitt område. I de orter, som äro glest befolkade
och der de fleste väghållningsskyldige bo på större afstånd från sina vägskiften,
skulle för visso vägarnes indelning i lämpliga skiften, som för
underhåll utlemnades till den minst bjudande, visa sig vara fördelaktigast,
då deremot å andra orter indelning af vägarne för underhåll in natura å
fastigheterna, för de senare, som fortfarande ej lära undgå att vidkännas
en väsentlig del af underhållskostnaden, kännas mindre tryckande.
Att besluta härom lärer så mycket hellre kunna öfverlemnas åt landstingen,
som landstingens och fastighetsegarnes intressen sammanfalla deri,
att de allmänna vägarne underhållas för minsta möjliga kostnad.

Ehuru statens och landstingens kostnad för underhållet möjligen
kunde blifva enahanda, om vägarne utlemnades till den minstbjudande
eller fördelades å fastigheterna — enär staten och landstingsområdet icke böra
kännas skyldiga att i något fall tillskjuta större bidrag än det som blifvit
af nämnden åsatt och, om anbud för denna ersättning ej erhålles, återstoden
bör utgå af fastigheterna — lärer landstinget i allt fall böra förbehållas
rätten att besluta om vägarne böra utlemnas till den minstbjudande,
när och då utsigt vore för handen att underhållskostnaden derigenom
kunde nedbringas.

De allmänna vägar, som ej äro hänförliga till gator och som det
åligger stad, som till landsting hörer, att underhålla, torde, så vidt ske
kan och i tillämpliga delar, likställas med vägunderhållet å landet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 83.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt tillåter jag mig vördsamt
hemställa

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täckes, så fort ske kan, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
för väghållningsbesvärets utgörande med iakttagande
deraf:

att kostnaderna för underhåll af allmänna vägar
och broar inom hvarje väghållningsdistrikt värderas af
en nämnd, bestående af tre personer, deraf Kongl.
Maj:ts befallningshafvande utser eu ledamot, landstinget
en och de väghållningsskyldige en;

att den årliga underhållskostnaden utgår med en
tredjedel af staten, en tredjedel af fastigheterna inom
väghållningsdistriktet efter senast åsätta taxeringsvärde
— dervid jordbruksfastighet deltager för hela och annan
fastighet af åttahundra kronors taxeringsvärde och deröfver
äfvensom frälseränta, enligt sitt efter fem procent
beräknade kapitalvärde, för hälften — samt en tredjedel
af landstingsområdet efter den grund, som för landstingsskatt
är stadgad såväl för fastighet som andra
beskattningsföremål; samt

att landstingen må ega besluta, huruvida de allmänna
vägarne skola för underhåll in natura fördelas
å fastigheterna inom väghållningsdistriktet mot angifven
ersättning af staten och landstingen, eller ock, fördelade
i lämpliga skiften, utlemnas för underhåll till den
minstbjudande.

Om remiss till vederbörligt utskott ankålles.

Stockholm den 28 januari 1891.

J. Johnsson.