Motioner i Andra Kammaren, N:o 81

Motion 1890:81 Andra kammaren

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

N:o 81.

Af herr E. Westill, om ändring i §§ G och 13 riksdagsordningen.

Sistlidne riksdag tog jag mig friheten framställa förslag till förändring
af §§ 6 och 13 i riksdagsordningen, åsyftande en fixering af
riksdagsmännens antal. Förslaget ledde icke till något resultat i det
afsedda syftet, men, öfvertygad som jag är om nödvändigheten af att
vidtaga någon åtgärd för att begränsa tillväxten af representanternas
antal, tillåter jag mig å nyo draga frågan under Riksdagens pröfning.

Då Riksdagen efter genomförd representationsförändring första
gången sammanträdde, voro ledamöternas antal 125 i Första Kammaren
och 190 i den Andra. Antalet har sedan dess ökats till 145 i Första
och 222 i den Andra. Skall en sådan ökning fortfara, kommer representationen
att snart nog växa ut till ett för våra förhållanden alltför
stort omfång.

För att förebygga en sådan, genom folkmängdens tillväxt fortgående
ökning, synes mig lämpligast att bestämma representationens
sammansättning till ett visst antal riksdagsmän i båda kamrarne.

Derigenom torde ändamålet säkrast vinnas. Genom att höja folkmängdssiffrorna
i de särskilda valkretsarne kan man visserligen för
tillfället åstadkomma en begränsning, men med en fortgående folkökning
torde en sådan åtgärd icke blifva fullt verksam, så vida man icke
tid efter annan skall vidtaga förändringar, hvilket torde vara mindre
lämpligt. Då flera af utlandets representativa församlingar äro sammansatte
af ett visst antal ledamöter utan att någon olägenhet deraf försports,
bör samma princip jemväl kunna vinna tillämpning i vårt land.

En Riksdag, sammansatt af trehundra sjuttiofem ledamöter, bör
vara fullt tillräcklig för vårt lands förhållanden. Vid utarbetande af nu

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

gällande riksdagsordning beräknades antalet till 299. Ansågs den
siffran tillräcklig för en värdig representation, bör den högre siffran
375 så mycket mera vara det.

Genom att fastställa antalet representanter i Andra Kammaren
till 75 för städerna och 150 för landsbygden, regleras det städernas tilltagande
inflytande på Andra Kammarens sammansättning, som på många
håll väcker oro och bekymmer. Proportionen af en representant för
städerna mot två för landsbygden synes mig vara fullt tillräcklig för
bevarande af städernas rätt till andel i representationen. Af den tillväxt
af 32 ledamöter, som Andra Kammaren vunnit sedan 1867, hafva
städerna bidragit med 21 och landsbygden med endast 11 representanter.
Får en ökning i samma proportion fortfara, komma stadsrepresentanterna
snart nog att uppgå till så stort antal, att det vid representationsförändringens
införande åsyftade förhållandet alldeles rubbas, oafsedt
andra oegentligheter som deraf uppkomma. Då en stadsvalkrets eger
utse en representant för 6,000 å 10,000 invånare, under det folkmängdssiffran
för eu valkrets på landet är satt till 20,000, böra städerna i denna
omständighet redan hafva ett så stort företräde framför landsbygden i
fråga om representationsrätt, att det för närvarande kan vara nog. Om
denna städernas företrädesrätt genom den föreslagna fixeringen skulle
komma att i en framtid något förändras, kan jag icke finna att någon
orättvisa skall ligga deri. Det leder endast till det mål, hvartill lagstiftningen
bör sträfva: likställighet emellan stad och land.

I fråga om tiden för valkretsarnes indelning till Första Kammaren
anser jag fortfarande hvart nionde år vara den lämpligaste, men
då siffran 10 synes hafva större utsigt till framgång och jemväl kan åberopa
häfd för sig, har jag upptagit konstitutionsutskottets förslag vid
föregående riksdag oförändradt.

Jag tillåter mig för den skull vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte till hyflande i vidare grundlagsenlig
ordning antaga följande förslag till förändrad
lydelse af

Riksdagsordningen.

§ 6.

1. Första Kammaren skall bestå af etthundra
femtio ledamöter, hvilka för en tid af nio år utses af
Bih. till liiksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 12 Käft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

landstingen och stadsfullmägtige i de städer, som ej
i landsting deltaga. Hvarje landstingsområde och
sådan stad, som nu är nämnd, utgör en valkrets, för
hvilken, efter folkmängden inom dess område, väljes
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en
etthundrafemtiondedel af rikets folkmängd.

2. För valkrets, som har mindre folkmängd än
i mom. 1 sägs, väljes dock en riksdagsman.

3. Derest det antal riksdagsmän, som med tilllämpning
af stadgandena i mom. 1 och 2 bör utses,
icke uppgår till etthundra femtio, skola, för ernående
af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd mest
öfverskjuter det tal, som enligt mom. 1 är bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarne,
vara berättigade att hvardera välja ytterligare en riksdagsman.

4. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets, enligt
ofvan angifna grunder, eger utse, bestämmes
hvart tionde år af Konungen; och skall vid tillämpning
af den sålunda faststälda ordningen iakttagas,
att inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt
att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.

5. Upphör stad att i landsting deltaga under
den tid, för hvilken den af Konungen faststälda ordningen
är gällande, inträder stadens rätt att utse riksdagsman,
dock icke förr än ledighet uppstår i den
valkrets, staden förut tillhört.

§ 13-

1. Andra Kammaren skall bestå af tvåhundra
tjugufem ledamöter, deraf etthundrafemtio för landet
och sjuttiofem för städerna. Dessa ledamöter väljas
för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvithet valet
skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval
äfven räknas köpingar, utses för hvarje domsaga
en riksdagsman. Understiger domsagornas antal etthundrafemtio,
skola för ernående af det bestämda an -

\

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81. 11

talet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt
ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar, som hvardera
välja en riksdagsman. Ofverstiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, i den mån sådant erfordras,
angränsande domsagor, som hafva minsta folkmängd,
förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger
en sjuttiofemtedel af folkmängden i rikets
alla städer, väljes efter stadens folkmängd en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en sjuttiofemtedel
af städernas folkmängd. Städer med mindre
folkmängd än nu är sagdt ordnas, så vidt lämpligen
ske kan länsvis, i så många valkretsar, som, med iakttagande
af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras
för uppnående af det i mom. 1 föreskrift) a antal
riksdagsmän för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar så ock
riksdagsmännens antal för hvar och en af de städer,
hvilkas folkmängd i och för sig berättigar dem att
utan förening med annan stad välja riksdagsman, bestämmes
efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år
af Konungen. Den ordning, som sålunda faställes,
vinner tillämpning vid de val, hvilka näst derefter,
enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping, som erhåller
stads privilegier, räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landet, till dess ny valkretsordning
varder faststäld.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 24 januari 1890.

Erik Westin.

I motionens syfte instämma:

Nils Hanson.

A. Göransson.