Motioner i Andra Kammaren, N:o 81 (Motion 1887:81 Andra kammaren - janmar)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

N:o 81.

Herr E. 0. FredllOllll i Saleby, om antagande af lag angående
enskilda skogsegares skyldighet att efter afverkning sörja
för skogsåterväxt.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition och enskildes motioner hafva blifvit
framstälda till Sveriges Riksdag i syfte att åstadkomma en lag rörande
hushållningen med enskildes skogar; men dessa ädla sträfvanden hafva
hitintills strandat mot mångfaldiga svårigheter, hvilka hopat sig vid denna
vigtiga frågas afgörande, och det kan derföre anses i högsta grad förmätet
att nu åter draga fram med detta ärende, hvithet så. noggrant
blifvit belyst och behandladt af insigtsfull förtroendemän, dels i särskilda
utskottet uti utlåtandet n:o 11 år 1874, dels i lagutskottet i dess
utlåtande n:o 24 år 1883. Denna angelägenhet är dock af så vidsträckt
betydelse, att den ej bör lemnas ur sigte, förr än den kommit till eu
lycklig lösning, för så vidt en omtanke för kommande slägten anses vara
af nöden, och ej den tanken hos landets fleste invånare fått fullt rotfästa
sig, att efterverlden må sörja för sig sjelf, och att vi böra lefva,
medan vi lefva, som om hvar dag vore den siste. Huru vårt kära fosterland
blifvit försämradt i afseende på klimat och utseende under det sist
gångna halfva seklet, derom kan en äldre generation framlägga sanna
vittnesbörd, fastän ej genom detta en ringaktning hyses för de försköningar,
som kulturen här och der framkallat, hvilka vid sidan af en vårdad
natur skulle framstå i en ännu vackrare dager. Att skogsförstörelsen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

bidragit till klimatets försämring, derigenom att vindarne lemnats fritt
spelrum, dels för att afkyla och dels att förtorka jordytan, derpå tviflar
numera ingen, och att käla hedar och stenrösen ingalunda kunna mäta
sig i skönhet med de förut på dessa platser prunkande barr- och löfskogar,
måste af alla erkännas.

Ser man dessutom på den förlust en egare af de afröjda fälten
nödgas vidkännas genom att ej kunna skörda vare sig det ena eller andra
derpå, samt att hans egendom måste hafva ett ringare värde i förhållande
dertill, att en rationel skogsskötsel derå finge ega rum, för att
ej nämna den ekonomiska och estetiska fördelen för landet i allmänhet;
så kan man ej annat än förvånas öfver, att den lagstiftande makten ej
långt för detta åstadkommit ett berättigad! förmynderskap öfver hvar och
en, som på ett högst ovisligt och öfverdådigt sätt sköfla! sina skogstegar
utan att i ringaste mån befordra en återväxt, synnerligast på sådan mark,
som icke är tjenlig till åker, äng eller bete.

Då en lag förefinnes, hvilken berättigar till en persons försättande
under förmynderskap, då han på ett oförståndigt sätt förvaltar sin öfriga
egendom, vare sig fastighet eller lösören, kan det ingalunda anses olämpligt
att staten utöfvar ett slikt förmynderskap öfver personen, då det
berör en del af hans fastighet, hvarmed här åsyftas eu skogsteg, som
blifvit afröjd utan att derefter befordras till återväxt, då den ej är duglig
för annat ändamål. Enär denna fråga förut både af statsmakterna och
tidningarne blifvit vidlyftigt behandlad, anses ej nödigt att här utförligare
orda derom, utan inskränker jag mig till den vördsamma anhållan,

att Riksdagen för sin del behagade antaga Kongl.
Maj:ts förslag till förordning angående enskilde skogsegares
skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt,
enligt Kongl. Maj:ts nådiga proposition den
20 mars 1874.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 26 januari 1887.

E. Fredhohn,

från Skaraborgs län.