Motioner i Andra Kammaren, N:o 80 (Motion 1895:80 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 80.

N:o 80.

Af herr P. O. Lundell, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning om och på hvad sätt låntagare i
hypoteksförening kunde utan betungande vilkor, antingen
få inbetala äldre lån eller få räntan derå nedsatt till
4 procent, samt framläggande af förslag i sådant syfte.

Under en följd af år har ett starkt missnöje gjort sig gällande hos
vårt lands jordbrukande befolkning öfver de höga räntor låntagare nödgas
erlägga i våra hypoteksföreningar, hvilka förmedla lån från allmänna
hypoteksbanken, och ovedersägligen har också en betydande del af det
betryck, som vidlåder den jordbrukande befolkningen, sin orsak i denna
omständighet. Skrifvelser till Kongl. Maj:t och motioner i Riksdagen
angående afhjelpande af de öfverklagade svårigheterna hafva icke. saknats,
men resultaten af dessa, en tillsatt komité och några förändringar
i hypoteksbankens reglemente, hafva visst icke afhjelpt det onda.

Efter några års afvaktande af resultaten, har man funnit att litet
eller intet af°hvad som önskades blifvit åstadkommet, och på grund af
det olidliga tillstånd, hvari det stora flertal af jordbrukare, uppgående
till omkring 80,000, befinna sig i följd af de orimliga räntebestämmelserna,
hafva på sista tiden från hushållningssällskap och föreningar ett
stort antal skrifvelser och petitioner ingått till Kongl. Maj:t om åtgärders
vidtagande, som bättre än hvad hittills skett kan leda till de öfverklagade
olägenheternas afhjelpande. Svårligen torde dock Kongl.
Maj:t'' kunna vidtaga några åtgärder i dAta hänseende utan Riksdagens

Motioner i Andra Kammaren, N:o 80.

medverkan, och ett uttalande från Riksdagen, huruvida den önskar att
något i föreliggande fall åtgöres, torde derför vara nödvändigt, så vida
Kongl. Maj:t med ärendet skall kunna taga någon befattning, och i denna
omständighet ligger anledningen till denna motion, hvari vi äfven vilja
motivera en framställning om statens mera direkta ingripande i detta
ärende än hvad hittills skett. Som vi veta, har den för några år sedan
vidtagna förändringen i hypoteksföreningarnas utlåningssätt väl åstadkommit
att nya lån kunna utlemnas till en visserligen hög men dock
dräglig ränta, 4 procent med 4 procent kapitalafdrag vid lånens utlemnande,
jemte förvaltningsbidrag; dessa vilkor göra i effektiv ränta å lånen
4 V* ä 4V2 procent, beroende på förvaltningsbidragets storlek. Deremot
har knappast någon lindring blifvit beredd för de äldre låntagarne. Väl
hafva desse erbjudits en räntenedsättning af en obetydlighet, V* procent,
men mot vilkor, att låntagaren skall för sitt lån fastlåsas i föreningen
under 64 år och ikläda sig ansvarighet icke allenast för sitt eget lån
utan ock för öfrige låntagares förbindelser till samma förening. Söker
låntagare i hypoteksförening åter att der få inbetala sitt lån för att i
någon annan penningeanstalt erhålla lån mot drägligare vilkor, då affordras
han att betala ända till en sjundedel större penningebelopp än
döt han lånat. Hvar och en torde finna att dessa vilkor för den skuldsatte
jordbrukaren äro rent af dräpande under nuvarande konjunkturer.
Härvid framkallas frågan, om staten är i större eller mindre grad pligtig
bidraga att afhjelpa de öfverklagade svårigheterna samt om det ligger
i statens intresse att göra något dervid. Vi vilja derför i någon mån
angifva skälen dertill.

Som vi veta, ligger orsaken såväl till de ogynsamma ränte- som
inbetalningsomständigheterna deri, att allmänna hypoteksbanken upptagit
lån, dels mot hög kapitalrabatt och dels ouppsägbara, äfven från låntagarens
sida, med ända till 5 procents ränta. I dessa i hög grad okloka
åtgöranden hafva våra statsmagter sin dryga andel i ansvaret, enär dels
vår regering, genom tillsättande af såväl ordförande som en ledamot i
styrelsen för allmänna hypoteksbanken, i betydande mån bidragit till
besluten om dessa låns upptagande, dels har vår lagstiftande magt genom
fastställande af sådan författning för hypoteksbanken, att dylika
lån fått upptagas, ådragit sig en betydlig del i ansvaret för hvad som
på grund deraf skett. Upptagande af sådana lån som icke kunde efter
kortare uppsägningstid utan betydande kapitaltillägg få inbetalas, skulle
så mycket mindre kommit i fråga, som det aldrig ingått i svenska
folkets rättsuppfattning att man kunde sakna rätt att efter en viss
kortare uppsägningstid inbetala eu skuld. I hypoteksföreningarnas re -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 80.

versal finnes också eu dylik rätt förbehållen långifvarne, och att denna
rätt icke äfven gälde låntagarne, hafva säkerligen få låntagare i hypoteksföreningarna
kunnat fatta, och det så mycket mindre, som man hade
femtioårig erfarenhet om att inbetalningar aldrig plägade förnekas; sådant
skedde först 1887.

En annan omständighet, som talar för statens förpligtelser i denna
sak, är följderna af den 1873 beslutade förändringen af rikets myntfot
från silfver till guld, hvilken lagförändring hade ödesdiger inverkan för
personer som hade skulder, synnerligen de ouppsägbara hypotekslånen,
och de flesta af de nu omhandlade äldre hypotekslånen förskrifva sig
direkt eller indirekt från tiden före myntfotens förändring från silfver
till guld, och voro ursprungligen bestämda att betalas med rdr riksmynt,
men denna bestämmelse bortgick genom kongl. förordningen den 30 maj
1873. Om de öfvergångar från silfver- till guldmynt, som i olika länder
skett under de sista 25 åren, egt något större inflytande å varuprisen
eller icke å verldsmarknaden, synes för nu föreliggande fråga vara utan
större betydelse, men säkert är att de gamla hypotekslånens förhållande
till varuprisen, om silfvermyntfoten ännu varit gällande, skulle varit helt
annorlunda än nu är förhållandet. Priset å våra landtmannaprodukter
skulle då stält sig så, att vi äfven utan tullskydd nu kunnat erhålla
18 riksdaler för 100 kilogram hvete, 14 å 15 riksdaler för 100 kilogram råg
och hafre samt 3 riksdaler å 3 riksdaler femtio öre för ett kilogram smör.
Vi skulle då icke varit så svårt utsatta för den öfverväldigande konkurrens
från länder med silfvermyntfot, som angifves af vår statsminister
i statsrådsprotokollet den 5 januari detta år. Med dylika pris å landtmannaprodukter
tro vi, att ingen jordbrukare i vårt land skulle klaga
öfver tyngande räntor, äfven om de vore 6 å 7 procent. Annorlunda
måste nu blifva förhållandet, då en lika stor skuld, som i förra hälften
på sjuttiotalet kunde förräntas med t. ex. 100 tunnor råg, nu medtager
150 tunnor och samma proportion då det gäller hafre eller smör. Vi
vilja dermed icke underkänna de stora fördelar i många afseenden, som
öfvergången till guldmyntfot tillskyndat vårt land; säkerligen har den
verkat mycket fördelaktigt för vår statskredit, likasom den åstadkommit
mycket för att ställa räntefoten i vårt land mera i nivå med densamma
i de stora kulturländerna; säkert har ock vårt statsverk derpå vunnit
millioner, som kunna räknas i tiotal; äfven enskilde, som haft och hafva
skulder inbetalbara efter en kortare uppsägningstid, hafva dragit betydliga
fördelar af en lägre räntefot, men deremot hafva låntagare, som
med sina lån sitta fast i hypoteksföreningarna, fått sina skuldbördor

Motioner i Andra Kammaren, N:o 80. 13

förtyngda genom fallande varupris utan att få någon fördel af en gällande
lägre räntefot.

Ingen orätt eller obilliga anspråk synes oss ligga deri, om staten
i någon mån genom vidtagna anordningar [lättar de bördor, som i viss
mån genom lagstadganden tillkommit för låntagare i hypoteksföreningarne,
synnerligen då samma lagstadganden tillfört statsverket betydande
fördelar.

Val kan genom tullagstiftning åtskilliga fördelar beredas jordbruket,
och vi vilja ingalunda underskatta tullarnas betydelse, men dels kunna
jordbrukstullar icke i tillräcklig grad hjelpa jordbruket, då en så betydande
del af dess vigtigaste produkter äro exportartiklar, dels hjelpa
tullarna mycket olika. Den, som eger sin jord m. in. skuldfri, kan ju
jemförelsevis lätt bära de ogynsamma konjunkturerna samt är vida
mindre i behof af understöd än den, hvars afkomst å jorden till stor
del medtages till höga räntebetalningar för skuld. Det synes oss derför,
att anspråken på tull å jordbruksalster kunna ställas lägre, om räntefoten
å jordbrukarnes skulder kan nedsättas, och att en hjelp i sådant
hänseende just träffar, der största behofvet förefinnes.

Enligt kongl. förordningen den 26 april 1861 om allmänna hypoteksbanken
öfverlemnades till nämnda bank, såsom garanti för dess obligationer,
statsobligationer till belopp af åtta millioner riksdaler riksmynt.
Af den kännedom, vi inhemtat öfver allmänna hypoteksbankens ställning,
synes framgå, att något lämpligare medel att bereda låntagare tillfälle
att få utan hårdare vilkor inbetala sina äldre lån eller få räntefoten
nedsatt, än att för bidrag till godtgörande af förut nämnda kapitalrabatter
å hypoteksbankens lån, som löpa med 4 % ränta eller derutöfver och
äro upptagna före kongl. förordningen angående allmänna hypoteksbanken
den 16 maj 1890, måtte få användas till större eller mindre belopp af
de sålunda till hypoteksbanken öfverlemnade statsobligationer, och alltså
det belopp om trettio millioner kronor i statsobligationer, som enligt
kongl. förordningen den 16 maj 1890 afsatts till grundfond för hypoteksbanken,
måtte få minskas med angifna åtta millioner. Detta belopp af
åtta millioner i obligationer har staten under vissa eventualiteter förbundit
sig att afstå för gäldande af de lån, som hypoteksbanken före
1890 upptagit. Visserligen föreligger icke nu sådana omständigheter, som
angifvas i 13 § kongl. förordningen den 26 april 1861, men de omständigheter,
som nu göra sig gällande, torde vara lika behjertansvärda, som
de i förenämnda paragraf angifna. Skäligen kunde dock icke ifrågasättas,
att hela det belopp som erfordras för kapitalrabatternas gäldande, skulle
tagas ur obligationsfonden; ett bidrag af fyra procent å vid konvertering

Motioner i Andra Kammaren, N:o 80.

återstående kapitalbelopp, skulle låntagarne utan vidare svårigheter kunna
gälda, om de mot ett sådant bidrag kunde få sina lån inbetalda eller
räntefoten nedsatt till fyra procent. En synnerligen lämplig tid att taga
dessa frågor i allvarligt öfvervägande föreligger just nu, enär enligt
hypoteksbankens senast utgifna revisionsberättelse omkring 120 millioner
kronor af hypoteksbankens obligationsskuld är inbetalbar under åren
1895 och 1897, till följd hvaraf efter dessa år en betydande del af dem,
som innehafva lån i hypoteksföreningarna, äfven skulle kunna få sina
lån inbetala, blott anordningar vidtagas så att ej alltför hårda vilkor
låntagarne åläggas för kapitalrabatternas gäldande. De bidrag, som för
närvarande äro bestämda vid låns inbetalande, äro otvifvelaktigt för högt
beräknade, enär ränteskilnad efter 5 % påföres för hela lånens återstående
tid.

För att utan statsbudgetens direkta betungande bereda tillfälle till
de ifrågasatta räntenedsättningarna för låntagare i hypoteksföreningarna,
hafva vi tänkt oss att Kongl Maj:t kunde, såsom antydes i förlidet års
skrifvelse, med indragande af större delen af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
öfverföra samma rätt till riksbanken. Genom en sådan
anordning skulle riksbanken blifva i tillfälle att till belåning öfvertaga
omkring 50 millioner från hypoteksföreningarna frigjorda inteckningar,
hvilka kunde läggas såsom garanti för eu ökad sedelutgifning, och då de
enskilda bankernas sedelutgifning efter hand minskades, skulle riksbankens
ökade sedelstock blifva nödig för den inhemska rörelsen och sålunda i
ringa grad utöfva tryck på bankens guldförråd. Af den ökade vinst,
som genom en dylik sakernas ordning skulle tillskyndas riksbanken, hafva
vi tänkt oss, att något belopp, t. ex. en million kronor årligen, under
några år kunde anslås till återlösande af de statsobligationer, som blifvit
använda för inbetalning af hypoteksbankens kapitalrabatter. Sålunda
skulle den vigtiga frågan om räntornas nedsättning å äldre hypotekslån
kunna regleras utan statsbudgetens direkta betungande och utan ifrågasättande
af nya kreditanstalter för jordbruket, men med den vinst för
allmänheten att få anspråken på höga jordbrukstullar betydligt nedstämda.
De enda olägenheter, som kunde uppstå vore en möjligen något minskad
utdelning för aktieegare i enskilda banker, men dessa inrättningar skulle
nog ordna sin rörelse så, att den äfven utan betydande sedelutgifning
komme att lemna nöjaktig vinst.

Till följd af här ofvan angifna omständigheter vilja vi härmed föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta utreda om och på

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

hvad sätt lämpligen tillfälle kan beredas för låntagare
i hypoteksförening, som förmedlar lån från allmänna
hypoteksbanken, att utan betungande vilkor få antingen
sina äldre lån inbetala eller få dessas räntefot nedsatt
till 4 °/o i likhet med räntan å nyare lån, som äro från
hypoteksföreningarna utlemnade, samt att Kongl. Maj:t
måtte till nästa lagtima riksdag inkomma med förslag
i angifna syfte.

Stockholm den 26 januari 1895.

P. O. Lundell. Adolf Ericsson. Magnus Andersson.

Rån sta.

Uti motionens syfte instämmer:
August Sjö.

N:o 81.

Af herr N. PeterSSOIl i Runtorp, om höjning af tullen å
Portland-cement.

Med anledning af den under 1894 stegrade importen af cement från
utlandet, hvilken import sannolikt under innevarande år och framdeles
kommer att ytterligare ökas till .skada för Sveriges redan nu under
mycket betryckta omständigheter arbetande cementfabriker, såvida icke