Motioner i Andra Kammaren, N:o 7 (Motion 1892:7 Andra kammaren - urtima)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

utser en, rust- och rotehållarne en och vederbörande
landsting inom länet en; anhållande vi derjemte, att
Särskilda utskottet måtte vidtaga den förändring i
formuleringen, som utskottet finner lämplig.
Stockholm den 22 oktober 1892.

Joh. Sjöberg. Oskar Erickson. A. Andersson. G. W. Svensson.

N:o 7.

Af herr A. Bokström, om upphäfvande af 53 § värnpligtslagen m. in.

I underdånig skrifvelse den 11 maj 1891 har Riksdagen förklarat
sig anse likställighet emellan de gotländske och rikets öfrige värnpligtig6
vara ett eftersträfvansvärdt mål och på grund deraf hemstält,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om och i hvad mån invånarne
i Gotlands län må kunna i fråga om sättet för värnpligtens
fullgörande likställas med rikets öfriga värnpligtige, samt för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Enligt det statsrådsprotokoll, som finnes bifogadt Kongl. Maj:ts
till innevarande års lagtima Riksdag aflåtna nådiga proposition n:o 2,
angående ändringar i värnpligtslagen, har Kongl. Maj:t, efter vederbörandes
hörande, icke ansett sig kunna fästa åsyftadt nådigt afseende
vid berörda underdåniga framställning, men enligt det statsrådsprotokoll,
som är bifogadt Kongl. Maj:ts till innevarande urtima Riksdag aflåtna
nådiga proposition n:o 2, angående ändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen,
har Kongl. Maj:t likväl funnit sig böra så till vida tillmötesgå
berörda framställning, att undantagsbestämmelsen om att de

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

värnpligtige i Gotlands län skola vara befriade från tjenstgöring utom
länets område må få bortfalla.

De undantagsbestämmelser, som icke ansetts kunna eftergifvas, skulle
sålunda inskränkas till:

a) att värnpligten för invånare i Gotlands län inträder vid början
af det kalenderår, under bvilket han fyller nitton år, och fortfar till
och med det, under hvilket lian fyller trettioåtta år; och

b) att den värnpligtige är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att
för sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras under tre på hvarandra följande år med sextiosex
dagar under första samt tolf under hvartdera de båda följande åren;
dock att under år 1892 första årsklassen öfvas allenast trettio dagar
och under år 1893 fyratiotvå dagar.

Då jag har en liflig öfvertygelse om att de fördelar, man genom
sist nämnda undantagsbestämmelser trott sig kunna ernå, äro alltför
obetydliga gent emot de olägenheter och vådor, som af desamma framkallas,
och då, om det nu framlagda förslaget till ändringar i värnpligtslagen
varder antaget, utan att den af Gotlands folkombud liksom
af Riksdagen begärda likställigheten i berörda hänseende samtidigt tillvägabringas,
tillfället dertill är för en möjligen lång framtid och kanske
för alltid förloradt, så har jag icke ansett mig kunna underlåta att besvära
den urtima Riksdagen med denna för Gotland och dess innebyggare
ytterst vigtiga angelägenhet, som visserligen icke saknar betydelse
jemväl för riket i öfrigt.

Tacksamt må erkännas, att sedan år 1885 mycket är af Konung
och Riksdag gjordt för utjemnande af den hårda undantagsställning, som
allt sedan år 1811 varit gällande för beväringsskyldighetens utgörande
i Gotlands län. I fråga om förplägning, underhåll, sjukvård och beklädnad
vid de årliga vapenöfningarna har ändtligen full rättvisa gjorts
mot den gotländska beväringen, och den olyckliga beväringskonventionen
af år 1811, som genom sin obestämdhet och mångtydighet i synnerligen
vigtiga hänseenden stälde Gotlands befolkning utom lagen, har blifvit
ersatt af en utaf Konung och Riksdag antagen värnpligtslag, densamma
som gäller för rikets öfriga delar, ehuru med vissa inskränkningar för
Gotlands län, hvilka, såsom man förestält sig, ansetts böra qvarstå intill
dess det öfriga rikets beväringsväsende kunde varda utveckladt i jemnhöjd
med hvad som beträffande öfningstid och årsklassernas antal redan
vore för Gotlands län gällande.

Den på sistnämnda föreställning grundade förhoppningen om att
den gotländska beväringen skulle komma till full likställighet i värn -

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

pligtshänseende med fastlandets beväring i samma ögonblick, som öfningstid
och årsklassernas antal blefvo bestämda lika för hela riket,
Gotland inberäknadt, förmörkades emellertid vid detta års lagtima riksdag
genom regeringens då framlagda förslag till vämpligtslag, hvari
väl föreslogs, att värnpligten i hela riket skulle i fredstid fullgöras å
90 dagar och att årsklassernas antal skulle utgöra 20, deraf 12 i beväringen
och 8 i landstormen, men icke desto mindre skulle enligt
samma förslag den gotländska beväringens undantagsställning i andra
hänseenden i allt väsentligt såsom förut fortfara.

Hvad regeringen sålunda föreslagit blef ock af lagutskottet tillstyrkt,
i strid med den mening, som vid 1891 års riksdag gjort sig
inom utskottet och i Riksdagens begge kamrar gällande, med undantag
dock deraf, att lagutskottet fasthöll vid sin år 1891 uttalade mening
om önskligheten af att Gotlands stridskrafter må kunna användas till
fastlandets försvar, och att derför likställighet i detta hänseende borde
till vägabringas emellan Gotland och fastlandet.

Men icke ens detta steg emot likställighetsmålet kunde vid detta
års lagtima riksdag tagas, enär, såsom bekant är, de föreslagna ändringarna
i § 53 värnpligtslagen fingo dela samma öde, som drabbade
öfriga föreslagna, mera genomgripande ändringar i denna lag.

Jag vågar emellertid nu vördsamt anhålla att få till den urtima
Riksdagens bepröfvande hemställa, om Riksdagen för sin del finner de
ofvan anförda undantagsbestämmelserna vara af den vigt och betydelse,
att de fortfarande böra i värnpligtslagen qvarstå såsom en afvikelse
från nämnda lags allmänna bestämmelser.

Den tidigare inskrifningsåldern i Gotlands län.

I sitt underdåniga yttrande den 24 augusti 1891 har chefen för
generalstaben såsom sin mening uttalat, att något afseende icke bör
fästas å förslaget, att värnpligtsskyldigheten i Gotlands län skulle, i
likhet med hvad som gäller för riket i öfrig!, inträda med det år, hvarunder
den värnpligtige fyller 21 år. Bestämmelse om den tidigare inskrifningen
i Gotlands län — för närvarande vid 19:e året — vore ansedd
såsom gengäld för den i någon män ökade börda, som § 53 vämpligtslagen
pålägger gotländingarne. Det vore vidare alldeles icke obevisadt,
att den gotländska ynglingen tidigare än ynglingarne å fastlandet
ernådde den kroppsutveckling, som för värnpligtens fullgörande vore

Motioner i Andra Kammaren, N:a 7.

af nöden, och chefen för generalstaben synes hafva gjort sig mycken
möda för att med siffror från läkarebesigtningsinstrumenten vid värnpligtsinskrifningarna
styrka detta påstående. De dag efter dag återkommande
långa marscherna, som på männens i ledet uthållighet och
kroppskrafter ställa de största anspråken, voro icke heller att motse på
Gotland, och till den kraftutveckling, som erfordrades för en kortvarig,
en eller två dagar omfattande marschansträngning, för att hinna en
hotad punkt af öns kuster eller den centrala befästade ställningen inom
ön, eller till en dylik ensam stående, om ock betydlig kraftutveckling
liksom i allmänhet till strid inom en befäst ställning, hvilken art af
strid antagligen blefve hufvudsaken vid Gotlands försvar, voro unga
trupper mycket egnade.

Jag hoppas, att det icke må anses alltför förmätet af mig, att jag
vågar göra några erinringar emot dessa uttalanden.

Enligt mitt förmenande är det alldeles oberättigadt att, då det gäller
personlig värnpligt, lägga en »i någon mån ökad börda» på invånarne
i en enda landsända. Det må vara, att denna landsända anses
mera hotad än de flesta andra, men Gotland är väl icke den enda
punkten, som anses hotad. Såsom sådana nämnas också af framstående
fackmän hufvudstaden, Karlskrona, Norrland m. fl. Ingen har emellertid
djerfts ifrågasätta, att den på dessa punkter ökade krigsfaran
skall motas med ökade värnpligtsbördor på den å dessa ställen befintliga
befolkningen, men då det gäller Gotland, drar man icke i betänkande
att tillämpa nämnda princip, hvilken orättfärdighet, enligt min
mening, borde ligga öppen och klar för alla.

Tages den ökade bördan, såsom rätt och billigt är, bort, så behöfves
det ingen gengäld till Gotlands befolkning, som då har att fullgöra
det mått af personlig värnpligt, som staten vid de särskilda
vapenslagen utkräfver af alla sina dertill dugliga undersåtar. Den gengäld,
som skulle ligga i bestämmelsen om den tidigare inskrifningsåldern
i Gotlands län, synes icke heller kunna såsom en Gotland särskilt
medgifven förmån högt skattas, enär enligt § 6 värnpligtslagen
hvarje svensk man äfven före 21:a året är berättigad att blifva inskrifven
och vapenöfvad, om han är till krigstjenst duglig och i öfrig! lämplig
till den tjenst, hvartill han anmäler sig. År den gotländska ynglingen,
såsom chefen för generalstaben synes anse, krigsduglig vid 19 års
ålder, så borde förmånen af tidigare vapenöfning kunna på grund af
nämnda stadgande honom beredas, och någon särskild bestämmelse om
en sådan förmån är i så fall obehöflig i den 53:e §.

Hvad nu särskilt angår den förebragta bevisningen för att den

B Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

gotländska ynglingen är tidigare utvecklad än ynglingarne på fastlandet,
så nödgas jag erinra, att denna bevisning omöjligen kan tillmätas någon
afgörande betydelse, enär

1:°) icke en och samma besigtningsapparat kunnat användas för
hela riket, och

2:o) besigtningarna i Gotlands län verkstälts på 19-åringar och i
öfriga delar af riket på 21-åringar.

Jag antar, att besigtningarna öfver allt äro samvetsgrant och pligttroget
utförda, men olika uppfattningar kunna göra sig gällande om
besigtningsreglementets fordringar och hafva säkerligen haft sitt inflytande
på besigtningarnas utfall. Särskildt och då värnpligtslagen förutsätter,
att ynglingarne i Gotlands län skola inskrifvas vid 19 års ålder,
så är det väl icke alldeles oantagligt, att nittonåringarne der i regeln
approberas, då de hafva den föreskrifna längden inne och äro så utvecklade
i öfrigt som man af nittonåringar i allmänhet kan begära.

Under rubrik: Beväringsstyrkan och dess fördelning, har tillförordnade
chefen för generalstaben i det underdåniga förslag till förbättrad
härordning, som är kongl. propositionen n:o 1 bilagd, på sid. 42 och
följande omförmält, hurusom särskilda komiterade år 1890 vidlyftigt afhandlat
den vigtiga frågan om kassering af värnpligtige såsom oförmögne
till krigstjenst, och hafva dessa komiterade bland annat anfört:

»Många värnpligtige, som nu godkännas, äro af den kroppsbeskaffenhet,
att de knappast kunna uthärda de jemförelsevis lindriga ansträngningarna
af ett kort beväringsmöte, synnerligen ej då fråga blir
att med full fältutrustning företaga en fältmarsch. Af helsoskäl måste
en del befrias från dylika ansträngningar och endast deltaga i den lindrigare
tjenstgöringen på sjelfva mötesplatsen.» — — — »Bedan vidmagthållandet
af den verkligt krigsdugliga delen af hären fordrar under
nittonde århundradets krigföring stora ansträngningar, i följd af den
ovana vid fältlifvet, som är oskiljaktig från nutidens efter ringa förberedelser
mobiliserade värnpligtshärar, och det kan ej annat än betecknas
såsom ett fel att ytterligare öka dessa svårigheter genom att
i härens led insätta folk, som man vet icke förmår uthärda fältlifvets
besvärligheter och som derför måste verka förlamande på hela krigets
gång.» — — — »Då det gäller blott 42 dagars fredsöfning, underlåtes
ofta det stränga tillämpandet af gällande besigtningsreglementes föreskrift,
att en beväringsyngling för att godkännas skall hafva de kroppskrafter,
som sätta honom i stånd att med full fältutrustning uthärda ett
fälttågs ansträngningar.»

Månne icke dessa uttalanden gifva vid handen, att de hittills er -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

hållna kassationssiffrorna särskild! i Gotlands län icke kunna tillmätas
någon afgörande betydelse?

Tydligt är ock, att de sjukdomar, för Indika den menskliga organismen
är utsatt och som till sist medföra dess död, framträda med
ökad tydlighet ju äldre menniskan blir, och det borde derför alls icke
förvåna, att bland tjuguettåringarne flere af denna anledning kasseras
än bland nittonåringarne. Gjordes undersökningarna på sjuttonåringar,
vare sig de anställas på fastlandet eller på Gotland, skulle desamma
till äfventyrs lemna ett än mera lysande resultat än de gjorda undersökningarna
å nittonåringarne i Gotlands län, men deraf följer alldeles
icke, att sjuttonåringarne äro krigsdugliga.

I hvad mån och under hvilka väderleksförhållanden den gotländska
beväringens uthållighet och kroppskrafter kunna komma att genom
marscher vid ett krigsutbrott sättas på prof, kan ingen förutsäga.
Krigsutbrottet kan väl tänkas inträffa redan i mars månad, och Gotland
med 27 qvadratmils ytvidd erbjuder många anfallspunkter. Marscherna
kunna blifva många och långa, och en hvar, som här fått bevittna, huru
ytterligt medtagna en del af beväringen här visat sig vara efter den i
sommarens fägring företagna marsch på tio kilometer, som lärer vara
i instruktionen för beväringsöfningarna föreskrifven och hvarunder packningen
är reducerad till kappa och vattenflaska — -således utan rensel
med dess innehåll, verktyg, mattornist med reservportioner samt skarp
ammunition — måste på det lifligaste beklaga, om ynglingen med så
outvecklad kroppskonstitution skulle komma att under den kallare årstiden,
möjligen på uppblötta vägar, föras mot fienden. De skulle hoptals
duka under för en sådan ansträngning, långt innan den hotade
punkten vore hunnen, och till att sålunda ändamålslöst uppoffras, är
den gotländska ungdomen likväl allt för dyrbar.

Marschen till den omordade centrala befästade ställningen liksom
äfven striden inom detta skyddsvärn, hvilken art af strid skulle blifva
hufvudsaken vid Gotlands försvar, torde icke påkalla annan erinran, än
att denna såsom det visat sig mycket kostsamma befästade ställning i
verkligheten icke finnes till annorlunda än på papperet.

Men det må nu vara huru det vill och kan med påståendet, att de
gotländska ynglingarne äro tidigare utvecklade än fastlandets. Ett är
visst: att de gotländska ynglingarne vid 21 års ålder äro väsentligen
mera utvecklade och kraftiga än de voro vid 19 års ålder, och en framflyttning
af inskrifningsåldern till 21:a året skulle sålunda vara en förstärkning
i det godtländska försvaret.

Men vår krigsstyrelse, som erkänner, att de gotländske försvarsBth.
till Urtima Rilcsd. Frat. 1802. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Haft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

krafterna, som sakna stöd af stam, äro svaga, vill icke veta af denna
förstärkning. När Riksdagen, som enligt grundlagen representerar
svenska folket, Gotlands invånare deri jemväl inberäknade — stödjande
sig på grundlagsenligt valde gotländske representanters i Andra kammaren
enstämmiga yrkande och på de enhälliga uttalanden om beredande
af full likställighet mellan Gotlands och det öfriga rikets beväring,
som under sommaren år 1891 gjorts vid under ordförandeskap
af landshöfdingen i länet i dess olika delar hållna offentliga möten —
erbjuder en sådan förstärkning, så anser chefen för generalstaben, att
något afseende derå icke bör fästas, och denna mening har sedermera
gjort sig gällande äfven inför Kong!. Maj:t.

Jag vågar emellertid hoppas, att Kongl. Maj:t skall få anledning
att taga denna angelägenhet i förnyad nådig ompröfning, och att utgången
då skall blifva en annan.

Ur chefens för landtförsvarsdepartementet anförande till statsrådsprotokollet
den 14 november 1890, hvilket blifvit inom Riksdagen i
tryck utdeladt, må det tillåtas mig att här anteckna några upplysningar
om den ålder, vid hvilken inom de särskilda europeiska staterna skyldigheten
att deltaga i aktiv krigstjenst inträder:
vid 20 års ålder:

i Tyskland, Italien, Spanien, Nederländerna, Belgien och Schweiz;
vid 21 års ålder:

i Österrike-Ungarn, Frankrike, Ryssland, Portugal, Bulgarien, Grekland
och Sverige utom Gotlands län;
vid 22 års ålder:
i Finland och Rumänien;
vid 23 års ålder:
i Danmark och Norge.

Ingen annan europeisk stat, icke ens någon af de sydligare staterna,
har således vågat sätta värnpligtens inträde så lågt som till det nittonde
året, hvilket är lagbestämdt för invånarne i Gotlands län, och våra
grannstater Norge och Danmark äro så aktsamma om sitt lands ungdom,
att dess användande i aktiv krigstjenst icke är tillåten förr än med det
tjugutredje året.

Vid 1856—1858 årens riksdag föreslog Kongl. Maj:t, att beväringsåldern
i riket med undantag af Gotlands län skulle framflyttas till tjuguandra
åldersåret, och detta med stöd af kongl. sundhetskollegii mening
derom, »att den svenske ynglingen, uppfödd under inflytelsen af
ett hårdt och kroppens utveckling fördröjande klimat, i allmänhet det
år, han efter nu gällande stadganden inträdde i beväringsåldern, icke

Motioner i Andra Kammaren. N:o 7.

egde den kroppsstyrka och de krafter, som oundgängligen erfordrades
för att kunna bestå ett fälttågs mångfaldiga mödor, umbäranden och
ansträngningar.»

Vid detta års lagtima riksdag yttrade i Riksdagens Första Kammare
generaldirektören för medicinalstyrelsen herr Almén rörande det
ifrågasatta bibehållandet af den tidigare värnpligtsåldern i Gotlands län,
bland annat, följande:

»Om eu tidigare tidsålder anses mindre lämplig för Europas öfriga
stater, må man väl erkänna, att den är ännu mindre lämplig för nordens
söner, der utvecklingen i allmänhet är betydligt senare. Man skulle
möjligen kunna tro, att gotländingarne voro tidigare utvecklade än
andra .landskaps invånare, derför att antalet kasserade af Gotlands
värnpligtige är särdeles ringa i jemförelse med förhållandet annorstädes.
Men det ringa antalet kasserade beror icke på en tidigare utveckling
utan på andra skäl, som jag här förbigår.»

Hos de medicinska auktoriteterna i vårt land, hvilkas på sakkunskap
grundade mening i en fråga såsom den här förevarande borde
ega eu afgörande betydelse, synes sålunda icke vara att påräkna något
stöd för den undantagsbestämmelsen, att värnpligtige i Gotlands län
skola vid 19 års ålder vara förbundne till aktiv krigstjenst.

Öfningstidens fördelning på 3 i stället för 2 år.

För denna bestämmelse finnes enligt chefens för generalstaben utlåtande
två skäl. Det ena, som förut blifvit inför Riksdagen framhållet,
vore det, att, då en värnpligtsklass i Gotlands län icke är talrik nog
att bilda högre truppförband än kompani, två klasser beväring måste
på en gång sammandragas, på det befäl och manskap måtte komma i
tillfälle att undergå öfning jemväl i bataljonsförband.

Enligt de för hela riket med undantag af Gotlands län föreslagna
bestämmelserna skulle första årsklassen öfvas 68 dagar och den andra
22. Om det nu, såsom chefen för generalstaben framhållit, är nödigt
att öfva den gotländska beväringen jemväl i batalj onsförband, hvilket
förutsätter sammandragning af två årsklasser, så, och i all synnerhet
om öfningstiden i sin helhet nu varder utsträckt till 90 dagar, synas
några oöfverstigliga hinder för en sådan anordning icke förefinnas äfven
i det fall, att öfningstiden jemväl för Gotlands län varder fördelad på
två år. Enligt hvad jag från sakkunnigt håll inhemtat, kan nemligen

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

andra årsklassen inkallas, när den första hunnit tillräckligt öfvas för att
kunna deltaga i vidare öfning tillsammans med den andra årsklassen,
exempelvis efter 44 dagars öfning. Mot en sådan sammandragning må
betänkligheter hafva förefunnits, då hela öfningstiden varit inskränkt
till 54 dagar, men med 90 dagars öfningstid äro ju förhållandena väsentligen
förändrade.

Det andra och vida vigtigare skälet, som i år för första gången
framlagts för Riksdagen, vore den omständigheten, att Gotlands infanteriregemente
icke hade annan stam än den fåtaliga af hufvudsakligen
till rekrytering af underbefäl afsedda volontärer, som enligt 1886
års riksdagsbeslut finge vid regementet anställas. Vid mobilisering
komme sålunda »männen i ledet» att bestå nästan uteslutande af värnpligtige,
och äfven vid de mobiliserade artilleriafdelningame komme,
oaktadt för dem en stamstyrka i samma bemärkelse som för truppafdelningarna
å fastlandet vore att påräkna, proportionen emellan stamsoldater
och beväring att varda vida ofördelaktigare än å fastlandet. De
mobiliserade truppafdelmngarna komme vidare att, såsom en följd dels
af stammens otillräcklighet och dels af nödvändigheten att för den
isoleradt liggande ön uppsätta en proportionsvis större styrka än å
fastlandet, i vida högre grad än derstädes taga beväringen i anspråk.
Linieafdelningarna å Gotland komme sålunda att sammanfattas af minst
8 klasser, under det att i fastlandets linieafdelningar af infanteriet och
trängen inginge endast 3 å 4 klasser, och vid öfriga vapenslag än
mindre antal. Men linieafdelningarna i allmänhet och ej minst de på
Gotland måste vara dugliga att genast vid krigsutbrott gå emot fienden.

Fördelades nu de gotländska beväringsöfningarna under fred på
allenast två år, blefve följden den, att linieafdelningarna, i hvilka, derest
mobilisering komme att ega rum på våren, den då oöfvade första klassen
ej kunde insättas, måste komma att upptaga beväringsmän, som
sedan 7 å 8 år ej varit underkastade någon slags öfning, ett sakernas
skick, som chefen för generalstaben så mycket mindre ansett sig kunna
förorda, som, enligt hans uppfattning, den tredje beväringsöfningen,
just till undvikande af nyssnämnda olägenhet, borde försiggå under 5:e
eller 6:e beväringsåret.

Det måste medgifvas, att det är en betänklig svaghet i den gotländska
beväringsinstruktionen derutinnan, att dess infanteriafdelning
saknar stödet af erforderligt stammanskap, men man torde dervid icke
böra förbise, att den roterade jorden på Gotland verkligen uppstält
till stam lämpligt manskap, ehuruväl att detta blifvit disponerad till
sjöförsvaret. Vid sådant förhållande kan väl ifrågasättas, om det är

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

med rättvisa och billighet förenligt, att bristen på stam vid infanteriafdelningen
i Gotlands län bör afhjelpas genom en ökad börda å de
värnpligtige i detta län. Dertill kommer ytterligare, att den här föreslagna
åtgärden, åtminstone enligt chefens för generalstaben mening,
måste vara alldeles otillräcklig att fylla berörda brist, vid hvilket förhållande
den ökade bördan synes blifva i det närmaste ändamålslös.

Om tjenstgöringens fördelning på 2 år under angifna förutsättningar
skulle vålla, att linien komme att upptaga beväringsmän, som
sedan 7 å 8 år ej varit underkastade någon öfning, så blir det med
tjenstgöringstidens fördelning på 3 i stället för 2 år icke mera vunnet,
än att linien då komme att upptaga beväringsmän, som ej på 6 å 7
år undergått någon vapenöfning, och dermed synes det vara påtagligt,
att man icke med denna afvikelse från den allmänna värnpligtslagens
bestämmelser vinner det dermed afsedda ändamålet: linietrupper,
dugliga att utan stöd af erforderlig stam genast vid krigsutbrott gå
emot fienden. För Gotlands befolkning är denna afvikelse ganska betungande,
på samma gång som densamma vid värnpligtiges flyttningar
gifver anledning till åtskilliga olägenheter och missförhållanden. En
undantagslagstiftning för detta ändamål kan svårligen anses oafvisligen
nödig.

Vill man verkligen afhjelpa den påpekade bristen i den gotländska
försvarsorganisationen, så måste tydligen andra utvägar anlitas, men
derom är här icke platsen att tala.

Jag har vid några föregående tillfällen tagit mig friheten att inför
Riksdagen uttala min mening angående beskaffenheten af den undantagslagstiftning
rörande beväringsskyldighetens fullgörande, som för
invånarne i Gotlands län varit alltsedan år 1811 gällande, och jag anhåller
att vid detta tillfälle få dertill ytterligare foga några ord.

Man har hos Gotlands befolkning trott sig märka en viss benägenhet
att isolera sig från den öfriga verlden, och att särskildt
moderlandets förhållanden och intressen skulle vara för densamma allt
för främmande. Om så är förhållandet, kan det emellertid förklaras
dermed, att Gotlands befolkning i århundraden ända till i senare tider
varit i följd af bristfälliga kommunikationsanstalter afstängd från hvarje
li digare beröring med moderlandet, och är det att hoppas, att den nu
rådande lifligare samfärdseln skall ostörd få fortgå, samt att nämnda
anmärkning skall blifva allt mindre befogad.

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

Nämnda sinnesrigtning hos Gotlands befolkning har emellertid
haft och har fortfarande ett icke oväsentligt stöd i ofvannämnda undantagslagstiftning,
som ännu stadgar, att Gotlands beväring icke får användas
till rikets försvar, och som nästan synes gifva vid handen, att
Gotland icke är af statsmagterna fullt erkändt såsom en till det hela
väsentligen hörande del af Sveriges rike.

Då Kong! Maj:t för Riksdagen framlägger eu, »sä vidt förhållandena
medgifva helgjuten och i alla sina detaljer fullt genomförd härordning»
byggd på grunden stam och beväring, får Gotlands län i vämpligtslagen
sin särskilda, här ofvan omförmälda §. Af de nämnda förslag
bilagda staterna kan iuhemtas, att förhållandena medgifvit förslag om,
bland annat, en ny chefslön för det gotländska artilleriet. Deremot
hafva förhållandena icke medgifvit förslag om tillökning i antalet volontärer,
nu 140 korpraler och vice korpraler samt 40 menige eller tillhopa
180 man, hvilka äro infanteriregementets stamsoldater. Systemet
stam och beväring framträder sålunda här i den märkliga proportionen:
en stamsoldat på hvar adertonde beväringsman eller, om korpraler och
vice korpraler frånräknas, en menig stamsoldat på hvar åttionde beväringsman,
under det att på fastlandet kan räknas minst en stamsoldat
på hvar femte eller sjette beväringsman. I denna detalj synes
dock, hvad Gotland angår, systemets helgjutenhet lemna mycket öfrigt
att önska, och då IOV2 månaders öfning enligt sakkunniges uppgift är
den minsta möjliga för en beväring, som saknar stam, så vill det
nästan synas, att man väntar underverk af de nittio dagarnes tillämpning
på den gotländska beväringens öfningar.

Gotland, som i senare tider fått upprepade, officiösa meddelanden
af innehåll, att det i händelse af ett fiendtligt anfall får reda sig med
sina försvarskrafter bäst det gitter, får sålunda onekligen i den ofvannämnda
härordningen sitt försvar för sig, sådant det är och kan vara.

Dessa omständigheter äro emellertid icke egnade att väcka och
underhålla den samhörighetskänsla, som eljest förmår till ett helt förena
befolkningen i ett lands skilda delar och göra dem med hvarandra
solidariska icke allenast i medgång utan ock i tider af motgång, nöd
och fara.

I större eller mindre mån kunna de förefintliga bristerna i Gotlands
försvarsanstalter härledas från eller förklaras genom mer omförmälda
undantagslagstiftning, som alltför länge fått förrycka och neddraga
den för Gotlands befolknings framtida trefnad och lycka så ytterst
vigtiga och jemväl för riket i dess helhet ingalunda ovigtiga frågan
om Gotlands försvar till nästan en provinsiel angelägenhet, egnad att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

gifva näring åt en bygdepolitik, för hvilken icke alltid de högsta och
bästa synpunkterna äro de bestämmande.

Jag kan derför icke annat än på det lifligaste önska, att hvad
som af nämnda undantagslagstiftning ännu återstår nu måtte ur värnpligtslagen
fullständigt utplånas, och vågar jag vördsamligen anhålla,
att Riksdagen, som år 1891 förklarade sig anse likställighet emellan
de gotländske och rikets öfrige värnpligtige vara ett eftersträfvansvärdt
mål, dertill ville skänka sin medverkan.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, vågar jag hemställa,

att Riksdagen för sin del ville, med upphäfvande
af § 53 vämpligtslagen den 5 juni 1885 sådan nämnda
§ lyder i lagen den 5 mars 1886, besluta att nämnda
lag med de ändringar deri, som med föranledande af
Kongl. Maj:ts till innevarande års urtima Riksdag aflåtna
nådiga proposition n:o 2 kunna varda beslutade,
skall tillämpas och gälla jemväl för invånarne i Gotlands
län.

Stockholm den 22 oktober 1892.

Aug. Bokström.

Häruti instämma:

Ludvig Norrby.

P. Larsson.