Motioner i Andra Kammaren, N:o 79

Motion 1897:79 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 79.

9

N:o 79.

Af grefve H. E. G. HamiltOll, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar af lagen angående eganderätt till skrift.

Det förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt
till skrift den 10 augusti 1877, som genom Kongl. Maj:ts proposition
N:o 8 förelagts Riksdagen, kar, såsom af bilagorna till nämnda proposition
framgår, tillkommit med anledning af en af Sveriges författareförening
gjord underdåning anhållan, att Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra
framställning om de förändringar i ofvannämnda lag, som kunde finnas
nödiga för Sveriges anslutning till den i Bern den 9 september 1886
mellan ett flertal stater afslutade konvention angående en internationell
union till skydd för litterära- och artistiska arbeten.

I öfverensstämmelse härmed hafva ock de ändringar i 1877 års lag,
som nu ifrågasättas, till syfte att i den svenska lagstiftningen införa bernerkonventionens
grundsatser. Men i en punkt, nemligen i fråga, om författares
skyddande mot obehöriga öfversättningar, hvithet ämne just utgjort
hufvudföremålet för författareföreningens framställning, har lagförslaget
icke fotats på dessa grundsatser, hvadan ock, derest Kongl. Maj:ts förslag
af Riksdagen oförändradt antages, Sverige fortfarande är urståndsatt att
ansluta sig till bernerkonventionen.

I ett af de vid propositionen fogade statsrådsprotokollen fram hålles
emellertid uttryckligen (sid. 18), att genom vissa under senaste tiden ändrade

Bih. till Iiiksd. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 19 Häft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 79.

förhållanden flere af de skäl, som hittills ansetts tala emot en anslutning
till bernerkonventionen, väsentligen förlorat i styrka och delvis numera
till ock med kunna åberopas som stöd för en motsatt uppfattning. Dessa
ändrade förhållanden, hvilka ock obestridligen förtjena den största uppmärksamhet,
äro Korges tillträdande till bernerkonventionen, Danmarks icke
minst på grund häraf sannolika snara anslutning till densamma samt den
omständighet, att inom de till den på nämnda konvention fotade unionen
hörande staterna ingalunda framträdt någon benägenhet att minska öfversättningsskyddets
omfattning, utan tvärtom eu sträfvan att ytterligare utvidga
detsamma, hvilket sistberörda förhållande väl ock — i förbigående
sagdt — torde i väsentlig mån minska Sveriges utsigter att, såsom i statsrådsprotokollet
antydes, på grundval af det nu framlagda lagförslaget i någon
vidsträcktare omfattning kunna afsluta separataftal för skyddande af
litterära alster. Detta oaktadt har, såsom redan nämnts, det framlagda
förslaget icke ansetts böra så affattas, att Sveriges anslutning till bernerkonventionen
möjliggöres. Skälet härtill synes uteslutande vara att söka i
de invändningar, som framstälts af eu del yrkesidkare, hvilka förmenat sina
intressen komma att lida afbräck genom bernerkonventionens tillämpning.
Huruvida nu dessa invändningar verkligen i en sådan fråga som den föreliggande,
äfven om de eljest finge anses i och för sig berättigade, förtjena
att tillmätas afgörande betydelse, derom torde väl meningarne kunna vara
delade, särskilt som åsigtema i ämnet bland dessa yrkesidkare sjelfve
varit ganska skiljaktiga. I allt fall synes det önskvärd^ att frågan härom
må i hela sin omfattning få underkastas Eiksdagens pröfning, hvilket tydligen
icke kan ske endast på underlaget af Kongl. Maj:ts proposition. På
grund häraf och då jag för egen del är lifligt öfvertygad derom, att en
anslutning till bernerkonventionen skulle, i stort sedt, vara för Sverge fördelaktig
samt för dess anseende gagnelig, har jag velat ifrågasätta en sådan
modifikation af det framlagda förslaget, att en anslutning till bernerkonventionen
derigenom möjliggöres. Enligt min uppfattning erfordras dervid
endast, att lagens 3 § erhåller en mot bernerkonventionen svarande lydelse.
Skulle emellertid ytterligare jemkningar i lagförslaget eller nu
gällande bestämmelser finnas för ändamålet oundgängligen nödiga, torde de
väl få anses endast såsom gifna konseqvenser af sjelfva principens godkännande;
och vågar jag på grund häraf för så fall vördsamt anhålla, att
lagutskottet, derest utskottet delar min uppfattning i ämnet, ville derom besörja.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 79.

11

Jag hemställer derför,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
proposition (N:o 8) med förslag till lag om ändring i
vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den
10 augusti 1877 icke kunnat oförändrad godkännas, må
för sin del antaga nämnda lagförslag med den ändring,
att den deri upptagna 3 § erhåller följande lydelse:

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika
och å titelbladet eller vid skriftens början uppgiga
språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk
författad.

Under tio år från det en skrift först utgafs vare
förbjudet att utan författarens tillstånd utgifva öfversättning
deraf till annat språk.

Stockholm den 29 januari 1897.

Hugo E. G. Hamilton.