Motioner i Andra Kammaren, N:o 78 (Motion 1894:78 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.

N:o 78.

Af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
förändrad beskattningslagstiftning i syfte af vidsträcktare
direkt progressiv beskattning m. m.

-■* ; | I •> * iisSP/v rf fi; ; ~<_m t ; ‘ ,; U’A A “fTf: é/ti ■ ?- lrA''

Att de sociala stormar, hvilka allt starkare bryta sig emot de
gamla kultursamhällsbyggnaderna, måste komma att förorsaka ytterst
häftiga omstörtningar, derest de sunda och berättigade kraf på reformer,
hvilka från folkens flertal allt kraftigare framställas, icke blifva tillgodosedda
i tid, torde med allt fog kunna sägas vara en fullt berättigad
och lyckligtvis allt mera gängse åsigt.

Då för visso hvarje lands naturliga tillgångar städse måste blifva
synnerligen bestämmande för dess utveckling, vågade jag vid några
föregående riksdagar framlägga ett förslag om anhållan hos Kongl.
Maj:t, det utredning måtte företagas, huru vida icke möjlighet förefunnes
att bereda ett allt större antal af vårt folk tillfälle att förvärfva
egna jordbruk, samt vann slutligen Riksdagens bifall härtill; och lyckas
man i det afseendet åstadkomma något verkligen ändamålsenligt, vågar
jag tro, det ett vigtigt steg tagits i och för främjandet af ett sundt
och naturligt framåtskridande inom vårt land med dess stora jordbruksresurser.
Men icke allenast här utan snart sagdt inom alla kulturstater
fordra folkens majoriteter vida flera, i mångt och mycket fullt
berättigade reformer, bland hvilka jag såsom de vigtigaste vågar räkna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.

dem, hvilka kräfvas på affärslifvets område till förekommande af ocker
och svindleri, samt främst inom skatteväsendet.

Då man känner, huru de stora bankirerna allt mera ställa folkens
väl eller ve helt i beroende af sina intressen, huru »ringar» allt oftare
bildas, endast åsyftande att på de mest oförsynta sätt uppskörta hela
folk på det nödvändigaste; huru genom de vildaste spekulationer småfolkets
oftast surt förvärfvade sparpenningar gå i öfverflödets fickor;
huru bolagsvingleri, obligations- och aktiejobberi samt ett allt flitigare
användande af den lagliga rätten att taga oförsynt höga låneräntor
och kanske ännu högre s. k. provisioner utgöra lefvebröd för en ständigt
ökad skara, hvars gemensamma mål är att genom minsta möjliga
arbete förskaffa sig icke mödornas lön, utan oändligt mycket mera:
då må man icke förvåna sig, hvarthän det synes föra, detta ett af vår
tids måhända största lyten: lagarnes stiftande sådarla, att de öfverlägsua
förmågorna tillåtas begagna de rikedomar, naturen utrustat dem
med för att, ofta utan hejd och mången gång genom den största hänsynslöshet
samt till och med utan att ens åstadkomma något nyttigt
arbete, slå under sig all den makt öfver de svagare, som penningen
förlänar sina innehafvare, utan att i gengäld derför nödgas erlägga en
enda procent mera i bidrag till fyllandet af statens eller kommunens
behof än de, hvilkas inkomster, trots träget arbete, endast tillåta en
bekymmersam, på brist och umbäranden rik tillvaro.

Att de ärfda förmögenheternas innehafvare och bördsaristokratien
allt mera förlorat sitt inflytande vore visserligen icke att beklaga, derest
ej det jemnare välstånd och den allmänna frihet, som ju deråt skulle
blifva en följd och som synnerligen under detta århundrades förra hälft
lofvades folken under dessas »frihetsrus» allt mer utan några protester
tagits om händer af en jemförelsevis liten flock sluga och nyktra stormän
på affärslifvets område, hvarigenom i så synnerligen mångt och
mycket bördsaristokratiens kanske mången gång nog hårda välde endast
blifvit utbytt emot penningearistokratiens vida mera sugande, om ock
halare och, såsom det utan vidare reflexioner öfver förhållandet kan
tyckas, ofta på liberala, ja, demokratiska grunder hyflande öfvermakt,
hvarför ock folken inom de civiliserade länderna, hvilka nog säkert lära
hoppats, att de lagar, som frihetsregimen komme att stifta, skulle blifva
till skydd för de svagare emot icke allenast de starkares råa öfvervåld,
utan ock mot deras förslagenhet och allt sig underläggande geschäft,
under de senare årtiondena i allt mera oroväckande grad börjat reflektera
öfver, hvart den mångomskrifna friheten och jemlikheten tagit vägen,
då ju äfven — ja, kanske främst — i en del stater, der allmän eller
Bill. till lliksd.'' Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.

nära nog allmän rösträtt finnes, egendomen och det med dennas
besittning följande inflytandet allt mera öfvergår till ett fåtal samt, såsom
t. ex. i Förenta staterna och Frankrike, korruptionen vinner allt större
terräng.

Och för visso må man icke förundra sig deröfver att, då de, hvilka
egentligen endast mångla med pengar och öfverlåta åt andra att arbeta
i hop dryga räntor för deras räkning, äro de, hvilka främst besitta makten,
äran och härligheten på jorden, utan att för dessa fördelar nödgas
bidraga mera till folkens gemensamma utgifter än samhällenas närande
medlemmar, hatet mot det tänkta eller verkliga kapitalet ständigt tilltager,
och att socialismen m. fl. dylika läror allt mera vinner insteg och
blifvit den frihet, som hägrar för dem, hvilka icke vilja eller kunna
reflektera deröfvar, att realiserandet af dessa läror, sådana de nu predikas,
är en omöjlighet i denna skröplighetens verld, eller att försök
dermed endast kom me att föranleda värre tyranni och förtryck, än
menskligheten tillförene varit utsatt för.

Jag hör visserligen till dem, hvilka anse, att skyddstullar för vår
industri mången gång äro behöfliga, änskönt de kunna finnas obehagliga
för några importörer och för de stormerkantila intressena, ja, att
dylikt skydd understundom äfven kan påfordras för det inhemska jordbruksarbetet;
dock såge jag för min del gerna, att för nödvändighetsvaror,
hvilka icke till lika lågt pris som de utländska finnas tillgängliga
af inhemsk produktion, inflytande tullmedel uteslutande användes till de
fattigare klassernas förmån genom främjandet af ålderdoms- och olycksfallsförsäkring,
anskaffandet af egna hem, bildandet af fonder, uti hvilka
mindre jordbrukares och öfrige kroppsarbetares lånebeliof på billigare
vilkor kunde tillgodoses in. in., endast statsverket på annat sätt tillföres
nödiga inkomster. Betraktar jag åter saken uteslutande ur skattesynpunkt,
så vågar jag tro, att alla tullar å nödiga förbrukningsartiklar, delvis
äfven å mindre vigtiga sådana, äfvensom en god del öfriga indirekta
utlagor alldeles icke medföra en rättvis beskattning, emedan derigenom
de välmående klasserna alls icke ega någon som-helst skyldighet att i
rikligare mån än de mindre bemedlade tillgodose statens inkomstkraf
eller våra producenters behof att afsätta sina tillverkningar. Visserligen
torde vara ostridigt, att de förmögna hvar för sig i de flesta fall förbruka
större qvantiteter förtulladt gods än de mindre bemedlade, men
torde böra ihågkommas, att de, hvilka mot kontant betalning förmå
inköpa större partier, ofta erhålla ett pris, som med tullens hela belopp,
ja, mången gång mera, understiger det som måste erläggas af dem,
hvilka kanske på kredit och endast i qvantiteter för dagsbehofvet se

Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.

sig i stånd att anskaffa de nödiga lifsmedel, sedan först en ständigt
ökad hop af mellanhänder dragit vinst och fördyrat dem vida mer, än
hvad tullen gör.

Att de små jordbruken, hvilka endast genom träget arbete kunna
bereda utkomst för sina egare, ändock de äro hårdt skuldsatta, beskattas
till fulla taxeringsvärdet, att de enkla egna hem, våra talrika backstugusittare
lyckats förskaffa sig och hvilka utgöra deras måhända största
glädje samt de fastaste band, hvarmed de äro bundna vid fosterlandet,
de små farkoster, med hvilka våra skärgårdars befolkning under stormar
och lifsfaror måste förtjena sitt dagliga bröd m. m., skola, så vidt
möjligt, enligt gällande författning beskattas till fulla värdet eller inkomsten,
förefaller nog mången gång hårdt, men vore dock icke så motbjudande,
derest ej ostridigt vore, att de stora inkomsttagarne, synnerligen
storkapitalens män, af alla skattskyldige bringa de minsta offren
åt det allmänna, hvarför ock rättvisa och billighet synas mig kräfva,
att hvarje medborgare i ett land ålägges betala såsom skatt större eller
mindre procent af samtliga sina inkomster, i mån af dessas högre eller
lägre belopp och lättare eller svårare förvärfvande; och svårligen lärer
kunna bestridas orättvisan deruti att, såsom nu tillgår, de, hvilkas
inkomster kanske tusendefalt öfverstiga värdet af det genom dem producerade
arbetet och hvilka i så oändligt mycket mer än de ringa behöfva
statens skydd och bistånd för att fortfarande kunna förkofra sig. och i
ro njuta af sin välmåga, icke i någon högre grad än dessa skola bidraga
till statens och respektive kommuners utgifter.

Mången, som måhända gillar mina här uttalade grundsatser om
skyldighet för den rikare att med högre procent af sin inkomst bidraga
till statens och kommunens utgifter än den mindre bemedlade, torde
dock tveka att lemna sitt understöd till dessa grundsatsers förverkligande
af fruktan för de praktiska svårigheter, som härvid skulle möta.
Särskildt väntar jag mig i detta hänseende tvenne invändningar: att
det skulle blifva ytterst svårt att till den tid, då bevillningen af den
upptaxerade inkomsten skulle uträknas, kunna få kännedom om en persons
hela sammanräknade inkomst, hvilken naturligen borde ligga till
grund för bestämmandet af den procent, med hvilken bevillningen skulle
utgå; samt att den progressiva beskattningen skulle leda till allmännare
försök att dölja de verkliga inkomsterna. Villigt erkännande, att dessa
båda och måhända äfven andra praktiska svårigheter skulle möta, vågar
jag dock hålla före, att de af en klokt afvägd lagstiftning skulle kunna
reduceras derhän, att missbruken och öfverträdelserna af lagen ej blefve
flera eller större än för närvarande. Hvad särskildt de förutsatta invänd -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.

ningarna angår, torde den först anmärkta svårigheten i allmänhet kunna
öfvervinnas genom ett stadgande om skyldighet för eu hvar, som inom
flera kommuner eger fastighet, drifver rörelse eller eljest har inkomst,
att inom samtliga dessa uppgifva all den egendom och inkomst, hvarför
bevillning skall af honom inom riket erläggas, samt genom ömsesidiga
meddelanden mellan taxeringsmyndigheterna för dessa kommuner. Beträffande
åter den senare invändningen, torde ej kunna förnekas,
att frestelsen för de förmögne att undandölja någon del af sin inkomst
skulle blifva större än för närvarande, att derför verksamma
korrektiv häremot kunde blifva af nöden; och sådana korrektiv lära
kunna finnas i stadganden om skyldighet för en hvar skattskyldig att
derom opåmind till vederbörande taxeringsmyndigheter inom viss tid
sanningsenligt uppgifva beloppen af samtliga sina inkomster; om höga
viten för uraktlåtenhet härutinnan samt vid försök att undansnilla skattebidrag,
äfvensom om rätt för såväl stat som kommun att retroaktivt
utkräfva den skatt, som belöpt sig på undandold inkomst. Visserligen
torde man våga påstå, det bedrägerier emot staten och respektive kommuner
genom origtiga uppgifter till taxeringsmyndigheterna samt undandöljandet
af beskattningsbar förmögenhet och inkomst hos oss allt för
ofta betraktas såsom en ingalunda klandervärd åtgärd, och att derför
införandet af skyldighet till sjelfdeklaration kunde finnas motbjudande
för många, men mig förefaller just dessa förhållanden ådagalägga nödvändigheten
för införandet af sådana bestämmelser uti vår skattelagstiftning.

Af de reservationer, hvilka flertalet ledamöter från Första Kammaren
inom bevillningsutskottet anmält, då detta utskott uttalat sig för
rättvisare beskattningsgrunder än de nu gällande, finner jag väl, att
förslag om införande af progressiv beskattning från många håll skall
betraktas såsom eu yttring af svår radikalism eller något måhända ännu
värre, men vågar likväl hålla före, att främst de konservativa intressenas
målsmän, hvilka ju tagit till sin hufvuduppgift att söka skydda den bestående
samhällsordningen mot våldsamma omstörtning ar, böra söka taga initiativen
till sådana förändringar af befintliga institutioner, hvilka påkallas af
billighet och rättvisa, och att, om icke så blir fallet, nödiga reformer ändock
nog skola genomföras, ehuru på ett sätt, som i ingen mån lärer
kunna nämnas samhällsbevarande.

Då nu ock efter senaste urtima Riksdags beslut synnerligen stora
nya skattetillgångar inom kort blifva erforderliga för de bestämda utgifternas
tillgodoseende, och nya eller höjda komsumtionsskatter hvarken
lära finnas lämpliga eller egnada att tillföra nämnvärda inkomster, vågar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.

jag hålla före, att såväl gjorda förespeglingar som ock hänsyn för landets
väl nära nog förpligta Riksdagen att fortast möjligt vidtaga
erforderliga åtgärder för skattebördornas rättvisa fördelning; och då
jag är öfvertygad, såväl att de grundsatser, som jag härmed velat
söka göra gällande, äro grundade på rättvisa och billighet, som ock
att de svårigheter, de kunna möta vid sitt förverkligande, ej äro oöfvervinneliga,
samt icke heller för min del vill i någon mån gifva dem rätt,
hvilka insinuerat, att samhällets lyckligare lottade nog ville hafva ett
stärkt försvar och skattejordens egare afskrifning af sina skatter, men
att, sedan detta skett, de icke skulle finnas villiga tillgodose öfriga
samhällsklassers berättigade intressen, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t. anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar uti vårt
beskattningsväsen, att direkt skatt måtte komma att
utgå i vida högre mån än nu, dels progressivt stigande
med inkomstbeloppen, dels utgående med högre
procent af de stora kapitalen och den enskilda penningerörelsen
och dylikt, än af inkomst af det produktiva
arbetet, äfvensom förslag till sådana ändringar i nu
gällande beskattningslagstiftning, som i följd deraf
kunna finnas nödiga.

! a '' ■ ii i i '' J i i * »''■/.'' ■ ''t ‘ •• i i ■ - '' • {. r t '' il ! V ‘ TO,1 * ! *» '' '' O'' f

Stockholm den 24 januari 1894.

; ’ f1 i f ■ f i >i: 11: r i LM i * * i i ''"}• V r- \ t ;; T > ^t; t''U/i

E. Åkerlund..