Motioner i Andra Kammaren, N:o 77

Motion 1892:77 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

1

N:o 77.

Af herr H. Eriksson i Elgered, om nedsättning med 40,000
kronor i tredje hufvudtitelns anslag ra. in.

Med anledning af motion om nedsättning af tredje hufvudtiteln från
613,000 till 500,000 kronor, föreslog statsutskottet vid 1889 års riksdag,
i enlighet med de åsigter, som utskottet flere gånger förut uttalat om
önskvärdheten af en nedsättning af utgifterna under denna hufvudtitel,
att Riksdagen måtte hos Kong!. Maj:t anhålla, det Kong! Maj:t ville tillse,
om ej nämnda utgifter kunde minskas. Detta utskottets förslag blef af
Första Kammaren förkastadt, men af Andra Kammaren utan votering
godkändt.

Samma förslag förnyades af statsutskottet vid 1890 års riksdag, då
utgången i hvardera kammaren blef densamma som året förut. Vid 1890
års riksdag beslöt Andra Kammaren icke blott i likhet med Första
Kammaren och i enlighet med statsutskottets förslag att »hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes tillse, huru vida sådana anordningar
kunna vidtagas, att utgifterna under tredje hufvudtiteln blifva ytterligare
minskade», utan godkände derjemte för sin del, med 129 ja mot 74 nej,
ett af flere reservanter i statsutskottet framstäldt yrkande, att det under
anslagstiteln »ministerstaten» uppförda belopp, 337,941 kronor, skulle
nedsättas med 40,000 kronor, eller till 297,941 kronor, och således hufvudtitelns
slutsumma minskas från 606,750 kronor till 566,750 kronor.
Att Första Kammaren nu omsider biföll skrifvelseförslaget, derför hade
man utan allt tvifvel att tacka farhågan för nämnda reservation om omedelbar
nedsättning af utrikesbudgeten. Den gemensamma omröstningen
om denna senare fråga utföll i Första Kammaren med 120 röster för
anslagets bibehållande vid oförminskadt belopp och 21 röster för dess nedsättning,
i Andra Kammaren med 61 röster för den förra och 158 röster

Bill. till lliksd. Prot. 18112. 1 Sand. 2 Afä. 2 Band. US Höft. (N:ris 11—81!.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

för den senare meningen, hvadan således Riksdagen med 181 röster mot
179 beviljat det af Kongl. Maj:t begärda beloppet.

Det torde ej hafva fallit ur minnet, att denna utgång af den gemensamma
omröstningen berodde på en tillfällighet.

Då statsverkspropositionen till innevarande Riksdag utvisar, att Kongl.
Maj:t funnit sig icke böra fästa något det ringaste afseende vid Riksdagens
omsider fattade beslut, att hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj: t sjelf
täcktes taga initiativet till en nedsättning af ifrågavarande hufvudtitel,
finner jag mig föranlåten att underställa Riksdagens pröfning det af Andra
Kammaren förlidet år med 158 röster mot 61 fattade beslut om åtminstone
någon liten minskning af de dryga kostnaderna för vår diplomati.

Såsom motiv härför tillåter jag mig att hänvisa till de förut i ämnet
väckta motioner och till förlidet års diskussion i Andra Kammaren, som i
min tanke innehålla en tillräckligt fullständig vederläggning af de skäl,
som utrikesministern anfört för anslagets bibehållande vid sitt nuvarande
belopp.

Endast på en enda detalj af utrikesministerns yttrande i ämnet anser
jag mig böra särskildt fästa Riksdagens uppmärksamhet.

I nuvarande utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet den
6 december 1889 yttras, att en beskickning i Konstantinopel vore »nödvändig
ur rent politisk synpunkt, emedan de frågor, som der ständigt afhandlades,
vore af den vigt, att Kongl. Maj:ts regering måste ega kännedom
om förhandlingarnas gång och det språk, som der fördes af de olika
makternas representanter, för att derigenom kunna bedöma den allmänna
politiska ställningen i Europa». Likaledes förklarar lian, i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 5 december 1890, att en beskickning i Wien
är nödvändig »ur politisk synpunkt», såsom skäl för hvilken underliga
åsigt anföres följande ej mindre underliga påstående: »Ingen fråga, som
berör maktställningen i Europa, kan afgöras, utan att utgången inverkar
på alla stater af någon betydenhet och deribland äfven de förenade
rikena», hvarför och då Österrike-Ungern deltager i dessa frågors afgörande,
en svensk beskickning i Wien skall vara oumbärlig! Detta upprepade
utrikesministern i båda kamrarne den 18 februari 1891, och tilläde
då, såsom ytterligare skäl för nödvändigheten af en svensk beskickning i
Wien, dels »historiens vittnesbörd» (om hvad?), dels »de vigtiga underhandlingar,
som vid tiden för de senaste krigen fördes i Wien». Slutligen
har utrikesministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 27 november
1891 dels åter upprepat samma skäl för en svensk beskickning i
Wien, dels dragit försorg om att undanrödja hvarje tvifvel om det högpolitiska
syftemålet, i det han tillägger, att beskickningen i AVien skulle

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

3

kunna undvaras, om det endast vore våra ekonomiska intressen, som
skulle der bevakas. Men denna uppfattning af ändamålet för vår diplomatiska
representation i Wien förkastar utrikesministern, hvadan det sålunda
är otvetydigt uttaladt, att den skall underhållas såsom nödvändig
»ur politisk synpunkt», med hänsyn till frågor om »maktställningen i Europa»
och för »vigtiga underhandlingar» vid inträffande krig. Denna gång efter
annan upprepade förklaring befinner sig i eu anmärkningsvärd och beklaglig
strid med Kongl. Maj:ts försäkran i talet vid denna riksdags öppnande,
att högstdensammes oaflåtliga bemödanden äro rigtade på vidmakthållande
af ett godt förhållande till alla främmande makter. Sådana bemödanden
förutsätta nemligen den fullständigaste afhållsamhet från all
inblandning i frågor, som »beröra maktställningen i Europa» och i sådana
»underhandlingar», som »vid tiden för de senaste krigen fördes i Wien».

Ännu mera markeras denna motsägelse åt ett yttrande från eu f. d.
ledamot af statsrådet vid behandlingen af tredje hufvudtiteln i Första Kammaren
förlidet år. Friherre B. A. Leijonhufvud uppstälde då, utan att
röna någon gensaga från ministerbänken, såsom framtidsregel för Sveriges
politik, det af talaren såsom historisk tradition antagna förhållandet, att
två stater, som sjelfva ej äro grannar, men gränsa till en mellanliggande
stat, böra alliera sig mot denna tredje stat. Talaren tillämpade denna
regel på Sverige och Turkiet såsom förbundsbröder mot Ryssland, »ty
Ryssland ligger mellan oss, och intet, som af denna makt företages på
Balkanhalfön, kan för oss vara likgiltigt». Det är tydligt, att denna regel
lika väl eller än hellre kan af den, som delar talarens mening, tillämpas
på Sverige och Österrike — det ville med andra ord säga, på Sverige
och trippelalliansen — såsom bundförvandter mot Ryssland. Sådana
kommentarier till utrikesministerns ihärdiga, pa ofvan anförda sätt motiverade
försvar för en svensk beskickning i Wien äro egnade att väcka
lika mycken oro som förvåning, och om båda delarne saknas ej vittnesbörd.

Då det synes mig i hög grad önskvärdt, att Riksdagen uttalar sig i
eu motsatt rigtning, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen dels i skrifvelse till Kongl. Maj:t
uttalar sin önskan, att beskickningarna i Wien och å
andra orter, der de äro öfverflödiga eller mindre nödiga,
indragas, dels nedsätter tredje hufvudtitelns anslag med
40,000 kronor.

Stockholm den 29 januari 1892.

Halvar Eriksson.