Motioner i Andra Kammaren, N:o 77

Motion 1878:77 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

5

N:o 77.

Af Herr A. Bäckström m. fl..: Om underdånig skrifvelse
rörande ändring och, för vissa delar af Norrbottens
län, upphäfvande af Kongl. Förordningen den 29 Juni
1866 angående dispositionsrätten öfver skogen ä sådana
skattehemman, som uppkomma af nybyggen, hvilka hädanefter
från kronan upplåtas in. in.

Under den tid då Sveriges urskogar stodo fria för hvar man, som
ville bryta bygd och deraf uppodla ängar och åkerfält, fans naturligtvis
ingen föreskrift, hvarken om, och huru man skulle odla på det intagna
området, eller huru derå växande skog skulle användas.

Den tid kom då staten eller kronan ansåg sig ensam egare af den
skog och mark, som af enskilda ej redan var intagen, och hvilken då
hufvudsakligen var belägen i den norra delen af riket och hvaraf en stor
del benämndes Norrland.

Derefter lemnade dock staten enskilda att få intaga större och
mindre begränsade områden, att emot hvarjehanda friheter och privilegier
inom viss tid uppodla och bebygga så att deraf kunde blifva hemman.
För sådant ändamål bestämdes ock viss byggnads- och odlingsskyldighet,
så att, om den eftersattes åboen äfventyrare besittningsrätten.
Sedan denna byggnads- och odlingsskyldighet var fullgjord fick hemmanet
antaga skattenatur och från kronan skatteköpas, hvarefter ock ingen
föreskrift fans, annat än hvad 1734 års lag i Byggningabalken stadgar,
huru och på hvad sätt odlingen skulle vidare bedrifvas eller någon inskränkning
i dispositionsrätten till skogen å det afvittrade området.

Denna fria dispositionsrätt till en egendom, som man skall hetas ega,
och hvilken är lika naturlig som nödvändig för jordbrukets utveckling och
förkofran hvar som helst, men aldramest i de nordliga bygderna, der icke

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

allenast de bättre odlingstillfällena förut till stor del upptagits utan der odlaren
ock har att kämpa med ett hårdare klimat än i andra delar af
vårt land, har dock genom Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 29
Juni 1866 i väsentlig mån inskränkts för dem, som efter den tiden fått
eller få sig upplåtne kronans marker till uppodlande af hemman och
för dem som derförut fått nybyggen, men ej å föreskrifven tid fullgjort
stadgade åboskyldigheter.

Vi hafva oss väl bekant orsaken till denna nådiga förordnings utfärdande,
hvars ändamål synes vara att hämma skogsförödelse af skatteskogar
i Norrland.

Vi vilja icke förneka att ropet om denna skogsförödelse är mer
och mindre berättigad, utan villigt erkänna att denna skogsutödning
länge fortfarit mer än önskligt varit, men kunna dock ej inse att berörda
Förordning kunnat eller kan i någon väsentlig mån bota detta onda, ty
de skattehemmansskogar som beröras af nämnda förordning äro och förblifva
ett fåtal, om man undantager lappmarkerna, mot de äldre hemmanen,
som oberörda deraf fritt få husera med sin skog.

Men deremot är ofta nämnda förordning ett stort hinder för utveckling
af de skattehemmans jordbruk, som stå under dess föreskrifter, ty
utom att de ej hafva samma rättigheter till skogen, ehuru samma skatteskyldigheter,
som de gamla hemmanen, i det att de förra hafva att betala
utstämplingsafgift m. m. för den skog de få försälja, då deremot de senare
äro derifrån frie, så hafva de förra icke rättighet att fälla eu enda
buske, som icke åtgår för husbehofvet eller är utstämpiadt till afsalu för odling
af åker eller äng.

§ 5 i mer berörda förordning bestämmer väl huru skall förfaras
om hemmansegaren vill odla något till åker eller äng af sin skogsmark,
men eu föreskrift som verkar detsamma som ett absolut förbud.

Man tanke sig blott in i dessa nordliga bygders förhållanden, der
nyhemmansegarne i de flesta fall icke hafva ringaste kapitaltillgång utan
tvärtom skulder och föga kredit och der hemmansegaren, som i många
fall kan bo 10, 20 ja ända till 30 mil från Konungens Befallningshafvande,
endast har sin egen arbetsförmåga att anlita för, uppodling af sitt
hemman, och hvilken å de ej sällan återkommande missväxtåren måste
tagas i anspråk uti biförtjenster för att kunna betala sina utskylder samt
lifnära sig och de sina.

Ingen i dessa omständigheter lärer våga, att hos Konungens Befallningshafvande
begära få fälla skog för odling af åker och äng, ty utom
att två trovärdige mäns intyg om odlingsmarkens läge, storlek och
för odling tjenliga beskaffenhet skall sådan begäran åtfölja, så skall

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

7

lian ock uppgifva den tid inom hvilken odlingen skall vara fullbordad,
hvilket i hans ställning knappast är möjligt.

Men icke nog härmed. Konungens Befallningshafvande kan likväl
ej fästa afseende på hvad desse trovärdige män sagt, utan på den sökandes
bekostnad förordna kronobetjent, som kan bo många mil från
stället, för att hålla ny besigtning och först derefter, om Konungens Befallningshafvande
finner skäl ansökningen bifalla, då förelägges sökanden
vid vite inom viss föreskrifven tid odlingen fullborda. Derefter åligger
sökanden att låta utstämpla liden ä marken växande skog», sannolikt hvarenda
buske, ty någon bestämmelse om skogens storlek som skall utstämplas
finnes icke. Förmodligen är ock då denna odlingssökande skyldig
betala vanlig utstärnplingsafgift, 10 öre per träd, stort eller litet. Sedan
allt detta skett, då först eger hemmansegaren fritt använda den sålunda
utstämplade skogen å sin egen skogsmark, den må då kunna säljas eller
måste uppbrännas, för att få den undan från odlingsmarken.

Då nu härtill kommer, att skattehemmansegare jemlikt § 6 i samma
förordning vid ansvar, som för skogsåverkan enligt 24 kapitlet Strafflagen
är förbunden till dessa formaliteter och kostnader, som dermed äro
förenade, jemte risk för utbetalande af viten, endast för att af sin egen
skogsmark få odla åker och äng, så är lätt insedt att denna föreskrift
är liktydig med ett förbud, och hvilket bäst bevisas deraf att, sä vidt
oss är bekant, icke en enda sökt att under de 11 och ett hälft år författningen
existerat, få sig upplåten till odling egen skogsmark på detta
sätt, utan måst inskränka sin odling till inrösningsjorden eller af hvad
han kunnat odla, der han haft sitt husbehof eller salu-hygge.

Men tiden går och med tiden, om sådan hemmansegare med så
inskränkt rätt kan behålla sin egendom, får söner och döttrar giftasvuxna,
Indika önska dela torfvan, men då står denna författnings 5 § som
en oöfverstiglig mur för att få odla något af skogsmarken och sålunda
förhindrar delningen, som erfordrar nya byggnader, nya odlingar till understöd
åt de gamla egorna för uppehälle af nya familjer.

Yi kunna icke inse att utfärdandet af i frågavarande nådiga förordning
var af behofvet påkallad, åtminstone i den delen den rörer odlingen
af skogsmark, men deremot kan den icke annat än verka menligt
på samma odling å de hemman, som stå under hennes kontroll.

Grunden för denna 5 §:s tillkomst torde möjligen varit, att man
tänkt sig det af hemmansegaren, då han vore bunden vid den afverkning
till afsalu, § 1 bestämmer, en annan utväg att förstöra sin skog kunde
utfinnas, den nemligen, att under förebärande af odling uthugga och
försälja skogen. Men sådan grund torde föga hvila på någon praktisk

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

erfarenhet utan snarare på ett löst antagande att så kunde hända, tj
den som försökt odla åker och äng af skogsmark vet mycket väl att å
sådan mark, som är tjenlig till åker och ängs odling, växer icke mycket
saluvirke, åtminstone icke sådant, som tål någon längre transport. Det
är med anledning af sådant förhållande vi hafva svårt för att tro det
någon kunde uthugga sina tallhedar under förebärande af odling^ och
skulle någon gång så skett eller ske, så hör det visserligen till undantagen
och för hvilka man ej bör lagstifta så, att en hel allmänhet lider.

På grund af hvad ofvan anförts våga vi tro att berörda Kongl.
förordning kunde utan skada i sin helhet upphäfvas, men vilja dock ej
göra framställning derom, men deremot anse att § 5 i densamma bör
utgå såsom skadligt verkande på de hemmans jordbruk den berör, samt
att, då Norrbottens län har den så kallade Norrbottenslagen af den 29
September 1874, som fullkomligt skyddar från all utödning af ungskogen
till afsalu, så synes oss, som att så väl berörda Kongl. förordning
som ock Kongl. Majrts nådiga skrifvelse till Kammar-kollegium af samma
år och dato i hvad den rör användande af skogen å sådana skogslägenheter,
som försålts under full eganderätt mot skogsränta, böra upphöra
att vara gällande för Norrbottens län i de delar deraf, som berörde så kallad
Norrbottenslag gäller, hvilket vi våga tro är både billigt och rättvist,
samt med god ordning öfverensstämmande att, då en landsdel fått
en lag, som skyddar mot all förödelse af dess skogar och som gäller för
alla som i denna landsdel bo, med samma bör ock upphäfvas eu äldre
lag, som har samma ändamål, men berör endast ett fåtal individer.

Med stöd af hvad vi här ofvan anfört våga vid vördsammast hemställa
det

Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Majrts nådiga förordning af
den 29 Juni 1866 rörande dispositionsrätt till skogen å
sådana skattehemman, som efter den tiden af nybyggen
uppkommo, måtte derhän förändras att § 5 upphäfves
och i följd deraf i öfriga delar omarbetas;

att för de delar af Norrbottens län, der den s. k.
Norrbottenslagen af den 29 September 1874 är gällande
ofvan berörda 1866 års nådiga förordning i sin
helhet upphör att gälla;

samt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.

9

samt att Kongl. skrifvelse» af samma år och dato
till Kongl. Kammarkollegium, i hvad den rör dispositionsrätten
till skogen å sådana skogslotter, som till
full eganderätt, åt enskilda af kronan försålts, mot
skogsränta, må för samma delar af Norrbottens län, der
berörda Norrbottenslag gäller, icke vidare vara tillämplig.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 25 Januari 1878.

A. Bäckström.

Pehr Nilsson, L. J. Fahlander.

i Yittjerf.

C. E. Hjelm.

Joll. Gröpe.

N:0 78.

Af Herr E. DofSéll: Om ändringar i §§ 27, 32, 33, 34, 37 och
55 i Riksdagsordningen.

Då ärendenas mängd vid riksdagarne år från år antagligen kommer
att ökas, torde det vara skäl att undersöka, huruvida icke utvägar
kunna beredas att, utan rubbning af Riksdagsordningens hufvudprinciper,
åstadkomma någon förenkling uti riksdagsmaskineriet, hvarigenom mycken
tid kunde blifva inbesparad, riksdagsgöromålen komma förr i gång, och
undvikas att göromålen de två k tre sista veckorna af riksdagarnes sammanBih.
till IiiJcsd. Prat. 1878. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Haft. 2