Motioner i Andra Kammaren, N:o 74

Motion 1881:74 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

1

X:o 74.

Af Herr Friherre A. E. Nordenskiöld: Om anslag för Serafmerlasarettets
om- och tillbyggnad.

Enligt hvad jag varit i tillfälle att inhemta, har Kongl. direktionen
för Serafimerlasarettet efter samråd med Karolinska Institutets lärarekollegium
i underdånig skrifvelse af den 20 sistlidne September anhållit
om nådig framställning till Riksdagen rörande anslag för till- och ombyggnad
af nämnda sjukhus, men har denna framställning, såsom det synes
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och
behof, icke föranledt till någon Kongl. Maj:ts åtgärd. Det torde icke vara
förmätet att antaga, det denna underlåtenhet ingalunda är att anse såsom
ett Kongl. Maj:ts underkännande af de skäl, hvarpå Direktionen grundat
sin framställning, ej heller som ett förnekande af behofvet af lasarettets försättande
i ett sådant skick, att det kan uppfylla de allt mera växande anspråken
på detsamma såsom både sjukvårds- och undervisningsanstalt, utan att
den endast härrör af Kongl. Maj:ts för öfrigt lätt förklarliga obenägenhet
att under för handen varande omständigheter framträda med någon proposition
om nya extra anslag, för hvad ändamål det vara må. Lasarettsdirektionens
ansökan har derför måst dela samma öde, som andra
framställningar af samma art undergått. Emellertid föreligger här ett så
stort och ett så verkligt behof, att jag ej kunnat eller velat undgå att
derpå fästa Riksdagens uppmärksamhet och anhålla om dess medverkan
till detsammas fyllande. Jag vet mer än väl, att Ståts-Utskottet och
Bill. till Riksd. Prof. 1881. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft. 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

Riksdagen i allmänhet ej äro villiga att lyssna till enskilda riksdagsmäns
motioner om anslag för statsinstitutioner, för hvilka Kongl. Maj:ts initiativ
bör afvaktas, men sådana framställningar rörande institutioner, som
mindre kanske än denna äro att betrakta såsom uppfyllande ett statsändamål,
hafva dock, äfven på senare tider, någon gång krönts med framgång,
och det intresse, Sveriges representation städse visat undervisningsverken
och ej minst det medicinska, i Stockholm förlagda, har ingifvit mig det
hopp, att Riksdagen äfven skall behjerta denna min framställning, om
jag, som jag vågar antaga, med oemotsägliga skäl kan bevisa dess befogenhet.
Den summa, som för ändamålet är behöflig, synes visserligen
betydlig, men då den, såsom föreslaget är, fördelas på flera år, lärer den
väl ej komma att betunga budgeten synnerligen mycket.

Serafimerlasarettet upprättades för 130 år sedan och underhölls redan
från början till en betydlig del genom statsanslag. Någon ny, för
ändamålet tjenlig byggnad uppfördes dock ej, utan ett enskildt hus inköptes
och inrättades till sjukhus med de ytterst ringa anspråk på beqvämlighet
och med den fullkomliga brist på hänsyn till de enklaste hygieniska
fordringar, som denna tid voro vanliga. Det har efter hand och
flera gånger blifvit utvidgadt, så af Gustaf den tredje, som »med kunglig
frikostighet)) anslog en ny årlig »inkomst», såsom det står att läsa på en
i lasarettet uppsatt marmortafla. Att det i sjelfva verket var staten, som
fick vidkännas det mesta af dessa kostnader, är naturligt. Äldre inkomstkällor,
som lasarettet af statsverket fått sig anvisade, utsinade efter hand
och ersattes endast ofullständigt genom andra. Genom gåfvor af enskilda
personer var ock lasarettet satt i stånd att detta oaktadt fortsätta sin
verksamhet. Den största tillbyggnaden verkstäldes under åren 1829—1832.
Kostnaderna härför voro beräknade till, i nuvarande mynt, 142,500 kronor.
Riksdagen anvisade häraf 75,000 kronor, Stockholms stad gaf 30,000
kronor och lasarettet tillsläppte af egna medel 37,500 kronor. Tillbyggnaden
blef dock något dyrare, men enskilda personer, deribland förnämligast
eu af lasarettets dåvarande direktörer, fylde bristen. Olyckligtvis var man
då bunden af den äldre konstruktionen, och för öfrigt hade ännu vid denna tid
insigterna om huru ett sjukhus på verkligt ändamålsenligt sätt borde inrättas,
ingalunda blifvit i synnerlig mån klarare, hvarföre ock hela anstalten måste blifva
förfelad. Den allt mer vaknande mensklighetskänslan för dem, som å sjukhus
behöfva vård, och den hygieniska vetenskapens framsteg vilja nu för tiden
hafva sjukhus inrättade på alldeles annat sätt och i vårt land hafva dessa
i förening med landstingens och stadsrepresentationernas offervillighet i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

3

alla Sveriges landskap under den sista tiden tillskapat nya, väl inrättade
sjukhus, så att Serafimerlasarettet för det närvarande är ett af de minsta
sjukhus, som funnes ej allenast i vårt utan snart sagdt i hvarje civiliseradt
land. Bevisen härpå skall jag straxt i möjligaste korthet afgifva.

Men Serafimerlasarettet har att uppfylla tvenne ändamål, det ena,
hvarmed jag hittills ensamt sysselsatt mig, eller det att vara en vårdanstalt
för sjuka, det andra är att vara en undervisningsanstalt för dem,
som studera läkarekonsten. Detta senare är afgjordt och ensamt ett statsändamål,
men äfven i det förra afseendet är Serafimerlasarettet ingalunda
att betrakta endast såsom tillkommet och verkande för Stockholms stads
bästa. Ända ifrån den första tiden af lasarettets verksamhet till den dag,
som nu är, har lasarettet varit sökt af och lemnat tillträde åt en mängd
sjuke från alla delar af vårt land. Det är ett centralsjukhus i ordets
fullaste bemärkelse. Jag kan nämna, att enligt officiel uppgift under de
senaste 29 åren ej mindre än 5,377 sjuke från landsorten, Stockholms län
icke inberäknadt, derstädes blifvit vårdade utan någon som helst afgift.
Antalet af dem, som betalat den vanliga lasarettsafgiften, men hvilken ej
motsvarar hälften af de verkliga omkostnader, som med de sjukes vård
äro förbundna, är mycket mer än dubbelt så stort. De under det sista
decenniet i landsorten uppförda många nya sjukhusen hafva något sänkt
antalet, men i stället tillfört Serafimerlasarettet så mycket svårare sjukdomsfall.
Just de allra betänkligaste fallen, såväl invärtes som i synnerhet
utvärtes sjuke äro helt naturligt de, som företrädesvis söka lasarettet,
såsom eu sorts sista utväg, och de afvisas ej, om den ringaste möjlighet
förefinnes till deras hjelp, ja till deras lindring. Om än Stockholms stad
i första rummet drager nytta af Serafimerlasarettet, sa är detta sålunda
ingalunda utan betydelse för hela vårt land och derföre väl förtjent af
Riksdagens sympatier. Dessa hafva ej heller någonsin fattats, ty innan ännu
lasarettet vunnit den betydelse, som det nu har såsom klinisk undervisningsanstalt,
hade Rikets Ständer vid många tillfällen, och några äro redan
omnämnda, genom frikostiga anslag understödt dess verksamhet och möjliggjort
dess förkofran.

Såsom medicinsk undervisningsanstalt intager Serafimerlasarettet alldeles
obestridligen den första platsen af alla de särskilda institutioner, som
för detta ändamål finnas i vårt land. Här äro inrättade ej mindre än
fem kliniker, två medicinska, två kirurgiska, hvaraf den ena omfattar äfven
kliniken för ögonsjukdomar, samt en klinik för fruntimmerssjukdomar.
Alla medicine studerande äro förbundne att under 8 månader tjenstgöra

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

på de 4 förstnämnda,, under 4 månader på den sistnämnda, alla, de må
studera och aflägga sina examina vare sig vid universiteten i Upsala
och Lund eller vid Karolinska Institutet i Stockholm. Den vigtigaste delen
af den praktiska undervisningen för unge läkare är således förlagd
hit och vigten deraf, att denna undervisning kan på lämpligt sätt skötas,
ligger i så öppen dag, att derom ej mycket behöfver ordas.

Huru motsvarar det nuvarande Serafimerlasarettet detta sitt dubbla
ändamål? Såsom sjukhus mycket illa. Vid den senaste tillbyggnaden
sammanpackades allt, som till ett sjukhus hörer, under ett enda tak, sjuksalar
med plats för 300 patienter, bad, kök, förråder af alla slag, läkarebostäder.
För att allt skulle få rum måste sjuka förläggas i 4 våningar.
Redan en sådan anordning är, enligt hvad man nu väl lärt sig inse, eu fullständig
orimlighet. (Några sjukplatser hafva ock senare borttagits för att
lemna rum för en alldeles nödvändig utvidgning af badanstalten in. in.)
Att i en enda byggnad förlägga sa många sjuka verkar ytterst menligt
på konstitutionen inom sjukhuset; epidemier, som derstädes kunna uppkomma,
utbreda sig alldeles ohejdbart, och äfven vid frånvaro af sådana
är sammanhopandet af sjuke till ett sådant antal och på ett inskränkt
utrymme ett af vetenskapen och erfarenheten fullkomligt utdömdt system.
Man har funnit att resultaten af de sjukes behandling äro lyckligare i
samma mån, som de sjuke eller åtminstone sjuksalarne kunna från°hvarandra
isoleras. Men detta är långt ifrån det enda fel, som vidlåder Serafimerlasarettet.
Sj uksalarnes anordning är särdeles olycklig, de ligga på
ömse sidor om en ^trång korridor, som icke ens genomlöper hela sjukhuset
i rät linie, utan pa midten är bruten. Ingen anstalt för ventilation finnes;
för att åstadkomma en sådan maste fönstren hållas öppna, hvilket under
större delen af året är ytterst oangenämt för de invid dem liggande sjuke
och under den kallaste tiden rent af förderfligt. Att i detta gamla sjukhus,
utan total ombyggnad, åstadkomma en nöjaktig luftvexling är''alldeles
ogörligt. ^ Men hvad en förskämd luft har att betyda i ett sjukrum
och än mera på ett sjukhus, derom torde ingen vara okunnig. På Serafimerlasarettet
kommer ytterligare härtill, att man nödgats förlägga afträdena
inuti sjelfva sjukrummen, emedan ingen annan plats för dem fans,
och huru mycket detta bidrager till luftens ytterligare förorenande, torde
ej behöfva vidare påpekas. Ivlosetterna rensas ifrån korridorerna; följderna
efter denna operation lata ibland känna sig länge efteråt på dagen. Sköterskelokalerna
äro ytterst ofullständiga; för en sköterska, som har att
efterse och ansvara för 40 patienter, finnes ett litet rum, hennes 2 biträden

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

5

äro inhysta i ett ännu mindre. Sjelfva sjuksalarne vexla i storlek, somliga
af dem äro stora och ljusa, andra smärre, några ganska låga. En
bland de värsta olägenheterna är, att de sjuke hela dygnet om måste
vistas i sjukrummen, åtminstone under den svåraste, den kallare årstiden.
Ingå lokaler för konvalescenter finnas, intet enda smärre rum, der en
svart sjuk, en yrande kan undanföras. Hela dagen och natten måste de
lindrigare sjuke åhöra de svårt sjukes jemmer, störas af deras delirier, åse
deras dödskamp, och å andra sidan sakna de med svårare lidanden kämpande,
de döende, det lugn och den ostördhet, som för dem äro så nödvändiga.
De, som nyss undergått de största operationer, äro i samma
olyckliga belägenhet, anordningen inomhus medger ingen ändring härutinnan,
utan med uppoffrande af ett helt sjukrum för hvarje sådant fall.
Operationssalen är belägen på vinden, man kommer dit genom en mörk
gång, som knappt medger de sårades beqväma transporterande. Mottagningssalen
år belägen midt i sjukhuset; dit strömma dagligen en mängd
hjälpsökande, ty på lasarettets s. k. polyklinik skötas hvarje dag kostnadsfritt
bortåt 100 sjuke, som ej å lasarettet behöfva eller vilja intagas
(hvaribland en stor mängd från alla delar af riket), ingen kan förnekas tillträde
dit, och alla delar af sjukhuset stå sålunda alldeles öppna för möjligen
obehöriga personer, hvarigenom öfvervakandet af ordning inom lasarettet,
förebyggandet af oloflig tillförsel till de sjuke af mat och dryckesvaror
är nästan oinöjliggjordt. Badanstalten, förlagd i ett hörn af undervåningen,
motsvarar ej de billigaste anspråk, som nutiden ställer på eu
sådan vid ett större sjukhus, och ingen utvidgning deraf är i anseende till
det trånga utrymmet möjlig. För examinering af patienter, som kräfva
särskild hänsyn, sakna öfverläkarne lokaler, ty ingen enda af dem har sig
anvisadt ett särskildt rum; han måste låna hus af en underläkare eller
sköterska till och med för att aflägga sina ytterplagg; något som helst
arbete, en vetenskaplig undersökning, kan han ej der förrätta. Åtskilligt
kunde än ytterligare tilläggas, men det anförda, hvaraf intet är öfverdrifvet,
torde vara nog för att ådagalägga, hurudant tillståndet är på detta
centralsjukhus, som af många skäl borde vara det bästa.

Såsom lokal för en undervisningsanstalt är lasarettet lika bristfälligt,
och detta redan af det skäl, att härför egentligen alldeles ingenting är
gjordt. Ingen enda sal, särskildt egnad för undervisningens behof, har
någonsin funnits på lasarettet. Mindre känbar var denna brist, då hela
undervisningen bestod deri, att några få kandidater åtföljde professorerne
på deras ronder i sjukrummen och, stående omkring sängarne, der de

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

hade någoidunda god plats, åhörde hvad de hade att säga. Nu är förhållandet
alldeles annorlunda. Dels äro en hel hop undersökningsmetoder
uppfunna, som fordra särskilda lokaler, dels har de tjenstgörandes
antal så betydligt ökats och kommer naturligtvis att allt jemt än mera
tillväxa, att de bokstafligen ej få rum i många af sjuksalarne. Sådant är
förhållandet med'' nästan samtliga för qvinliga patienter afsedda sjukrum,
der det redan till 60 uppgående antalet studerande ej rymmas, och alla
böra dock på eu gång vara närvarande. Endast de få, som lyckas armbåga
sig fram till sjuksängen, kunna få se något af den, som utgör föremålet
för undersökning och demonstration, de andra se ingenting, höra ej
stort mera och hvad nytta under sådana förhållanden undervisning skall
medföra, torde vara lätt att föreställa sig. Ifrågasättas kan också, om
detta sätt att meddela klinisk undervisning är lämpligt, åtminstone för
alla fall. Patienten kan ej undvaras, det är sant, men att alla andra
patienter, som i sjukrummet finnas, skola vara nödsakade att åhöra och
åse, hvad som passerar, borde finnas en möjlighet att undvika. Om sittplatser
för de åhörande är icke tal, men att stående eller gående först
åhöra en två timmars medicinsk klinik, så en lika lång kirurgisk, och,
derofvanpå, vissa dagar i veckan, och på samma sätt, demonstrationer vid
obduktionsbordet under ytterligare två timmar eller mera, och dervid behålla
själs- och kroppskrafter oförminskade, är en fordran på äfven unge
män, som väl kan kallas öfverdrifven. Vid andra föreläsningar, oftast
af blott 3/d timmas längd, sätter ingen menniska ifråga annat än att få
sitta. För att något dylikt skulle komma de studerande på lasarettet
till godo, fordrades föreläsningssalar, men ingen enda sådan finnes derstädes.
Professorerna i kirurgi hjelpa sig fram med operationssalen, men
äfven den är alldeles olämplig för sitt ändamål, inga sittplatser finnas,
inga kunna deri beredas, ingen amfiteater tillskapas, der alla kunna både
se och höra; endast de få, som lyckas tränga sig fram till patienterna,
hafva af undervisningen någon nytta. Operationssalens begagnande såsom
föreläsningslokal är dessutom af hygieniska skäl olämpligt, en massa äfven
friska personer, som under flera timmar derstädes sammanföras, kunna ej
undgå att göra luften ohelsosam. Att denna svärm af menniskor ej förbättrar
luften i sjuksalarne eller bidrager till patienternas trefnad, är äfven
påtagligt. För speciella undersökningar, t. ex. med ögonspegeln, med andra
den moderna konstens hjelpmedel, saknas fullkomligt lokaler. För de
tjenstgörandes allra nödvändigaste kraf på arbetslokaler eller ens uppehållsställen
är lika litet sörjdt. Ett samlingsrum för dem är upplåtet,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

7

hvilket ej rymmer halfva det nuvarande antalet, stående tätt vid hvarandra,
detta skall tillika vara kapprum och den jourhafvande läkarens
rum. För de undersökningar, hvilka behöfvas i många fall, för uppsättandet
af sjukdomshistorier o. d. finnes intet tillfälle. För polykliniken
är det lika illa stäldt. Denna del af undervisningen är numera att betrakta
såsom en af de vigtigare. Här blir nemligen den studerande i tillfälle
att se och lära behandla just de sjukdomar, som i det praktiska lifvet
oftast möta honom. För detta ändamål finnes ingen annan lokal än
mottagningssalen, visserligen temligen rymlig, men ej så, att icke en kolossal
trängsel der måste uppstå, då kanske hundra patienter, deras följeslagare
inberäknade, samt 50 å 60 läkare der på en gång skola hafva plats.
Och under sådana förhållanden skola undersökningar ske och undervisning
gifvas! Ett litet rum finnes visserligen bredvid, men detta rymmer
icke hälften af klinikanterna. Äfven för undervisningen är det en känbar
brist, att öfverläkarne, som tillika äro professorer, icke disponera en
enda vrå, der de i ro kunna verkställa sina undersökningar eller verkställa
ett arbete; de studerande hafva deraf, som sagdt är, lika litet.

Att den kliniska undervisningen, den vigtigaste af alla för de medicine
studerande, under nu skildrade förhållanden, ej kan handhafvas på
långt när som sig bör, torde vara alldeles klart, lika tydligt som det är,
att det tillkommer statsmakterna allena att sörja för förbättringar i detta
hänseende. Utomlands har detta äfven till fullo blifvit erkändt, och det
gifves nu knappt, i något af kulturländerna, en medicinsk skola, för hvars
behof af en ordnad klinisk undervisning ej de största ansträngningar blifvit
gjorda och storartade summor offrade. Äfven i vårt land är åtskilligt
gjordt i detta fall, viserligen till minsta delen på statsverkets bekostnad.
Så äro de s. k. propedevtiska eller förberedande klinikerna, dem äfven
alla medicine studerande under en kortare tid hafva att medfölja vid
endera af universitetssjukhusen, jemförelsevis väl ordnade. I Stockholm
har intet skett, hvilket dock ej är Riksdagens fel, som derom aldrig blifvit
ombedd, ej heller lasarettsdirektionens, som verkligen gjort framställningar
till Kongl. Maj:t, senast år 1862 och nu. Då dessa petitioner ej
ledt till det åsyftade ändamålet, eller en Kongl. Maj:ts proposition till
Riksdagen, torde det, såsom jag i inledningen till min motion yttrat, ej
vara alldeles obefogadt, att Riksdagen på annat sätt blir underrättad om
sakernas tillstånd och satt i tillfälle att afhjelpa missförhållanden, som
väl kunna kallas skriande. Det vore ej första gången, som Riksdagen
tagit initiativ i angelägenheter, som i''öra den medicinska undervisningens
ordnande vid läroverket i Stockholm.

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

Det nu af Kongl. Lasarettsdirektionen till Kongl. Maj:t ingifna förslag
till till- och ombyggnad af lasarettet, och hvilket af Kongl Öfverintendents-embetet
lärer blifvit godkändt, innefattar en total omstöpning,
efter nutidens fordringar, af hela den kliniska undervisnings- och sjukvårdsanstalten.
Jag hoppas blifva i tillfälle att meddela Stats-Utskottet kopior
af förslagsritningarna, men vill nu nämna, att de innehålla: en särskild
byggnad för polykliniken, hvilken ock skall innehålla tillräckliga samlingsoch
arbetslokaler för de studerande, vidare fyra större och mindre särskilda
paviljonger eller smärre sjukhus, samt till sist en fullständig nyinredning af den
nuvarande lasarettsbyggnaden. Plats finnes afsedd såväl för ett större antal
små sjukrum för deliranter och svårt sjuka, för betalande patienter i enskilda
rum, för ett ökadt antal amanuenser (hvarför en af enskild man gifven
donation är att disponera), för sjuksköterskeelever som ock för auditorier,
undersökningsrum, kort sagdt, allt, hvad man nu och äfvenväl i en framtid
kan anse vara eller blifva behöfligt. Särskilda dagrum för konvalescenter
äro öfver allt anordnade. Sjukplatserna å lasarettet äro ökade till
400 inalles, dock är ej meningen att alla dessa skola på en gång upptagas,
utan tvärtom, att under hela året värdering af ett visst antal sjukrum
successift och oafbrutet skall kunna fortgå.

Kostnadsförslaget slutar på en summa af 1,270,000 kronor; med inredning,
som måste till en del nyanskaffas, till 1,300,000 kronor. Genom
särskilda, till nybyggnad gifna donationer och besparade medel anser sig
lasarettsdirektionen kunna bidraga till detta lasarettets omskapande med
300,000 kronor. Direktionen har vidare ansett sig kunna antaga, att
Stockholms stad med lika stor summa skulle vara villig att till ändamålet
bidraga. Staden har visserligen under de sista åren uppoffrat en million
på ett nytt sjukhus vid Sabbatsberg och en betydlig summa för inköp
och tillbyggnad af ett sjukhus på Södermalm, men då fördelarne för
Stockholms stad af ett tidsenligt ordnande af Serafimerlasarettet dock äro
i ögonen fallande, torde det vara antagligt, att Stadsfullmäktige ejo skola
vägra att med nämnda summa 300,000 kronor bidraga härtill. Återstå
således 700,000 kronor, hvilken summa utgör det belopp, som direktionen
af Riksdagen begär. Ombyggnadsplanen omfattar en tidrymd af G
år, räknade från 1882 års början, och vore för det första året af statsanslaget
endast behöfliga 100,000 kronor, de öfriga successift under de
följande fem åren. Mitt vördsamma förslag är således,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 75. 9

att Riksdagen måtte bevilja ett anslag af 700,000
kronor för Serafimerlasarettets till- och ombyggnad
enligt de af Öfverintendents-embetet gillade och till
Ivongl. Majrt ingifna ritningar och kostnadsförslag,
deraf under år 1882 skola utgå 100,000 kronor, och det
öfriga successivt under de följande 5 åren, under det
vilkor, att lasarettsdirektionen och Stockholms kommun
hvardera till samma byggnadsföretag bidraga med
800,000 kronor.

Om remiss till Stats-Ltskottet anhalles vördsammast.

Stockholm den 25 Januari 1881.

A. E. Nordenskiöld.

BT:o 75.

Af Herr Friherre A. E. Nordenskiöld: Om anslag till uppförande
af en ny byggnad vid Karolinska mediko-kirurgiska
institutet.

Bland de anstalter för den högre vetenskapliga undervisningen, som
* landet underhallas af staten, är o - de medicinska undervisningsverken,
saväl i afseende på praktisk betydelse för det allmänna och den enskilde
som med afseende pa nationens deltagande i mensklighetens stora kulturBih.
till Biksd. Prot. 1881. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 10 Haft. 2