Motioner i Andra Kammaren, N:o 74 (Motion 1871:74 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

På de skäl, som af Kong-! jemvägskomitén och i öfrig! hlif vit anförda, föreslår
och hemställer jag vördsammast

att Riksdagen såsom understöd utan återbetalndngsskyldighet ville åt jernväg^
Linghem—Åtvidaberg—Westervik bevilja statsbidrag till ett belopp
af 970,000 R:dr, utgörande en fjerdedel af ungefärliga anläggningskostnaden,
och på de vilkor i öfrigt som för s. k. sekundär-banor
kunna blifva fastställda.

Stockholm den 27 Januari 1871.

Carl Fr. Tenger.

N:o 74.

Åt'' Herr Johan Jönsson: Om underdånig hemställan till Kongl. Maj:t,
att Rikets Ständers beslut rörande allmänna dagsverksskyldighetens
upphörande måtte utsträckas till vissaT ännu hafveriskyldiga
hemman i Skåne.

Uti underdånig skrifvelse den 13 April sistlidet år bar Riksdagen anhållit:
“att Kong!. Maj:t behagade vidtaga sådana åtgärder, att Rikets Ständers
beslut om dagsverksskyldighetens allmänna upphörande måtte komma till tillämpning
äfven beträffande innehafvare af s. k. hästhemman i Skåne, Och att Kongl.
Maj:t täcktes låta uppgöra och till Riksdagen afgifva förslag om den ersättning,
som för sådant fall må vara erforderlig, derest icke rättigheten att disponera de
ifrågavarande dagsverkena finnes kunna upphöra vid ombyten af boställsinnehafvare“.
Enligt ordalydelsen af denna underdåniga skrifvelse lärer det hafva varit
Riksdagens mening, att den innehafvare af s. k. hästhemman, på grund af 5:te
punkten i Kongl. reglementet den 7 November 1695, åliggande skyldigheten att
emot, efter nuvarande arbetsvärde, särdeles låg betalning utgöra dagsverken till militieboställe
skulle upphöra och don derigenom för boställshafvaren uppkommande
förlust honom af statskassan ersättas.

Det torde icke höra nekas, att ju denna de s. k. hästhemmanen åliggande
arbetsskyldigheten är af fullkomligt enahanda art med den arbetsskyldighet,
hvilken till skånska kungsgårdar utgöres af dem tillslagna arbetshemman, enär såväl
den förra som den senare arbetsskyldigheten uppkommit genom förvandling af

Motioner i Andra Kammaren, N:o ii.

hemmansränta til) arbete. Det är ingalunda förhällandet, såsom förra Riksdagen
synes hafva föreställt sig, att de s. k. hästhemmanen befinna sig, för hvad arbetsskyldigheten
angår, i en* särskild kategori. Ett s. k. fördelshemman kan lika väl
som ett s. k. hästhemman någon gång vara undorkastadt skyldighet att utgöra
dagsverken in natura på grund af förbemälda Kongl. reglementet af den 7 November
1695, “hvarefter officerare och rusthållare samt allmogen i Skåne vid de
milisen anslagna hemmans häfd och nyttjande sig skola regalera och rätta". Och
ett s. k. hästhemman kan lika väl som ett s. k. fördelshemman vara s. k. arbetsdier
hofverihemman under kungsgård eller militieboställe, i hvilket fall arbetet
utgöres i enlighet med särskildt nådigst faststäldt arbetskontrakt med syftemål “att",
såsom det heter, “reglera det arbete, som till gårdens bruk är af nöden, samt derå
efter samma fundament och beräkningssätt, som vid indelningskommissionen år
1688 blifvit följdt, till afkortning på räntan utsätta det värde, som för arbetet kan
belöpa". Uti boställshandlingar förekomma derföre stundom de fyra olika benämningarne:
kronoskattefördelshemman, kronoskattearbetsfördelshemman, kronoskattehästhemman
och kronoskattearbetshästhemman. Det är lätt att öfvertyga sig om,
att vederbörande kommissioner och auktoriteter, livilka reglerade hemmanens under
milisen arbetsskvldighet till kungsgårdar och boställen, sökte göra det på ett sådant
sätt, att det större eller mindre arbete, hemmansinnehafvaren in natura utgjorde,
motsvarades i värde af den betalning derför eller s. k. arbetspenning, som
han erhöll genom afkortning på räntan. Under tidens lopp har arbetets ökade
värde gjort den hemman i Skåne påliggande arbctsskyldighet in natura till en tung
börda, tryckande desto hårdare, ju större del af hemmanet åsätta räntan är i arbete
förvandlad. Jemförom tvänne till en kungsgård anslagna hemman, hvardera
om ett mantal, af hvilka det ena är kronoskattearbetsfördelshemman och det andra
kronoskattehästhemman. Det förra hemmanet gör så mycket arbete om året som
motsvarar två hela hofverier, hvilket arbete, förvandladt i penningar, efter nuva -

rande arbetspris, utgör

40 mils änka...............40: —

76 körslor efter markegång å 3 R:dr...... 228: —•

230 dagsverken efter markegång å 85 öre .... 195: 50.

Summa R:mt R:dr 463: 50;

och det belopp, hvarmed detta arbete genom ränteafkortning godtgöres, uppgår icke
till mera än 11 R:dr R:mt s. k. arbetspenningar. Det senare hemmanet utgör, på
grund af Kongl. reglementet den 7 November 1695, årligen 6 öke- och 12 drängedagsverke^
motsvarande efter markegångspris 28 R:dr 20 öre R:mt, hvarför godtgöres
genom afkortning på räntan 8 öre silfvermynt för hvarje öke- och 4 öre R:mt
för hvarje drängedagsverke eller tillsammans 1 R:dr 50 öre Runt. Således öfverstiger
värdet af arbetet betalningen derför med 452 R:dr 50 öre Runt för kronoskattearbetsfördelshemmanet,
men blott med 26 R:dr 70 öre R:mt för kronoskattehästhemmanet.
Stundom kunna tvänne så olika betungade hemman tillhöra en och
samma by och båda vara i indelningsverket upptagna för hästhemman. Äfven om
innehafvare af hofverihemman skulle, vid ombyte af kungsgårdens brukare, med
anledning af Kongl. brefvot den 8 September 1854 kunna vinna befrielse från
hofveriskyldighetens utgörande in natura emot erläggande af kontant årlig afgäld
till blott vid pass en tredjedel af det belopp, hvartill arbetet ofter markegång kan
beräknas uppgå, blifver han dock naturligtvis ojemförligt mera betungad än innehafvare
af hemman med dagsverksskyldighet enligt Kongl. reglementet den 7 November -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 75.

yember 1695. Att yid sådant förhållande efterskänka den arbetsskyldighet, Kongl.
reglementet den 7 November 1695 bestämmer, utan att på samma gång efterskänka
den betydligt tyngre arbetsskyldighet, som, enligt särskilda nådigst fastställda
arbetskontrakter, så länge tryckt och ännu åligger hofverihemman, är ju
rent af en orimlighet.

Jag får derföre föreslå, att Riksdagen uti underdånig skrifvelse anhåller,
det Kongl. Maj:t behagade vidtaga sådana åtgärder, att Rikets
Ständers beslut om dagsverksskyldighetens allmänna upphörande måtte
komma till tillämpning äfven beträffande innehafvare af de hemman i
Skåne, Indika utgöra hofveri till kungsgårdar eller militieboställen i
Ohristianstads och Malmöhus län, och att Kongl. Maj:t täcktes låta uppgöra
och till Riksdagen afgifva förslag om den ersättning, som för sådant
fall må vara erforderlig, derest icke rättigheten att disponera ifrågavarande
hofverier finnes kunna upphöra vid ombyten af kungsgårdarnes
eller boställenas innehafvare.

Stockholm den 27 Januari 1871.

Johan Jönsson.

N:o 75.

Af Herr Pehr Tjernlund: Om dödsstraffets upphäfvande och utarbetande
af förslag till de ändringar i strafflagen som påkallas
af nämnda straffarts upphörande.

Då jag går att åter upptaga en fråga, som vid flera riksdagar förevarit och
som, enligt min tanke, icke bör eller kan falla, nemligen den om dödsstraffets afskaffande,
torde det tillåtas mig att fästa uppmärksamheten på några af de skäl
reservanterna emot 1868 års Lag-Utskotts betänkande N:; 4 anförde till grund för
det afslag man lyckades åvägabringa inom Riksdagen.

En reservant yttrar: På ena sidan stå förfäktarne af humanitetens och
civilisationens anspråk, ifrande med öfvertygelsens värme för uttagandet af sista
steget på en bana — straffmildringens — som brottmålslagstiftningens historia
ovedersägligen anvisar, som mildare seder sedan århundraden tillbaka förmått statsmakterna
att beträda, och som medgifvande^ för så vidt den hittills blifvit i de
flesta länder beträdd, enligt brottmålsstatistikens vitsord icke visat sig vara för
samhället vådlig. Således erkänner reservanten, att en mildare lagstiftning i detta
fall icke är vådlig, men st-raxt derefter framdrager han tvänne exempel, visande
att folket, den utan all jemförelse stora allmänheten till viss grad vore uppskakad
Bih. till Riksd. Prat. 1871. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Höft. 4