Motioner i Andra Kammaren, N:o 74. 3

Motion 1890:74 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74. 3

tidsbegränsning, tillerkännas äfven andra arbetare, som
i sådant bo hafva innestående fordran iör af dem såsom
anstälde daglönare utförd! arbete; samt

att, derest arbetsaftal är mellan arbetsgifvaren och
arbetstagaren i behörig ordning upprättadt, dylik förmånsrätt
måtte tillkomma den senare jemväl för hela
den tid sådant aftal fortfar att vara lagligt gällande.

Om motionens remitterande till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 25 januari 1890.

A. W. Nilson.

Representant för Lidköping—Falköping—Hjo -

N:o 74.

Af herrar A. W. NilsOll i Lidköping och C. Pei’SS011 i Stallerhult
om anvisande af ett förslagsanslag å 20,000 kronor
att användas såsom bidrag till aflönande af vikarie
för ordinarie folkskolelärare eller folkskolelärarinna under
sjukdom.

Den bekymmersamma belägenhet, hvari vanligen den folkskolelärare
eller lärarinna råkar, hvilken af sjukdomsfall urståndsättes att sjelf uppehålla
sin tjenst, har gifvit anledning till, att frågan om bidrag i en eller
annan form för aflönande af vikarie vid ordinarie folkskolelärares eller lä -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

rarinnas sjukdom på senare tid ganska allmänt sysselsatt folkskolans lärarepersonal
på skolmöten och vid andra öfverläggningar om skolans angelägenheter.

Hos skollärareföreningarne inom Skara stift, liksom äfven annorstädes,
har man vid dessa öfverläggningar funnit frågans tillfredsställande
lösning endast kunna vinnas genom statens välvilliga mellankomst och
understöd,. och man har ansett rättvisa och billighet fordra, att, då staten
lemnar bidrag till aflönande af vikarier åt för sjukdom tjenstledige elementarlärare,
enahanda hjelp äfven måtte komma för tillfällig sjukdom otjenstbare
folkskolelärare till del. Derför har ock från en af stiftets lärareföreningar
framställning till oss blifvit gjord, att vi måtte i Riksdagen väcka
motion om beviljande af årligt anslag för bidrag till vikariens aflöning
vid ordinarie folkskolelärares eller lärarinnas sjukdom.

Då vi finna denna begäran i hög grad behjertansvärd, så hafva vi
för vår del icke tvekat att nu fästa Riksdagens uppmärksamhet på den
brydsamma ställning, hvari en folkskolelärare försättes, om han i följd af
iråkad sjukdom måste af sin redan förut ganska knappa lön ensam bekosta
sin vikaries aflönande. Mot anspråket på statens mellankomst till folkskolelärarens
understödjande i dylikt fall kan visserligen den befogade invändningen
göras, att denne icke, såsom elementarläraren, är eu statens, utan
kommunens tjensteman och sålunda bör i främsta rummet hos kommunen
söka den hjelp, han under slika omständigheter behöfver. Men det är
nogsamt kändt, att i sådant fall hjelpen oftast komme att uteblifva, vare
sig på grund af kommunens oförmåga eller bristande goda vilja. Och
ehuru statens årliga bidrag till folkskolelärarnes aflönande visserligen redan
förut uppgår till en högst ansenlig summa, så torde dock det ytterligare
anslag, som nu ifrågasättes, icke kunna anses vara af den betydenhet, att
det skulle särdeles hårdt. betunga statens budget, men deremot vara till
synnerlig hugnad och hjelp för sjuke och nödstälde skollärare. Det är
alltså i egentlig mening ett barmhertighetsverk, vi begära, att staten med
detta anslag måtte utöfva, och vi tro, att staten bör och kan för ett så
ädelt syfte bevilja hela det för ändamålet nödiga anslaget, utan att göra
detsamma beroende af något sådant vilkor, som att kommunen skulle efter
viss proportion deri deltaga; ty vi befara, att, med ett sådant vilkor, det
med anslaget afsedda ändamålet skulle mången gång visa sig förfeladt.

Beträffande storleken af statens bidrag till aflönande af vikarie åt
för sjukdom tjenstledig folkskolelärare hafva vi tänkt oss detta lämpligen
böra bestämmas till femtio kronor för månad; och för bidragets utbekommande
torde böra stadgas, att ansökningen, vitsordad af vederbörande
skolråd och folkskoleinspektör, skall åtföljas af läkarebetyg, som angifver

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

5

sjukdomens art samt den tid ordinarie läraren derigenom förhindrats att
sin tjenst utöfva. Likaledes anse vi, att bidrag till vikaries aflönande
icke må tillgodokomma den ordinarie lärare, som lider af obotlig sjukdom,
ej heller den, hvars sjukdomsförhinder varit inskränkt till kortare tid, än
hel månad.

Hvad åter vidkommer den anslagssumma, som efter nu föreslagna
beräkningsgrund af femtio kronor för månad skulle erfordras till bestridande
af vikariearfvoden åt alla dem, som sålunda förestode sjuk ordinarie
folkskolelärares tjenst, så måste vi beklaga bristen på nödigt statistiskt
material, för att kunna grunda vårt förslag på så tillförlitliga och exakta
uppgifter, som vi skulle önskat. Emellertid hafva vi fått oss meddelade
statistiska uppgifter angående dylika sjukdomsfall inom Skara'', stift,
upprättade af detta stifts folkskoleinspektörer. Och som förhållandena
torde gestalta sig temligen lika annorstädes i riket, bör man med uppgifterna
för Skara stift kunna leda sig till en någorlunda tillförlitlig siffra
så väl beträffande antalet sjukdomsfall bland rikets samtlige folkskolelärare
och lärarinnor, hvarigenom tjenstens uppehållande genom vikarie påkallats,
som ock beträffande storleken af det statsanslag, som för här ifrågasatta
ändamål skulle behöfvas. Enligt dessa af vederbörande folkskoleinspektörer
lemnade uppgifter har inom Skara stift under de fem sista åren
bland stiftets 385 ordinarie lärare och lärarinnor antalet sjukdomsfall af
sådan art, att vikarie för längre eller kortare tid behöft anlitas, utgjort;
omkring 4 årligen, eller i medeltal en procent. Det anslag, som sålunda
skulle för ändamålet af allmänna medel erfordras, torde, äfven om sjukhjelp
antages för helt år utgå för hvar och eu här beräknad sjuk, ej behöfva
årligen öfverstiga 16,000 kronor, då rikets hela lärarepersonal utgör
omkring 4,000. Skulle emellertid procenten af sjukdomsfall bland rikets
samtlige folkskolelärare möjligen ställa sig något högre, än statistiken
för Skara stift angifver, så synes oss anslaget böra för säkerhets skull
beräknas till 20,000 kronor samt i staten uppföras såsom förslagsanslag.

De skäl, vi här nu framlagt, synas oss vara så behjertansvärda,
och de beräkningar, hvarpå vårt förslag grundats, så pass tillförlitliga, att,
efter vårt förmenande, Riksdagen icke bör hysa betänklighet att redan nu
bevilja det anslag, vi äska; men skulle så vara, att Riksdagen finner hela
frågan ännu för litet utredd, för att kunna bifalla vår motion i det skick,
den nu föreligger, så våga vi dock åtminstone hoppas, att densamma af
Riksdagen må anses vara förtjent af så stor uppmärksamhet, att Riksdagen
vill besluta aflåtande till Kongl. Maj:t af en skrifvelse i motionens syfte
med begäran om utredning och förslag i frågan till nästa Riksdag.

Emellertid tillåta vi oss nu föreslå:

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 74.

att Riksdagen måtte för år 1891 ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande ett förslagsanslag å 20,000 kronor att
användas såsom bidrag med högst 50 kronor för månad
t ill aflönande af vikarie för ordinarie lärare eller lärarinna
vid rikets folkskolor, hvilken på grund af genom
läkarebetyg styrkt, icke obotlig, sjukdom varit under
minst eu månad oförmögen att sin tjenstgöring sjelf
bestrida, och hvars ansökan om sådant understöd är
vitsordad af vederbörande skolråd och folkskoleinspektör.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 25 Januari 1890.

Representant för Lidköping, Falköping och Hjo.

A. W. Nilson,

Carl Persson,

Riksdagsman för Wartofta och
Frökinds härader.

Häruti instämma:

fr. Redvftgs härad.

J. Smedberg,

P. Svensson.

Riksdagsman för As och Gäsened.