Motioner i Andra Kammaren. N:o 72

Motion 1906:72 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren. N:o 72.

9

N:o 72.

Af herr K. H. Gr. VOH Sclléele, om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den
17 oktober 1778.

Icke mindre fn 8 gånger har, så vidt jag vet, förslag inom Riksdagen
förelegat till förändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl.
brefvet den 17 oktober 1778, hvari med angifvet syftemål att förekomma
barnamord föreskrifves, att »Kvinna, som å okänd ort vill framföda
foster, må i sådant syfte lämnas ostörd utan någons åtal och
efterfrågan om hennes person eller tillstånd». Först sista gången, år
1898, vann förslaget nämnvärdt understöd, i det att Andra Kammarens
tillfälliga utskott, till hvars förberedande behandling det nu var öfverlämnadt,
hemställde och kammaren beslöt för sin del i öfverensstämmelse
härmed utan debatt eller votering, att Riksdagen i skrifvelse till
Konungen måtte anhålla, »det täcktes Kungl. Maj:t dels låta utreda, om
och på hvad sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17
oktober 1778 angående barnamord samt andra därmed i sammanhang
stående författningsbestämmelser må kunna företagas, att moderns namn
blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men till upplysning
och ledning i vissa af Kungl. Maj:t uppgifna och bestämda fall på
lämpligt sätt antecknadt, dels ock att, så fort ske kan, till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.» Med
37 röster mot 31 afböjde dock Första Kammaren att ansluta sig till
medkammarens beslut.

Det tyckes således hafva förefunnits skäl att redan tidigare
underställa den viktiga frågan Riksdagens förnyade pröfning. Och afgörande
för att icke längre uppskjuta därmed synes mig vara det sätt,
hvarpå denna sak inom Riksdagen utan gensaga bedömdes från flere
Bill. till Bilcsd. Trot. 1906. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 24 Raft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.

håll vid debatten den 10 februari sistlidet år rörande Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder
och mödernefränder. Till dessa uttalanden gafs osökt anledning af
lagutskottets slutord i dess utlåtande häröfver: »Man torde haft anledning
vänta, att Kungl. Maj:t i samband med förevarande lagförslag
fogat anstalt om ändring i nämnda lagstadgande.» Detta har likväl
allt hittills icke skett.

Hvad som gjorde den ifrågavarande föreskriften vid tiden för
dess tillkomst i någon mån berättigad, lär icke vidare befinnas utgöra
tillräcklig grund för bibehållande däraf. Ty om än barnamorden till
en början efter det kungl. brefvets utfärdande minskats och man kan
antaga, att detta förhållande delvis haft sin orsak i den dymedelst beredda
lättnaden för modern att undgå offentlig vanära, så kan sådant
numera knappast antagas vara fallet. I de ekonomiskt lyckligare lottade
samhällslagren är en utländsk resa en både lättare och säkrare väg att
fördölja ett dylikt felsteg, och för de fattiga är nog beredandet af utkomst
och vård åt det väntade barnet — något som ju numera icke
får saknas — bästa sättet att förekomma ifrågavarande brott.

Redan år, 1892 föreslog den då tillsatta kyrkolagskommittén
nämnda bestämmelses upphäfvande, och statistiska centralbyrån uttalade
i ett underdånigt utlåtande 1893, att sagda rättighet ingalunda står i
öfverensstämmelse med den i inskränktare mått åt oäkta barn tillerkända
arfsrätten. Kyrkomötet har äfvenledes två gånger, 1898 och
1903, hos Kungl. Maj:t gjort underdånig hemställan i samma riktning.
Enär det emellertid icke kan förnekas, att ett fullständigt upphäfvande
af bestämmelsen i fråga skulle innebära fara för mödrar att förlora
sin ställning i samhället och därmed äfventyra sin bärgning till skada
för både henne själf och barnet, borde denna fara samtidigt förebyggas,
hvilket kyrkolagsutskottet föreställde sig kunna ske genom uppläggande
å pastorsexpeditionerna af en särskild bok för dylika anteckningar, till
hvilken allmänheten icke skulle äga tillträde, eller på annat sätt.

På anförda grunder tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t, efter utredning om sättet för
sådan ändring af mom. 7 i kungl. bi-efvet den 17
oktober 1778, att moderns namn blifver fortfarande
skyddadt, mot offentliggörande, men till upplysning
och ledning i vissa af Kung!. Maj:t uppgifna och bestämda
fall på lämpligt sätt antecknadt, till Riksdagen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 73.

11

inkomma med det förslag, • hvartill utredningen kan
föranleda.

Stockholm den 25 januari 1906.

K. H. Gets. von Schéele.

N:o 73.

Af herr J. Nydal, om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen.

I anledning af i ämnet väckta motioner har Andra Kammaren
vid tre föregående riksdagar, nämligen 1902, 1903 och 1905, godkänt
en sådan ändring i 18 kap. 16 § strafflagen, hvarigenom det
straffrättsliga djurskyddet, nu inskränkt till »egna eller andras kreatur»,
skulle utsträckas till djur i allmänhet, hvaremot Första Kammaren, som
synes hafva befarat, att den föreslagna lagändringen möjligen kunde
lägga hinder i vägen för fri vetenskaplig forskning samt leda till trakasserier
mot jägare och fiskare, lika många gånger afslagit densamma. —
Någon verklig grund för en dylik farhåga torde dock svårligen kunna
påvisas. Om lagen, sådan den nu lyder, icke är tillämplig på experiment
med lefvande djur, ehuru därvid »egna eller andras kreatur»
företrädesvis användas, så lärer den väl icke bli det endast därigenom,
att lagens skydd utsträckes jämväl till andra djur. År det ej »uppenbar
grymhet» att experimentera med en häst, en kalf, en hund, en
katt eller en kanin, så är det ej heller så att experimentera med ett
marsvin, en råtta eller en groda. Ej heller kan det rimligtvis antagas,
att användandet vid jakt och fiske af sådana jakt- och fångstsätt, som
det allmänna rättsmedvetandet finner moraliskt tillåtliga, skulle af våra