Motioner i Andra Kammaren, N:o 72

Motion 1897:72 Andra kammaren

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.

N:o 72.

Af herr L. P. Mallniill, angående ändrade bestämmelser i fråga
om arrendatorer af kronans jordbruksdomäner åliggande
nybyggnadsskyldighet.

Kongl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882 föreskrifver i 15:de
punkten angående arrendators nybyggnadsskyjdighet, att den under angifven
förutsättning skall ordnas på det sätt, att i kontraktet bestämmes ett visst
för år räknadt penningebelopp, som är afsedt att användas till utgörande
af kostnad för nybyggnad, dock med skyldighet för arrendator att vid
egendomens afträdande till kronan kontant gälda den del af beloppet,
för hvilket han icke kan redovisa genom i stadgad ordning verkstäld nybyggnad.

Denna anordning, hvilken lär vara den vanligen anlitade metoden för
bestämmande af arrendators af kronoegendom nybyggnadsskyldighet, innebär
enligt min uppfattning afsevärda olägenheter.

Genom föreskriften, att arrendator först vid egendomens afträdande
är skyldig redovisa nämnda för nybyggnad afsedda penningebelopp, händer
lätt, att en arrendator på detta sätt åsamkar sig en betydande skuld till
kronan. Det är nemligen icke sagdt, att ens någon del af nämnda penningebelopp
tages i anspråk för nybyggnad. Det kan hända, att vid
arrendets början byggnaderna å egendomen äro sådana, att icke under
arrendetiden nybyggnad behöfves, eller att byggnaderna, efter derå timad
brandskada, för erhållen brandskadeersättning kunna uppbyggas, så att icke
vidare nybyggnad förekommer under arrendetiden.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.

9

Och det blir en skuld, som arrendatorn och särskild! dennes löftesmän
lätteligen förledas förbise.

För lega af andra jordbruksfastigheter än dem, som omförmälas i 1882
års kungörelse, gäller ännu den regeln, att brukaren icke behöfver bygga
annat eller mera än hvad gården tarfvar, och allmänheten hyser den uppfattningen,
att denna regel gäller i alla fall. Innehafvare af arrende
enligt 1882 års kungörelse och de, som derför borga, torde derför ofta
icke rätt förstå kontraktets föreskrift, att den del af nybyggnadssumman,
för hvilken icke redovisas genom nybyggnad, vid egendomens afträdande
skall till kronan kontant gäldas, utan tyda densamma så, att den gäller
endast såvidt arrendatorn försummat verkställa honom ålagd nybyggnad.
För dem måste det vid sådant förhållande synas högeligen hårdt, att kronan
utkräfver penningar för uteblifven nybyggnad, oaktadt sådan icke erfordras.

En annan olägenhet af ofvan nämnda bestämmelse i 1892 års kungörelse
är den, att i fall, der jemförelsevis stora kostnader för nybyggnad
måste ega rum under första åren af arrendet, arrendatorn, såvidt fråga
icke är om öfverbyggnad, får förskjuta medlen till utgörande af dessa
kostnader och ofta till belopp, vida öfverstigande det för hela arrendetiden
faststälda nybyggnadsbeloppet.

Denna omständighet måste gifvet reducera antalet spekulanter på
arrenden af kronoegendomar och bidraga till jemförelsevis låga arrendeafgifter.
De äro icke så många, som kunna eller vilja för femton eller
flera år ligga i förskott med afsevärda summor, och de, som det göra,
lära väl se till, att de i arrendet erhålla full godtgörelse för sina ränteförluster.

Det skulle enligt min uppfattning undanrödja olägenheter i båda
nämnda afseenden och lända såväl kronan som ock arrendatorn och hans
löftesmän till båtnad, om kungörelsens nämnda bestämmelser ändrades derhän,
att arrendator finge åliggandet att under arrendetiden helst för hvarje
år eller, derest detta skulle möta några svårigheter för förvaltningen af
domänerna, minst hvart femte år redovisa för nybyggnadsbeloppet. För
hvarje sådan period af arrendet skulle således en afräkning i detta hänseende
ega rum mellan kronan och arrendatorn samt det belopp erläggas,
som dervid efter jemförelse mellan å ena sidan det förut oredovisade nybyggnadsbeloppet
och å den andra beloppet af behörigen bestämd ersättning
för verkstäld nybyggnad komme kronan eller arrendatorn till godo.
Derigenom skulle arrendatorn undslippa en smygande hopning af skulder,
hans löftesmän erhålla behöflig! skydd och kronan kunna påräkna en vidgad
spekulantkrets på arrenden med högre arrendeafgiftor.

Bill. till Riksd. Prot. 181)7. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Haft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 72.

Jag förbiser icke att, om den föreslagna ändringen kommer till stånd,
detta kunde vålla någon ökad kostnad för förvaltningen af domänerna äfvensom
ändring i gällande bestämmelser i löftesmännens ansvar, men dessa
omständigheter torde icke ega betydelse mot de förmåner ändringen skulle
medföra.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt anhålla,

att Eiksdagen måtte, med ändring af gällande grunder
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, deri
införa den föreskriften, att, der nybyggnadsskyldigheten
för arrendator i kontraktet bestämmes allenast till
visst för år räknadt penningebelopp, afräkning i detta
hänseende mellan kronan och arrendatorn skall ega rum
under arrendetiden minst hvart femte år, räknadt från
tillträdet af egendomen.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1897.

L. P. Mallmin,

Riksdagsman för Upsala läns södra domsaga.