Motioner i Andra Kammaren, N:o 72

Motion 1895:72 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.

Ö

N:o 72.

Af herr E. A. Wijkander, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser
angående flottled och kungsådra, särskilt
uti landets forsar och vattenfall.

Kongl. förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
af den 30 december 1880 föreskrifver i 8 paragrafen, att, »der kungsådra
af ålder varit, skall den fortfarande lemnas öppen för allmän samfärdsel,
för flottning och för fiskens gång eller annat allmänt ändamål,
så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran är beroende» samt
att »kungsådra skall, så framt den ej är annorledes bestämd, anses
framgå i djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel af vattendragets
bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd.»

På senare tider har tillgodogörandet af de svenska vattenfallen
ådragit sig en allt större uppmärksamhet, och särskildt har genom
elektroteknikens snabba framsteg denna fråga blifvit af långt större betydelse,
än man tidigare haft anledning förmoda skola blifva fallet. Som
bekant är det icke blott enskilda industriidkare, som fått ögonen öppna
härför, utan äfven staten har under de sista åren vidtagit åtgärder för
tillgodogörande af i dess ego varande vattenkraft. Jag tänker här
närmast på regeringens prisvärda undersökning af Trollhätte-fallens
användbarhet för industriel verksamhet.

Till belysning af den stora betydelse för industrien, de svenska
vattenfallen kunna få, vill jag anföra endast ett exempel. Komiterade
för undersökning af Trollhätte-fallens tillgodogörande hafva försökt taga
reda på, huru många mekaniska hästkrafter, som för närvarande användas
i Göteborg och dess omnejd, om man sammanlägger effekten hos samtid.
till Riksd. Vrot. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 19 Höft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

liga ångmaskiner, gasmotorer m. m. I detta industridistrikt, som torde
vara ett af Sveriges idogaste och betydelsefullaste, uppginge antalet
hästkrafter till 6 å 7 tusen, under det att den arbetsmängd, som på
elektrisk väg kunde öfverföras till Göteborg ensamt från det i Trollhättan
till kronans förfogande stående energiförrådet, uppginge till mer
än det dubbla och den uti enskild ego vid samma fall varande vattenkraften
vore än större. Sammanställer man härmed, att en arbetsmängd
af 10,000 hästkrafter skall motsvara en årlig import af ett eller annat
hundratusental ton stenkol, torde betydelsen af ett ekonomiskt tillgodogörande
af våra vattenfall ligga i öppen dag.

Helt naturligt är, att under sådana förhållanden uppmärksamheten
rigtas på, huruvida nu gällande föreskrifter om kungsådras öppenhållande
och andra dermed i sammanhang stående omständigheter äro förenliga
med klok hushållning för landet eller tarfva ändring. Då kungsådra
skall upptaga en tredjedel af vattendragets bredd, der detta är djupast,
tager den vanligtvis i anspråk omkring hälften af vattenmängden, ibland
mindre, men ofta äfven mycket mera, beroende på elfvens bottenformation.
Sammanställes härmed, att naturligtvis de större vattenkrafterna
samtliga äro att finna i de stora elfvarna, der kungsådra af ålder funnits,
är påtagligt, att ett kolossalt slöseri med vattenkraft eger rum på grund
af gällande föreskrifter. Af vigt vore, att åtgärder med det snaraste
vidtoges för rättelses erhållande häruti, och äfven om obestridligt är,
att svårigheterna äro synnerligen stora, torde säkert vara, att dessa
kunna och i betraktande af frågans vigt böra af statsmagterna öfvervinnas.

För svenska rätten egendomligt är det urgamla stadgandet, att
den alltid eger vatten, som eger strand, men sedan gammalt har dock
denna regel i väsentlig mån måst inskränkas till förmån för den allmänna
samfärdseln. Då på 1600-talet kungsådra först omnämnes i
offentliga handlingar, sker det visserligen endast i sammanhang med
frågor om fiskets skyddande, men den sättes snart derefter i förbindelse
med farleds och flottleds öppenhållande. Med landets stigande kultur
har ock fiskets betydelse för vattenrätten i våra elfvar alltmera trädt
tillbaka, under det att de för industriella ändamål anlagda vattenverken
vunnit i betydelse och i större delar af vårt land trädt i förgrunden
till och med före anordningarne för far- och flottlederna. Särskilt
torde de sistnämnda eller flottlederna inom södra och mellersta Sverige
alltmera förlorat i vigt.

Enligt nu gällande bestämmelser är kungsådrans ändamål att
möjliggöra den allmänna samfärdseln, flottningen och fiskens gång,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

11

motsvara annat allmänt ändamål och bevara enskild rätt, som är beroende
af ådra. För att tillse, huruvida den nu gällande lagstiftningens
kraf på kungsådrans storlek äro nödvändiga och billiga, skola vi betrakta
hvart och ett af dessa ändamål för sig med särskild! afseende
på vattenfallen, som ur de industriella vattenverkens synpunkt äro af
den största betydelse.

Hvad då först beträffar den allmänna samfärdseln, är påtagligt,
att i sjelfva fallen sällan något tal om farled kan vara på sin plats,
då samfärdseln med farkost der af naturliga skäl är omöjliggjord. Finnes
åter kanal anlagd kring fallet, är naturligt, att fallets 6trandegare böra
vara tvungna att tillsläppa det för kanalfarten erforderliga vattnet,
hvilket snarare skulle underlättas än försvåras genom mildare föreskrifter
om kungsådrans storlek.

Så mycket svårare är att finna lämpligaste sättet för kungsådrans
inskränkande utan flottledens skadande. Vid vattenverkens uppförande
i våra stora elfvars fall är det alltid strandegarnes och flottföreningarnas
intressen, som ställa sig mot hvarandra och emellan hvilka ett slags
kompromiss skall bringas till stånd. Båda intressenas vårdande är för
landet af stor betydelse. Intetdera af dem kan sägas hafva någon
absolut, rätt till företräde. Strandegarens urgamla rätt att ega vattnet
har af gammalt inskränkts för att bereda plats åt timmerflottningens
berättigade kraf. De stridiga intressena inskränka sig ej till kungsådrans
bredd och läge, utan beröra hela sättet för vattenverkens uppförande
i fallen, då intagande i verken af för mycket vatten äfven på
sidan om den egentliga kuugsådran bestrides på grund af § 7 i ofvan
nämnda förordning, hvilken föreskrifver, att »i allmän flottled må ej så
byggas, att flottningen hindras».

Frågan ställer sig nu så: År det behöflig! och för landet fördelaktigt
att i enlighet med nu gällande föreskrifter anslå ungefär
hälften af de stora elfvarnas vattenkraft till timmerflottningens befordrande
med tillbakasättande af den industriella verksamhet, som kunnat
uppstå med begagnande af åtminstone en del af det nu i kungsådran
bortflytande vattnet? I och för sig behöfver ej timmerflottningen mycket
vatten vid forsarna, då den på sådana ställen nära nog alltid kan ske
genom s. k. flottrännor eller andra anordningar, som fordra föga vatten.
Det synes derför, som hvarje billig fordran från de ofvanför liggande
skogsegarno skulle blifva fullt tillgodosedd, om dem tillförsäkrades
rättighet att utan afgift få sitt flottgods framsläppt, att erhålla plats
för de nödiga byggnaderna och att utan afgift få använda det för flottningen
nödiga vattnet. Hvilka byggnader som härvid skulle af de

12

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 72.

flottande få uppföras och hvad för vattenmängd de skulle ega att för
flottningen disponera, finge naturligtvis i hvarje särskildt fall blifva
föremål för myndigheternas pröfning, liksom redan nu vid större vattenverks
uppförande i elfvarna ganska stora förberedande förhandlingar
inför vederbörande myndigheter erfordras. Härvid borde dock, i motsats
till hvad hittills skett, i första rummet tillses, att minsta möjliga
vattenmängd beröfvas vattenfallets egare och derigenom den industriella
verksamhet, som i allt större måttstock håller på att uppväxa i fallens
närhet. Föreskrift härom borde ingå i lagbestämmelserna.

Häremot kommer att invändas, att flottningen har häfd på sin
nuvarande rätt och med stöd af flottningssynernas beslut ordnat sig
derefter samt på många ställen nedlagt rätt störa kostnader på forsarnas
rensning, hvilket då skulle förlora i värde, allt invändningar, hvilka
förtjena noggrant beaktande. Hvad först beträffar flottledernas gamla
bestånd, har detta århundrade icke minst att uppvisa, huru den ekonomiska
lagstiftningen tvungits att lämpa sig efter förhållandena. På
många ställen, der kongsådra ej af ålder funnits, hafva på senare tider
ganska djupt ingripande inskränkningar i de enskilde strandegarnes
rätt egt rum till förmån för flottningen, och en stor magt i detta afseende
lagts i länsstyrelsernas händer. På andra ställen, der farledernas
betydelse trädt i förgrunden, ha å andra sidan ganska besvärliga
ordningsföreskrifter pålagts de flottande. För ett antal år sedan, då
timret var nära nog den enda värdefulla egendom, som fans efter elfvarna
i våra skogsbygder, var det helt naturligt, att statsmagterna hufvudsakligen
tänkte på flottningen jemte fiskens framkomst i vattendragen.
Numera, då på många ställen flottningen krympt samman till en försvinnande
obetydlighet, ja, mångenstädes rent af upphört, och då på
andra ställen, der den ännu utgör eu vigtig del af vårt lands industri,
bredvid densamma genom vattenverks uppförande i fallen uppstått
andra vigtiga industrigrenar, måste det ligga statsmagterna lika nära
om hjertat. att lämpa lagstiftningen efter de nya förhållandena och tillgodose
äfven de nya industriella krafven. Lagstiftningen måste söka
möjliggöra en sådan tingens ordning, att utan flottningsintressenas
undertryckande eller oskäliga betungande vattenfallens rika energiförråd
kan komma andra industrigrenar till större nytta än nu är fallet.

Hvad fiskens gång beträffar, är naturligt, att äfven för den ett
fullständigt tillstängande af kungsådra skulle vara i allo förkastligt,
men det torde vara påtagligt, att fisken ej behöfver på långt när så
stor del af vattendraget, som lagen nu medgifver. Nutidens fiskerivård
visar, att fiskens framkomst i elfvarna vid åtskilliga tillfällen bättre

Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.

13

befordras genom särskilda, ganska litet vatten kräfvande anordningar
än genom öppen kungsådra. Månget vattenfall kan numera af fisken
passeras, der detta tidigare var omöjligt. Äfven ur denna synpunkt
skulle sålunda en betydlig minskning i kungsådrans storlek kunna ske
utan fiskerinäringens skadande, om blott lämpliga, af myndigheterna
godkända anordningar träffades.

De öfriga med kungsådran afsedda ändamålen torde vara af mindre
och mera lokal betydelse och kunna af synerätten tillgodoses på lämpligt
sätt utan de drakoniska och med landets naturliga rikedomskällor slösande
bestämmelser, som nu gälla.

På anförda grunder synes mig nödigt, att nu gällande föreskrifter
om flottleder och kungsådra tagas i förnyadt öfvervägande och mera
lämpas efter vår tids förhållanden. Då jag här företrädesvis vändt mig
mot paragraferna 7 och 8 i den kongl. förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund, har jag ej varit blind för att ändringar
i dessa kunna komma att medföra ändringar i äfven andra nu gällande
förordningar och stadgar, men då jag ansett frågan vara af den omfattning
och svåra natur, att endast genomen af Kongl. Maj: t anordnad
utredning ett nöjaktigt resultat vore att vänta, har jag trott mig endast
i allmänhet böra rigta uppmärksamheten på frågan och framhålla dess
stora betydelse.

Jag tillåter mig derför föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
hemställa, att han täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke genom ändrade bestämmelser om flottled och
kungsådra, särskildt uti landets forsar och vattenfall,
vattendragens stora energiförråd bättre kunde tillgodogöras
för landets industri, än nu är fallet, och till
Riksdagen inkomma med de förslag, som deraf kunna
föranledas.

Stockholm don 26 januari 1895.

Aug. Wijkander.