Motioner i Andra Kammaren, N:o 70

Motion 1897:70 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

3

N:o 70.

Af herr A. Norrman m. fl., om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begär an om utarbetande och framläggande af förslag
till beredande af ordnade förhållanden med afseende
å de s. k. tattarne.

Det torde vara ovedersägligt, att de s. k. lösdrifvarne, i synnerhet
»tattarne» eller, som de i Halland vanligen benämnas, »krämarne», blifvit
och äro en verklig landsplåga för vissa trakter af Halland och äfven för
vissa andra delar af vårt land. Lika visst är, att dessa olyckliga menniskor
för egen del föra ett högst ömkligt lif, och att många ibland dem
ofta djupt känna det eländiga i sin tillvaro. Detta elände hestår korteligen
sagd! deruti, att de sakna eget hem och stadigvarande bostad samt
de flesta medborgerliga förmåner, att de betraktas med en viss afsky och
ovilja utaf andra menniskor och att de vanligen lefva i laster samt i kif
och slagsmål med hvarandra. Den plåga och skada, de förorsaka uti samhället,
består uti ett beständigt och stundom oförsynt bettlande samt rätt
ofta i öfverfall och våldsgerningar. Deras tygellösa lefverne är en förargelse
att se och höra, och det förorsakar den bofasta befolkningen en
högst betydlig tunga att nödgas med ständiga allmosor underhålla dessa
menniskor, i synnerhet som det ofta är de mindre bemedlade, hvilka företrädesvis
af dem hemsökas, och den ordnade fattigvården dessutom mångenstädes
är ganska betungande. Derjemte öfva somliga af dessa kringstrykare
ett ohyggligt djurplågeri, som det är en pina för ordentligt folk att

4

Motioner i Andra Kammarm, N:o 70.

nödgas bevittna. Ofta injaga de fruktan bos värnlösa menniskor och öfverfalla
fredliga vägfarande, såsom af tidningarna torde vara tillräckligen
bekant.

Dessa sorgliga förhållanden synas icke kunna nöjaktigt afhjelpas på
annat sätt än derigenom, att man på samma gång bringar hjelp åt kringstrykarne
sjelfva och åt samhället. Det borde icke längre gå an att behandla
dessa olyckliga endast såsom en besvärlig samhällsohyra, den man,
för så vidt ske kan, söker att göra sig utaf med, utan menniskokärleken
och barmhertigheten bjuda, att man anser och behandlar dem såsom medmenniskor,
dem man vill göra i någon mån delaktiga i samhällets förmåner
och rättigheter, naturligtvis under förutsättning att de efter förmåga
skola arbeta.

De ifrågavarande kringstrykarne, som i allmänhet ingalunda äro rena
zigenare med någon viss hednisk religion, utan för det mesta bestå af ett
blandnirigsfolk, som vanligtvis äro döpta och i det yttre vilja anses för
kristna, skulle måhända kunna delas i tre olika klasser eller flockar.
Den första består af de gamle, orkeslöse eller sjuke. Den andra innefattar
de vuxne, friske och arbetsföre. Den tredje består af barnen, som
vanligen äro talrika. Den första flocken måste tydligtvis på ett eller
annat sätt försörjas, den andre sättas till arbete, den tredje uppfostras.
Men huru skall detta ske, och huru skola dessa menniskor blifva bofasta
och ordentliga? De äro för närvarande ju vanligen ingenstädes skrifna;
oftast vill ingen socken lemna de behöfvande bland dem fattigvård eller
låta de arbetsföre förvärfva fast bostad, der de kunde skrifvas, och ofta
frågar ingen efter barnen. Huru skulle då dessa kunna få ordentlig skolundervisning,
när föräldrarne ofta byta om vistelseort och än bo i en
socken, än i en annan?

Således är ställningen för dessa menniskor för närvarande ungefärligen
följande. Barnen kunna icke få någon ordentlig undervisning och uppfostran,
emedan föräldrarne, om de också skulle vilja skicka barnen i skola, omöjligen
kunna detta, eftersom de ständigt flytta från en ort till en annan och
sj elfva icke äro i stånd att undervisa dem; de vuxne och arbetsföre, isynnerhet
om de hafva ett slags familj, kunna vanligtvis icke skaffa sig fast
boningsplats, om de ock gerna ville det, ty sådant tillätes för det mesta icke
utaf sockenmännen af fruktan för framtida fattigvårdstunga — en fruktan
som är lätt förklarlig —, och de gamle, sjuke och orkeslöse måste ej
sällan sakna ordentlig fattigvård, ty rätt ofta anser sig ingen kommun
vara pligtig att lemna dem sådan. Häraf följer ju tydligen, att, skall
grundlig bot rådas på det onda, så måste början ske med dem, som nödvändigt
behöfva fattigvård, och här vid lag synes ingen annan utväg fin -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

5

nas, än att staten betalar en skälig ersättning för den fattigvård, som den
ena eller andra kommunen vid trängande behof har lemnat. Blefve det
så, då skulle ock ett mägtigt hinder bortfalla för de arbetsföres fasta bosättning,
nemligen fruktan för en möjligen snart ifrågakommande fattighjelp
tran kommunernas sida, emedan ersättning i så fall kunde påräknas
af staten. Visserligen kan man icke tänka sig denna statens ersättningsskyldighet
utsträckt till all framtid i afseende på sådana kringstrykande,
som verkligen blifvit bofasta och hvilka icke behöfde understöd, när de
detta blefvo, men om i detta afseende faststäldes en viss termin, t. ex.
tjugo år, så vore redan mycket vunnet.

Vi hafva derför tänkt oss en lag eller tillägg till redan befintlig lag,
hvarigenom skulle stadgas, att alla dessa nu kringstrykande personer,
för så vidt de äro här i riket födda eller af annan anledning böra såsom
svenskar betraktas, skola ovilkorligen kyrko- och mantalsskrifvas, att de
ibland dem, som nödvändigt behöfva fattigvård, skola erhålla sådan af den
kommun, der de sålunda blifvit skrifna, med rättighet till kostnadsersättning
utaf statsmedel, att de arbetsföre skola förpligtas att inom viss tid
skaffa sig arbete och stadigvarande bostad, vid äfventyr att, derest detta
bevisligen kunnat erhållas, men tillfället icke begagnats, varda behandlade
efter lösdrifvarelagen, och att barnen ovilkorligen må hållas i skola, och
undervisning äfven beredas sådana äldre, som förut blifvit försummade,
hvarvid äfven i vissa fall borde kunna påräknas statsunderstöd för de
extra kostnader, som den ena eller andra församlingen fått vidkännas.

Visserligen kunde man tycka, att med tillämpande af gällande lagar
rörande kyrko- och mantalsskrifning, fattigvård, skapligt och lösdrifvares
behandling skulle här ofvan uttalade önskningsmål kunna vinnas; men
detta har dock hitintills visat sig vara ogörligt, antagligen mest af den
orsak, att personerna i fråga ofta icke kunnat bevisas tillhöra någon viss
socken eller församling, och att derför ingen sådan anser sig pligtig att
taga vård om dem, än mindre vill vidkännas mer eller mindre dryga kostnader
för detta ändamål. Att skaffa bot för dessa missförhållanden, hvilket
tydligen är en statens angelägenhet, torde derför kräfva nya lagstadganden
eller tillägg till de förutvarande. Väl inse vi, att saken äfven
kommer att fordra kostnader af statskassan; men då de ifrågavarande personerna
antagligen icke utgöra mer än några tusental, bland hvilka några
hundra kunde för närvarande behöfva understöd, då genom de ifrågasatta
åtgärderna många menniskor antagligen kunde hjelpas och mycket vore
att vinna, och då statskassans ställning synes vara sådan, att ett eller
annat tiotusental kronor borde för ett så godt ändamål utan svårighet
kunna afsättas, så hafva vi icke tvekat att för ltiksdagen framlägga våra

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 71.

tankar i denna för samhället yigtiga fråga. Vi få således härmed vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka nya lagbestämmelser som kunna erfordras till
förekommande af här ofvan påpekade missförhållanden,
samt derefter för Riksdagen framlägga de lagförslag,
som kunna anses erforderliga uti ifrågavarande afseende.

Stockholm den 27 januari 1897.

A. Norrman. J. Bengtsson. A. P. Johansson.

Carl II. Björck. Anders Olsson. A. Apélstam.

A. G. Gyllensvärd.

N:o 71.

Af herrar C. Pei’SSOIl i Stallerlmlt och S. O.'' Nyländer, angående
tull å smergelduk och smergelpapper m. in.

Bland de industrialster, som man under senare åren sökt åstadkomma
inom vårt land, finnas några af ganska betydelsefull art, såsom smergelduk,
smergelpapper, glasduk och andra för slipning eller polering afsedda artiklar.
Dessa varor importeras i afsevärda qvantiteter från utlandet, men
kunna numera erhållas äfven af inhemsk tillverkning, i det fabrik för
detta ändamål blifvit inom riket anlagd, der dylika saker af fullt tillfredsställande
qvalitet kunna tillverkas.

Denna sedan några år inhemska industri arbetar emellertid för närvarande
under synnerligen ogynsamma förhållanden, enär, enligt nu gäl -