Motioner i Andra Kammaren, N:o 6

Motion 1898:6 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

15

N:o 6.

Af lierr C. Sandquist, om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående
väghällningsbesvärets utgörande på landet.

Vid sistlidne riksdag väckte undertecknad en motion (n:o 7) i syfte
att vinna sådan ändring af 6 § uti lag af den 23 oktober 1891, angående
väghällningsbesvärets utgörande på landet, att »inkomst genom aflöning))
måtte göras likställig med öfrig vägskattskyldig »inkomst, som
uppgår till minst ett tusen kronor». Såsom kändt är, afslog såväl lagutskottet
som Riksdagen denna motion. .Utaf lagutskottets utlåtande
n:o 52 framgår dock, att berörda utskott accepterade motiven för min
motion, enär det å sid. 20 uti samma utlåtande heter: »Hvad åter angår
den af herr Sandquist i 6 § föreslagna förändring, synes det utskottet,
som om densammas syfte hade goda skäl för sig» etc. Det är
sålunda under icke alldeles ogynnsamma förhållanden, som jag dristar
återkomma med motionen, denna gång med mera vidtomfattande ändringsförslag.

Om än gerna medgifves, att genom bestämmelserna i § 6 uti
väglagen ett ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad
åt den i mantal satta jorden, som förr ensam betungades med väghållningsbesvärets
utgörande, så torde det dock icke kunna förnekas, att
samma bestämmelser lemna mycket att önska med hänsyn dertill, att
ganska svaga beskattningsföremål blifvit ålagda att deltaga uti väghållningsbesvärets
utgörande, då deremot beskattningsföremål med tillräcklig
bärkraft blifvit derifrån frikända. Ty enligt berörda lagstadganden
drabbas oftast nog fattige egare eller innehafvare af »annan fastighet,
taxerad till åtta hundra kronor», att för dylik, högst torftig fastighet
erlägga vägskatt, men alla herrar tjenstemän, pensionärer och lifränte -

16 ''Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

tagare med flere äro för den bestämda inkomst de åtnjuta genom aflöning,
arfvode, pension, lifränta och dylikt derifrån befriade.

Men icke blott med fästadt afseende på nu påpekade orättvisa lemnar
meranämnda paragraf mycket att önska.

Uti alla sådana väghållningsdistrikt, hvarest föga eller inga industriella
företag finnas, räcker den mycket obetydliga bråkdel af vägskatten,
som inflyter ifrån lägenhetsegare, några få handlande och
kapitalister, icke ens till att betäcka förvaltningskostnaderna, och ännu
mindre förmår den att uti någon nämnvärd mån minska den hårdt tryckande
väghållningsbördan.

I öfverensstämmelse med rättvisans fordringar och förhandenvarande
behof af lättnad uti väghållningsbesvärets fullgörande framträder
derför, enligt min öfvertygelse, såsom oafvisligt kraf, att inkomst genom
aflöning, eller motsvarande inkomst ur annan källa, såsom arfvode,
pension, lifränta och dylikt, göres likställig med öfrig, enligt momentet
d) vägskattskyldig »inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och
hvarför bevillning till staten utgöres».

På grund af det sålunda vördsamt anförda får jag vördsammast
föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 §
uti lag af den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, i hvad densamma
rörer undantag ifrån skyldigheten att deltaga uti vägunderhållet,
punkten 3 måtte erhålla följande lydelse:

3:o) »inkomst, understigande ett tusen kronor genom
aflöning, arfvode och traktamente eller annan med
allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån,
pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och
undantagsförmån.»

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles vördsammast.

Stockholm den 20 januari 1898.

Carl Sandquist.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 18B8.