Motioner i Andra Kammaren, N:o 6

Motion 1897:6 Andra kammaren

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

Häraf framgår tydligen, att landstingsmannen ha allt för knapp tid
att studera och taga del af de många vigtiga framställningar, som vid
landstingen förekomma.

Saken kan dock afhjelpas genom att vidtaga den förändring i ofvan
åberopade paragraf, att motionstiden förändras från fjorton till trettio
dagar före landstingets början.

Jag får derför härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte besluta att vidtaga
den förändringen i Kongl. Maj:ts nådiga förordning om
landsting af den 21 mars 1862, paragraf 32, att orden
»senast fjorton dagar» måtte ändras till senast trettio
dagar.

Stockholm den 21 januari 1897.

Adolf Ericson.

N:o 6.

Af herr T. Zetterstrand, om skrifvelse till Kongl. May.t
angående förslag till lagförändring i syfte att i fråga om
visst slag af fordran handräckning må kunna sökas omedelbart
hos utmätningsman.

För kreditväsendets sunda utveckling är det af synnerlig vigt, att
den exekutiva behandlingen af fordringar blifver i möjligaste måtto
snabb och enkel.

Då emellertid vår nu gällande lagstiftning i detta hänseende synes
mig långt ifrån tidsenlig, vill jag söka att korteligen påvisa det väsent -

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

ligaste missförhållande, som enligt mitt förmenande är rådande, samt
sättet, hvarpå detsamma lättast torde kunna afhjelpas.

För utbekommande af fordringar, grundande sig å skuldebref, godkända
räkningar eller andra klara fordringsbevis, kan man, som kändt
är, icke enligt nu gällande lagstiftning söka omedelbar handräckning
hos vederbörande utsökningsman (kronofogde eller stadsfogde), utan
måste borgenär dessförinnan, så framt han icke vill stämma gäldenären
inför rätta, söka honom hos öfverexekutor, d. v. s. å landet Konungens
befallningshafvande och i stad magistrat eller någon dess ledamot.

Med föranledande af exekutionssätenas ringa antal kan dock en
dylik lagsökning emellanåt vara förenad med ganska stora besvär, hvarjemte
lagsökningen alltid liksom rättegången föranleder större eller mindre
tidsutdrägt samt rätt dryga kostnader, såsom kommissionärsarfvode,
lösen för kommunikationsresolution och afgift för dess delgifvande samt
utslagslösen, hvilka samtliga kostnader få förskjutas af borgenären, men
i sista hand drabba gäldenären.

Då man nu vet, att en borgenär, hvars fordran härleder sig från
inrop af lösegendom å offentlig auktion, eger att på grund af auktionsprotokollet
söka omedelbar handräckning hos vederbörande utmätningsman,
så vill det verkligen synas, som om den borgenär, hvilken till stöd
för sin fordran har att åberopa ofvan antydda klara och af gäldenären
undertecknade fordringsbevis, så mycket hellre borde få komma i åtnjutande
af likartad förmån och sålunda kunna undvika rättegångs- eller
lagsökningsproceduren.

Yrkande i denna rigtning framkom äfven vid behandlingen af nya
utsökningslagen under 1877 års riksmöte samt understöddes af en mängd
framstående personer från skilda läger inom denna kammare; men som
deremot bland annat framhölls, att man ej på en gång borde vidtaga
allt för stora förändringar i de bestående förhållandena, samt att kronofogdarne
i saknad af juridisk underbyggnad ej ansågos besitta erforderliga
qvalifikationer för öfvertagande af denna del utaf öfverexekutorernas
åligganden, föll frågan efter en långvarig debatt mot allenast 6 rösters
öfvervigt för den nu gällande lagtexten.

Då nu under de 20 år, som sedan dess förflutit, eu betydande ekonomisk
utveckling inom landet egt rum, samt alltjemt stegrade kraf på
större skyndsamhet inom olika områden gjort sig gällande, borde tanken
på en reform i berörda hänseende hafva hunnit mogna, och då dertill
kommer, att till följd af förändrade kompetensvilkor det stora flertalet utmätningsmål!
numera torde hafva aflagt juridisk examen, samt de öfriga
genom mångårig tjensteutöfning måste förutsättas vara väl skickade att

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

behandla nu ifrågavarande, icke synnerligen invecklade ärenden, lärer
tiden vara inne för en lagförändring i ofvan angifna rigtning.

Med föranledande häraf tillåter jag mig alltså hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade
hemställa om förslag till lagförändring, syftande derhän,
att för utbekommande af fordran, som är till
betalning förfallen och grundar sig på skuldebref eller
annat skriftligt fordringsbevis, må kunna sökas omedelbar
handräckning hos vederbörande utmätningsman.

Stockholm den 21 januari 1897.

T. Zetterstrand.

Stockholm, Ivar Hajggströms boktryckeri, 1897.