Motioner i Andra Kammaren, N:o 6 (Motion 1887:6 Andra kammaren - janmar)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

N:o 6.

Af herr A, Gum&lillS, om ändrad lydelse af §§ 5 och 6 i reglementet
för riksbanken.

Paragraferna 5 och 6 i reglementet för riksbanken handla om riksbankens
metalliska kassa samt sedelntgifningens vilkor och gränser.

Dessa gränser äro temligen snäft tillmätta, hvilket bjert framträder,
om man jemför dem med privatbankernas långt vidlyftigare och
svagt grundade sedelutgifningsrätt och om man dertill erinrar sig, att
i riksbanken, men ej i de enskilda bankerna, anses en del vid anfordran
betalbara insättningar och utelöpande postvexlar, som vore de sedlar,
minskande således riksbankens verkliga sedelutgifningsrätt betydligt
under den nominella.

Det är karakteristiskt, att allt under det att riksbankens motståndare
gång efter annan framhålla vådan af att vilkoren för den bankens
sedelutgifning bestämmas af Riksdagen, som torde komma att vådligt
missbruka denna sin makt, så är det i verkligheten åt de enskilda bankerna,
men icke åt riksbanken, som man vid Riksdagen lyckats utverka
sedelutgifningsvilkor, hvilka väl, särskildt sedan år 1874, kunna kallas
vådliga.

Riksbankens vänner hafva insett det otillfredsställande i bankoreglementets
§ 6, men ogerna velat röra vid denna ömtåliga punkt,
och detta ehuru de väl dertill kunnat finna anledning i den ofta hörda
invändningen mot verkställande af den bebådade indragningen af privatbankstiorna,
att riksbankens sedelstock ju är för knapp att ersätta detta
omsättningsmedel, om dess tillhandahållande icke längre medgåfves de
enskilda bankerna.

Bankkomitén fann emellertid riksbankens sedelutgifningsrätt vara
dels för knapp, dels mindre rationelt fonderad och framlade derför ett
förslag till ny lydelse af §§ 5 och 6, med ombytt ordningsföljd mellan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

de båda paragraferna. Komitén ville från beräkningen såsom riksbankssedlar
utesluta foliomedlen och postvexlarne. Vidare föreslogs att den
af inneliggande metallisk kassa eller utländsk guldtillgång motsvarade
sedelutgifningen skulle få öfverskridas med 45 millioner, i stället för
förutvarande 35; men härvid fästes två vilkor, dels att hela den icke
på guld hvilande delen af sedelstocken skulle hafva ett fullt motsvarigt
underlag af goda in- och utländska statspapper och obligationer,
dels också att för den del af de 113m tio millionerna, som tagas i anspråk,
skulle trettio procent i metallisk kassa inläggas, höjande sålunda
i motsvarande mån nämnda kassas belopp öfver dess för alla förhållanden
lagstadgade minimum af 15 millioner. Slutligen önskade komiterade,
att dessa stadganden skulle flyttas ur bankoreglementet in i
lagen för rikets ständers bank.

Hvad bankkomitén föreslagit om ändring af ifrågavarande paragrafer
rönte bifall af Ivongl. Maj:t, högsta domstolen, bankofullmäktige,
samt vid 1886 års riksdag af sammansatta banko- och lagutskottet och
omsider af Riksdagens båda kamrar. En del obet}Tdligare ändringar
gjordes dels af Ivongl. Maj:t, dels i utskottet, dels i Första Kammaren,
hvars mening Andra Kammaren slutligen biträdde.

Men de ändrade bestämmelserna om riksbankens sedelutgifning,
om hvilka man sålunda, ovanligt nog, lätt och så godt som fullständigt
enats från alla sidor, hafva icke trädt i tillämpning, detta derför att
de fattades under två förutsättningar, nemligen att de enskilda bankerna
samtidigt skulle reformeras och att ändringarne i fråga om riksbanken
skulle öfverflyttas till lagen om rikets ständers bank. Då den
ena förutsättningen föll, drog den med sig den andra, och i fråga om
riksbankens sedelutgifning fick det blifva vid det gamla.

Väl ifrågasattes sedan inom bankoutskottet, att de nyantagna bestämmelserna
i fråga om riksbanken skulle i de gamla utdömdas ställe
föreslås till införande åtminstone i bankoreglementet; men 1886 års
riksdags timmar voro då räknade, många riksdagsmän hemreste och
saken fick bero.

Men nu, då en ny riksdag börjar, synes det vara lämplig tid att
återupptaga saken. År reformen i och för sig god, bör ej dess genomförande
uppskjutas till den ovissa framtid, då de enskilda bankerna
kunna reformeras. Finner man vid en sådan reform lämpligt öfverflytta
bestämmelserna om riksbankens sedelutgifning till vederbörande
banklag, bör en sådan öfverflyttning ingalunda försvåras, utan fast mer
underlättas af att formuleringen redan är bestämd. Ordalydelsen torde
kunna tagas alldeles sådan, som den i fjor af båda kamrarne godkändes,
blott med den skilnad, att, då stadgandet skulle till en början ingå i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

bankoreglementet och således formuleras i öfverensstämmelse med dess
språkbruk, det på några ställen förekommande ordet »banken» bör utbytas
mot »riksbanken».

Jag tillåter mig sålunda vördsamt föreslå,

att i bankoreglementet måtte, i stället för nuvarande
§§ 5 och 6, införas följande två paragrafer:

§ 5.

Mom. 1. Riksbanken ege att utgifva sedlar till
det belopp, som motsvaras af följande tillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad, som i § 6 säges;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport
derifrån varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt
eller omyntadt guld; och

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes
ort i löpande räkning innestående medel.

Mom. 2. Utöfver det enligt mom. 1 medgifna
belopp vare riksbanken berättigad till en sedelutgifning
af högst fyratiofem millioner kronor under vilkor att
de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande
tillgångar sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra
inhemska obligationer, som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 6.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas
allt inom landet befintligt, banken tillhörigt, svenskt
och utländskt guldmynt, omyntadt guld samt i Sverige,
Uorge eller Danmark i öfverensstämmelse med konventionen
den 27 maj 1873 pregladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre
belopp än femton millioner kronor. Derutöfver skall,
då de på grund af § 5 mom. 2 utgifna sedlar öfverstiga
trettiofem millioner kronor, riksbanken hålla i
metallisk kassa minst trettio procent af det belopp
hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfverskjuta
sistnämnda summa.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

Den del af metalliska kassan, som utgöres af
guld, må ej bibehållas vid mindre belopp, än som
svarar mot fyra femtedelar af den metalliska kassan
i dess helhet.

Stockholm den 21 januari 1887.

Arvid Gumcelius.

N:o

Af herr Allvar Olsson, om ändrad lydelse af § 2 i utsökning slagen
den 10 augusti 1877.

Uti § 2 af gällande utsökningslag, är stadgadt att ‘‘utmätningsman
är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstgöringsområde“, med
skyldighet att verkställa domar m. m. och enligt § 3 i samma lag eger
kronofogde “att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta
länsman eller annan man, som af konungens befallningshafvande antagen
är“. Då kronofogdarne i allmänhet hafva vidsträckta tjenstgöringsområden
kunna de i flesta fall icke hinna att sjelfva verkställa
alla till dem inkommande utslag, utan öfverlemna oftast verkställigheten
till länsmannen och allmänheten har vid sådant förhållande ofta förundrat
och beklagat sig öfver, att en utmätningssökande icke kan få
direkte hos vederbörande länsman aflemna ett utslag för verkställighet
och der afhemta redovisning när liqvid influtit, då derigenom mången
gång skulle kunna vinnas en ganska betydlig besparing af tid och
kostnader. Om till exempel en landtman erhållit en qvarstadsdom
eller ett utmätningsutslag å en sin granne och får veta att gäldenären
håller på att undanskaffa sina tillgångar, eller är beredd att resa ur
riket, och om kronofogden i orten är boende på 50 kilometers afstånd
från platsen, men länsmannen deremot bor endast 5 kilometer från