Motioner i Andra Kammaren N:o 66

Motion 1893:66 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren N:o 66.

1

N:o 60.

Af herr O. F. Östberg1, om skrifvelse till Kong!. Maj.t med
begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till förändrade bestämmelser rörande bevillning staxeringen,
kritande på den s. k. deklarationsprincipen.

Det är både kändt och erkändt, att bevillningstaxeringarna,
hos oss ej lemna ett tillfredsställande resultat. Svårigheterna dervid
ligga hufvudsakligen deri, att taxeringsfÖrrättarne sakna tillräckligt
materiel för att bedöma de skattskyldiges inkomst. Men
den utväg, som ligger närmast till hands för att afhjelpa denna olägenhet,
nemligen att ålägga de skattskyldige att sjelfva uppgifva
sina inkomster, och som i utlandet ganska allmänt tillämpas, kar
man hos oss icke velat använda. Det har flere gånger ifrågasatts,
att hos oss införa denna skyldighet, men de komitier och myndigheter,
som derom uttalat sig, hafva icke funnit eu sådan föreskrift
lämplig, och de yrkanden, som inom Kriksdagen gjorts derom, hafva
alltid af visats. Det finnes dock giltiga skäl att ånyo framställa ett
sådant yrkande.

Då frågan varit före, har man alltid erkänt, att sjelfdeklarationen
är principielt rigtig och att densamma är gagnelig eller till och
med nödvändig för ett väl ordnadt beskattningssystem, men man har
funnit, att den icke är lämplig för de hos oss rådande förhållandena.
Man har dervid velat göra gällande, att sjelfdeklaration icke är hos
oss nödvändig, att den är motbjudande för vårt föreställningssätt
och skulle väcka stor ovilja och slutligen att den skulle föranleda
svikliga uppgifter och alstra demoralisation.

Bill. till Jliksd. Vrot. 1866. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Haft. (N:is 66—71.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren K:o 66.

Då man ansett sjelf deklaration vara hos oss af mindre vigt,
har man tänkt derpå, att den allmänna bevillningen icke för närvarande
intager ett särdeles betydande rum inom vårt beskattningsväsen.
Om man emellertid betänker, att kommunalbeskattningen
helt och hållet hvilar på bevillningen till staten och att de kommunala
bördorna inom de flesta delar af vårt land äro mycket betungande,
så måste man erkänna, att det redan under hittills rådande förhållanden
varit af stor vigt, att taxeringen sker så rättvist som möjligt.
Men dertill kommer, att den på taxeringen Infilande beskattningen
till staten kommer att ökas. Detta blir eu omedelbar följd af senaste
riksdagsbeslut, enligt hvilket de ordinarie skatter, som komma att
upphöra, äro af sedda att ersättas af direkta skatter, men man har
all anledning att vänta, att de direkta förmögenhets- och inkomstskatterna
måste ytterligare ökas för tillgodoseende af statens alltjemt
växande behof. Och i samma mån detta sker, skall det också
visa sig allt mera nödvändigt att anlita alla till buds stående medel
för att åstadkomma en rättvis taxering. Men om man erkänner,
att det inom en ej aflägsen framtid blir alldeles nödvändigt att införa
bestämmelser om sjelf deklaration hos oss liksom i ett stort antal
främmande länder, så borde man, enligt mitt förmenande, ej
dröja med att gifva dem en plats i vår bevillningsstadga. En för
det allmänna uppfattningssättet så främmande institution behöfver
sin tid för att utöfva den verkan, man dervid vill vinna, och ju
längre man uppskjuter saken, ju längre dröjer det, innan’det blir
möjligt att åstadkomma eu fullt rättvis inkomstbeskattning.

Att ett stadgande om obligatorisk sjelf deklaration på många
håll skulle väcka ovilja, är otvifvelaktigt. Detta gäller främst om
dem, som önska undandraga sig att skatta för hela sin inkomst och
under nuvarande förhållanden utan svårighet vinna sill önskan, men
det gäller äfven om många andra, som hysa obenägenhet att uppgifva
sina inkomster. För de motiv, som förestafva de förres
ovilja mot sjelf deklarationen, kan icke lagstiftaren vika undan. Man
bär vant sig att mildt bedöma försöket att undandraga sig pligteu
att i män af sina inkomster skatta till stat och kommun, liksom
man i äldre tider ansåg lurendrejeriet ganska tillåtlig!, och dock
visar det ena såväl som det andra brist på redbarhet och pligtkänsla.
Sådant bör lagstiftningen motarbeta, men ej skydda, Hvad åter angår
den obenägenhet för reformen, som beror derpå, att frågan gäller

Motioner i Andra Kammaren N:o 66.

3

något nytt och obepröfvadt, så tror jag icke, att man bör fästa så
stor vigt dervid. Om en person ej har något emot att i taxeringslängden
se den siffra, som betecknar hans verkliga inkomst, så bör
det icke ligga något obehagligt deruti, att den kommit dit på grund
af hans egen uppgift. Deklarationen medför visserligen något besvär,
men om, såsom annorstädes är vanligt, blanketter tillställas
den skattskyldige genom beskattningsmyndigheten, så synes besväret
att ifylla desamma icke kunna blifva alltför betungande. Men dessutom
bör den skattskyldige, som vill göra rätt för sig, betänka, att
i samma mån andra lyckas undandraga sig en del af sin skattskyldighet,
få alla de, som äro rätt uppskattade, betala mera, än de
rättvisligen borde, såväl till staten som till kommunen. Och obilligheten
deraf framstår i så mycket starkare dager, som det företrädesvis
är personer med mycket stora inkomster, som lättast kunna
undandraga sig att skatta för en del af desamma, under det att
personer med små inkomster, framför allt löntagare, måste skatta
för hvai’je öre. Enligt min öfvertygelse skall den pligttrogne medborgaren
mycket snart erkänna deklarationsskyldigheten såsom
gagnelig och rättvis och utan missnöje för egen del underkasta sig
densamma.

Då man hyser fruktan för falska uppgifter och deraf härflytande
demoralisation, tror jag, att man ser frågan från alltför inskränkt
synpunkt. Det är mycket möjligt, ja troligt, att en och
annan, som anser fullt tillåtligt att bedraga staten på eu skatteinkomst,
skall lemna en för låg uppgift å sina inkomster i hopp
att undslippa straff derför, men man kan med all säkerhet antaga,
att det allmänna föreställningssättet ganska snart skall utveckla sig
derhän, att det anses ohederligt att lemna eu falsk uppgift. En
sådan uppfattning hos allmänheten jemte fruktan för straff skall
enligt min tro förebygga, att origtiga uppgifter mera allmänt förekomma.

Utlandets skattelagar hafva ganska allmänt upptagit denna
princip, och då eu redogörelse för det sätt, hvarpå den blifvit tilllämpad
i andra länder, är egnad att belysa ämnet, skall jag derom
lemna några uppgifter.

Den för Preussen gällande lagen om inkomstbeskattning af
den 24 juni 1891 innehåller följande stadganden i det ifrågavarande
ämnet:

4

Motioner i Andra Kammaren N:o 66.

Hvar och eu skattskyldig, som redan taxerats för en inkomst
åt mera än 3,000 mark, skall på årligen skeende anmaning, som
offentligen kungöres, lemna uppgift om sin beskattningsbara inkomst.
Denna skall inom dervid föreskrifven tid, som ej må sättas till
mindre än fjorton dagar, afgifvas antingen skriftligen enligt ett af
finansministern faststäldt formulär, som kostnadsfritt tillhandabålles,
eller muntligen till protokollet, under försäkring att uppgiften är
lemnad efter bästa förstånd och samvete. Aktiebolag in. fl. äro
dessutom förphgtade att aflemna sina årsberättelser äfvensom utdrag
af räkenskaperna jemte bolagsstämmobeslut, som hafva afseende derå.
Andra skattskyldige äro pligtige att afgifva deklaration, om de af
skattekommissionen särskild! uppfordras dertill, och ega, ifall så icke
sker, rättighet att inom den för deklarationers afgifvande bestämda
tid aflemna sådan.

I skatteuppgiften skall hela beloppet af inkomsten angifvas,
fördelad under olika rubriker, såsom .inkomst af kapital, inkomst af
fast egendom, inkomst af handel och industriel verksamhet, aflöning
och annan inkomst, som ej kan hänföras till förestående kategorier;
inkomst af fastighet eller affärsverksamhet utom beskattningsdistriktet
skall särskild! angifvas, hvarjemte uppgift skall lem nas å räntor
m. m., hvarför afdrag yrkas.

I fråga om sådan inkomst, hvars belopp endast genom beräkning
kan bestämmas, eger den skattskyldige rätt att i stället för ett
bestämdt inkomstbelopp angifva de förhållanden, hvilka skattekommissionen
beliöfver för att beräkna inkomsten.

Den som icke inom föreskrifven tid fullgör den honom åliggande
deklarationsskyldigheten, förlorar rätten att öfverklaga sin
beskattning för det ifrågavarande skatteåret, så vida ej ursäktande
omständigheter föreligga.

Den, som efter ytterligare skedd särskild uppfordran icke
aflemna!’ sin skattedeklaration inom fyra veckor, är skyldig att betala
eu tilläggsskatt af 25 procent och dessutom gälda den skatt,
som genom hans underlåtenhet kan hafva biff vit staten undandragen.

Den, som i sin skatteuppgift eller vid besvarande af från
vederbörande framstälda frågor eller i besvär öfver beskattning med
vett och vilja antingen lemnar origtiga eller ofullständiga uppgifter,
i afsigt att undandraga sig skatt, eller förtiger skattskyldig inkomst,
som han enligt lagens föreskrift är skyldig att angifva, straffas med

Motioner i Andra Kammaren N:o 66.

o

fyra- till tiodubbla beloppet af den summa, han undandragit eller
sökt undandraga staten, men minst med böter af 100 mark.

Om af omständigheterna kan antagas att förseelsen visserligen
skett med vett och vilja, men utan afsigt att undandraga sig skatt,
bestämmes straffet till böter från 20 till 100 mark. Den, som innan
angifvelse eller undersökning egt rum, berigtigar eller fullständigar
sin uppgift, blir strafflös.

Utkräfvandet af den undanhållna skatten eger ram jemte och
oberoende af straffet.

Pligten att erlägga resterande skatt preskriberas efter tio år
och öfvergår på arfvingarne, dock för desse med en preskriptionstid
af fem år och med begränsning inom beloppet af deras arfsandelar.

Skattskyldige, som vid taxeringen förbigåtts eller blifvit skattefria
eller taxerats till ett lägre skattebelopp, än som motsvarar deras
verkliga inkomst, utan att ett straffbart undanhållande af skatten
egt rum, äro förpligtade att inbetala det belopp, hvarom statskassan
gått förlustig. Denna pligt sträcker sig tillbaka till de tre skatteår,
som föregått det skatteår, under hvilket för låg skatt befunnits
hafva erlagts. Förpligtelse!! att betala resterande skattebeloppet
öfvergår till arfvingarne intill ett belopp, motsvarande deras arfsandelar.

Embetmän, som hafva befattning med taxeringen, eller medlemmar
af skattekommissionerna, som obefogadt uppenbara, hvad
som kommit till deras kändedom angående en skattskyldiges förvärf,
förmögenhet eller inkomst eller i synnerhet innehållet af eu skattedeklaration
eller de deröfver förda förhandlingar, straffas med böter
intill 1,500 mark eller med fängelse intill tre månader. Åtal härför
ege rum endast på begäran af regeringen eller af den ifrågavarande
skattskyldige.

De i lagen stadgade böter kunna förvandlas till fängelse.

Rörande lagstiftningen i andra länder skola meddelas några
uppgifter ur den af Claes Westman år 1879 enligt offentligt uppdrag
utarbetade redogörelse angående inkomstskatten i vissa främmande
länder.

Deklarationsprincipen är liksom i Preussen strängt genomförd
i de engelska och italienska lagarne. Eldigt den förra kan skattskyldig
genom böter tillhållas att aflemna sin deklaration, enligt

c

Motioner i Andra Kammaren N:o 66.

den senare straffas underlåtenhet i detta fall med en tilläggsskatt,
hvarjemte är stadgadt att offentlig myndighets bistånd icke kan
erhållas för indrifvande af inkomst, som ej är i behörig ordning
till beskattning anmäld. Öfriga lagar stadga ej direkt straff för
underlåtenhet att lemna deklaration, men medföra vanligen den påföljd,
att rättigheten att öfverklaga beskattningen går förlorad;
enligt den sachsiska lagen förlorar man dessutom rättigheten att
från sin bruttoinkomst beräkna afdrag för räntor å skulder, grundskatt
m. m., hvilket annars är medgifvet.

Enligt den sachsiska lagen, utgifven den 22 december 1874, skall
deklaration affordras den skattskyldige, som dervid erhåller en
blankett för förklaringens afgifvande. Sådan uppgift skall dock ej
affordras de skattskyldige, hvilkas inkomster man med visshet vet
understiga ett belopp af 1,600 mark.

Tyngdpunkten hos den ifrågarande lagstiftningen ligger emellertid
i de straffbestämmelser, som drabba origtig uppgift till beskattningsmyndigheten.
Sålunda stadgar den engelska lagen såsom straff
derför förhöjning af skatten till tredubbla beloppet och böter intill
£ 20. Enligt den sachsiska lagen skall i sådant fall erläggas fyra
å tio gånger beloppet af det, man sökt undansnilla. Den i kantonen
Bern den 18 mars 1865 utgifna lagen föreskrifver, att skattskyldig
är pligtig utgifva dubbla beloppet af den skatt, som under föregående
tio år undandragits statskassan, och den i kantonen i Ziirich
den 2 mars 1879 utgifna lagen stadgar ett straff af fem gånger det
belopp, som under de sista två åren biff vit för litet angffvet; enligt
begge dessa lagar skola den aflidnes arfvingar ansvara för dessa
belopps erläggande. Den danska lagen af den 2 juli 1870 stadgar,
att den som lemnat falsk uppgift är skyldig erlägga tiodubbla
beloppet af den undanhållna skatten och att hans arfvingar ansvara
för dubbla beloppet deraf.

Den för Nordamerikas förenta stater år 1861 antagna lagen,
hvilken dock efter sju årupphäfdes, stadgade deklarationsskyldighet;
enligt densamma straffades uraktlåtenhet att lemna uppgift med
erläggande af 25 procent af skattens belopp och origtig uppgift
med erläggande af 100 procent deraf.

I Norge förelåg år 1878 förslag till införande af inkomstskatt.
Detta innehöll bestämmelser om fakultativ sj eif deklaration;
för origtig uppgift föreslogs böter af tio gånger beloppet af den

Motioner i Andra Kammaren N:o 66. 7

undandragna skatten, dock ej under 20 kronor, hvarjemte vid
upprepande åt* förseelsen kunde tillämpas fängelsestraff i stället
för böter.

Dessa korta antydningar visa, att man i de främmande länder,
som hafva inkomstbeskattning, ganska allmänt ansett sig nödsakad
att vid taxering anlita sjelf deklarationen, och efter min uppfattning
är behofvet deraf hos oss icke mindre. Den utländska lagstiftningen
i ämnet ger eu god ledning för bedömande af de stadganden,
som i vårt land kunna blifva lämpliga, om man ock för närvarande
icke bör stadga alltför stränga bestämmelser, utan hellre med varsamhet
beträda denna väg.

Jag vågar dock icke nu framlägga ett positivt förslag rörande
denna fråga, hvarå jag önskat fästat Riksdagens förnyade uppmärksamhet,
helst jag icke kan föreställa mig, att ett sådant förslag
skulle utan grundlig utredning kunna vinna godkännande, och
inskränker mig derför till att föreslå,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade
bestämmelser rörande bo vil lningstaxeringen, Infilande
på den grundsats, att skattskyldig är pligtig
att till taxeringsmyndigheterna uppgifva beloppet
af sin beskattningsbara inkomst.

Stockholm den 24 januari 1893.

G. F. Östberg.

I denna motion instämma:

Aug. Pettersson, E. Åkerlund. O. W Redelius.

från Österhanninge.