Motioner i Andra Kammaren, N:o 65

Motion 1893:65 Andra kammaren

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 65.

N:o 65.

Af herrar A. Olsson i Mårdäng och J. Andersson i Ölsund,
om ändrad lydelse af 11 kap. 13 § strafflagen.

Sist förlidne års lagtima Riksdag beslutade dels ändring af 7 § 23 kap.
strafflagen i syfte, att allmän åklagare må erhålla rätt att åtala brott, som
i nämnda kapitel omförmäles, dels att i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,
huruvida det kan vara lämpligt att medgifva allmän åklagare samma rätt
angående brott mot annans frihet enligt 22 § 15 kap. strafflagen.

Som motiv härför anfördes i fråga om bedrägligt förfarande mot borgenärer,
att den bedräglige oftast går fri, enär målseganden, som enligt nu
gällande lag, ensam eger ätalsrätt, uraktlåter att åtala eller till åtal angifva
den brottslige, och i fråga om brott mot annans frihet enligt nämnde paragraf,
att målseganden af fruktan för hämnd gör sig skyldig till samma uraktlåtenhet.

Då följderna häraf onekligen blifva till skada för både samhället och
den enskilde, anse vi Riksdagens beslut i fråga vara ett steg i rätt rigtning;
och som vi antaga, att Riksdagen fasthålla- sin genom nämnda beslut uttalade
mening angående åtalsrätt för vissa brott, tillåta vi oss att fästa uppmärksamhet
vid ett annat slag af brott, livilka, enligt nu gällande lag, allmän
åklagare icke utan särskild angifvelse af målseganden eger rätt att åtala,
nemligen hemfridsbrott enligt 10 och 12 §§ 11 kap. strafflagen.

Det är ett lika väl kändt som sorgligt faktum, att dylika brott föröfvas
i stor skala, isynnerhet i de delar af riket, der ungdomen tillätes löpa
ute under nätterna, och det torde vara lika väl kändt, att endast en bråkdel
deraf blifva åtalade och de brottslige till laga näpst befordrade.

Orsaken härtill torde i vissa fall vara okunnighet om, att särskild
angifvelse är nödvändig, om allmän åklagare skall kunna ingripa, men i allra

Motioner i Andra Kammaren, N:o 65. 17

flesta fall är utan tvifvel orsaken flen, att man fruktar hämnd från den
brottsliges sida.

Följderna häraf ligga allt för mycket i dagen att här behöfva vidare
påpekas.

Yi tillåta oss derför hysa den meningen, att ändring af bestämmelserna
angående åtalsrätt för omförmälda brott är så mycket mer nödvändig
och berättigad, som antalet är större än i de fall, Riksdagens härofvan åberopade
beslut åsyfta, och anse, att ordning och skick derigenom lättare skall
vidmagthållas i landtkommuner, der detta hittills visat sig vara mycket svårt.
På grund af hvad härofvan blifvit anfördt få vi härmed vördsamt

föreslå,

det Riksdagen för sin del ville besluta, att 13 § 11 kap.
strafflagen må erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Brott, som i 10 och 12 §§ sagdt är, må åtalas af
allmän åklagare eller målsegande.

Brott, som i 11 § sägs, må ej åtalas af allmän åklagare,
der det ej af målseganden till sådant åtal angifves.

Om. remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 26 januari 1893.

And. Olsson Jonas Andersson

i Mårdäng. i ÖUund.

Bill. till Tliksd. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 11 Haft.

3