Motioner i Andra Kammaren, N:o 64 (Motion 1897:64 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

N:o G4.

Af herr S. J. Kardel!, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om upphäfvande af kungörelsen rörande inmutning å
kronojord den 19 augusti 1889.

Uti skrifvelse den 15 maj 1889 anhöll Riksdagen, att Kongl Maj:t
måtte taga i öfvervägande, huruvida det kunde lända till fördel för kronan
att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore
till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss
tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutareu
deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse infordrade Kongl. Maj:t yttrande
från åtskilliga myndigheter, men i afbidan på frågans slutliga afgörande
förordnade Kongl. Maj:t genom kungörelse den 19 augusti 1889, dels att i
matsedel, som utfärdades å fyndighet, belägen å sådan kronojord, som icke
under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen eller
blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten,
tills vidare skulle, om inmutningsansökningen gjorts efter den 19 augusti
1889, intagas förbehåll om skyldighet för inmutareu att vara underkastad
de förändrade bestämmelser om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet och
den deraf fallande vinsten, som genom ny lagstiftning kunde blifva gällande,
dels ock att för fyndighet, derå inmutning under sådant förbehåll erhållits,
utmål tills vidare icke finge anvisas.

Som bekant gjorde 1890 års Riksdag förnyad framställning i ämnet,
i det Riksdagen uti skrifvelse den 20 maj nyssnämnda år anhöll, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om sådan
ändring i gällande grufvestadga, att malm och andra mineralfyndighetei^
Bih. till llilcsd. Vrot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Häft. (N:ie 64—67). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

kvilka efter ändringens fastställande upptäcktes å kronojord, som ej vore under
ständig besittningsrätt upplåten, skulle på för staten gagneligaste sätt kunna
disponeras.

Med anledning af denna skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt kommerskollegium
att, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden i samråd
med utsedda komiterade utarbetat förslag till lagbestämmelser i det syfte,
som Riksdagen i dess skrifvelse angifvit, samt brukssocietetens fullmägtige
i jernkontoret lemnats tillfälle att afgifva yttrande öfver det upprättade förslaget,
till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i ämnet. Samtidigt utsåg
Kong], Maj:t fyra komiterade.

Resultatet af den sålunda anbefalda utredningen föreligger i icke mindre
än fem olika förslag, af hvilka ett är grundadt på koncessioussystem, två
på afgälds- och två på arrendesystem, hvarförutom afslag å Riksdagens
framställning yrkats af Konungens befallningshafvande i Örebro, Kopparbergs
och Norrbottens län. Redan denna mångfald af förslag visar till fullo de
praktiska svårigheter, som mött vid frågans lösning. Också vann icke
något af dessa Kongl. Maj:ts godkännande. Kongl. Maj:t lät nemligen, som
bekant, utarbeta och genom proposition till 1894 års Riksdag framlägga
särskilt förslag till lagbestämmelser uti det i Riksdagens skrifvelse den 20
maj 1890 angifna syfte. Kongl. Maj:ts förslag blef dock icke af Riksdagen
bifallet.

Oaktadt den mångsidiga utredning, som sålunda kommit frågan om
inmutningar å kronojord till del under loppet af nära sju år, synes densamma
dock icke hafva kommit sin lösning närmare; och dock är denna fråga af
den vigt, att den kräfver ett skyndsamt och slutligt afgörande.

Kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889 angifver så väl genom sättet
för dess tillkomst som genom ordalagen, att densamma endast är afsedd att
utgöra ett provisorium, intill dess frågan om och i sådant fall på hvad sätt
kronan skall göra gällande sin rätt till jordegareandel i inmutad fyndighet
å visst slag af kronojord, hvilken rätt kronan enligt 17 § i gällande grufvestadga
eftergifvit. Då genom nyss nämnda kungörelse förbud meddelats mot
utmålsläggning för sådan fyndighet å visst slag af kronojord, hvarå ansökning
om inmutning skett efter den 19 augusti 1889, torde det för bedömandet
af kungörelsens innebörd och verkningar, vara af nöden att något skärskåda
den betydelse, grufvestadgan fästat vid utmålsläggningen. Genom mutsedeln
undfår en inmutare endast tillstånd att, med andras uteslutande, men
tillika under förbehåll af andras till äfventyrs egande bättre rätt, inom det
inmutade området anställa sådant försöksarbete, som erfordras för fyndighetens

Motionär i Andra Kammaren, Av o 64.

undersökning och blottande äfvensom att begagna eller anlägga väg till

stället och tillgodogöra sig de mineralfyndigheter, som vid arbetet vinnas.
På det inmutade området får inmutaren icke utan jordegarens tillstånd uppföra
andra byggnader än sådana, som äro oundgängligen nödvändiga för
förseksarbetets bedrifvande. Vid utmålsläggningen, hvilken, utom i fråga

om rättsförhållandet mellan enskilde inmutare, skall vara yttersta tiden för
allt klander mot en inmutning, så att, då utmål erhållits, rättigheten till
fyndigheten må vara så mycket som möjligt betryggad, erhålles ett visst
till sina gränser å marken utstakadt område, inom hvilket fyndighetens
egare har rättighet att, jemte tillgodogörande af alla inmut ningsbara

och, med vissa inskränkningar, äfven andra mineral, uppföra för
grufa [''betet erforderliga byggnader. Först sedan utmålsläggningen egt rum
och vunnit laga kraft, kan man alltså anse eganderätten till en grufva i
allmänhet vara betryggad. Vidare får, enligt grufvestadgan, hvilostånd ej
åtnjutas för endast inmutadt område, likasom arbetets ersättande med en årlig
afgift ej är medgifvet förr än utmål blifvit lagdt. Har en inmutare genom
att uttaga ett flertal mutsedlar å en större fyndighet eller en komplex
af fyndigheter velat förskaffa sig ett vidsträcktare arbetsområde, förhindras
han, derest utmål ej kan erhållas, att komma i åtnjutande af den förmån,
som grufvestadgan erbjuder, nemligen att arbetsskyldigheten för flera till
hvarandra gränsande utmål kan få under ett eller flera år fullgöras genom
arbete i något eller några af dem. Det är sålunda ur såväl juridisk som
teknisk och ekonomisk synpunkt vigtiga verkningar, grufvestadgan fästat
vid utmålsläggningen.

Beträffande särskilt rikets norra län, hvarest sådan kronojord, som
afses i kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889, till största delen är belägen,
måste åvägabringandet af en verklig grufdrift inom der befintliga öde
trakter, särskildt med hänsyn till bristen på ordnade kommunikationer, förutsätta
tillgång på större kapital, än som erfordras på andra orter med gynsammare
kommunikationsförhållanden. Der erfordras jemväl i de flesta fall
längre tid för företagets igångsättande, för anläggningen af vägar m. m.
Kunde grufegaren erhålla hvilostånd, vunne han i många fall tid att så
väl ekonomiskt som tekniskt bringa sitt företag i vederbörlig ordning.

Under nuvarande förhållanden tvingas deremot grufegaren till företagande
af improduktiva och ofta obehöfliga s. k. försvarsarbeten inom hvart
och ett af de inmutade områdena. Uppenbart är ock, att anskaffandet af
nödigt förlagskapital nästan omöjliggöres, då företaget saknar den juridiska
trygghet, som i fråga om grufvor först genom utmålsläggningen kan vinnas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

Dessa af kungörelsen skapade olägenheter, hvilka sedan flera år faktiskt
förefinn as, inträdde naturligen icke genast vid kungörelsens utfärdande,
utan började först då göra sig känbara, när den tidpunkt, efter den 19
augusti 1889, inträda då, enligt grufvestadgans föreskrift, ansökning om
utmål skall göras. Detta i förening med kungörelsens provisoriska karaktär
gifver anledning antaga, att kungörelsen vid dess utfärdande icke varit
afsedd att blifva så långlifvad, som den nu blifvit i följd af de svårigheter,
som mött vid lösandet af frågan rörande ordnandet af inmutningsrätten
å kronojord. Denna fråga bar, såsom jag i det föregående erinrat, redan
varit föremål för en så grundlig och mångsidig pröfning, att man torde
vara berättigad till det antagandet, att, då denna pröfning icke ledt till något
positivt resultat, frågans lösning icke är att söka på den väg, Riksdagen
i sina båda skrifvelser antydt. Vid läsningen af alla dessa förslag
kan man tvärtom svårligen frigöra sig från den tanken, att de olägenheter,
som skulle uppkomma så väl för grufegaren som för staten, om denna skulle
göra anspråk på jordegareandel i inmutade fyndigbeter å kronojord, äro så
stora, att de icke kunna motvägas af den antagligen ganska ringa vinst,
staten skulle hemta af jordegareandelens begagnande. Till stöd för denna
åsigt tillåter jag mig åberopa föredragandens i bergsärenden bos kommerskollegium
till kollegii protokoll den 15 juni 1893 yttrade mening, att bergsbruket
och derigenom det allmännas och kronans intressen bäst befrämjades
genom att åt den enskilda företagsamheten fullständigt öfverlåta tillgodogörandet
af mineralfyndiglieter; att kronans deltagande i grufarbete, under
hvilken form detta deltagande än må ega rum, skulle komma att för kronan
medföra risker, kostnader, anspråk och svårigheter af flera slag, hvilka
icke skulle motvägas af de fördelar, kronan möjligen skulle kunna i enskilda
fall af grufdriften påräkna; samt att kronans ingripande i fråga om
sättet för otöfvandet af industriel verksamhet borde inskränkas till att öfvervaka,
att ej derigenom skada för det allmänna eller fara för annans lif,
helsa och egendom uppstode, äfvensom att den då ifrågasatta inskränkningen
i för det närvarande gällande rättigheter beträffande tillgodogörandet af
malmfyndigheter skulle komma att menligt inveika på utvecklingen af vårt
lands nordliga län, hvarest bergsbruket icke borde genom skärpta bestämmelser
motverkas, utan fast hellre på allt sätt underlättas.

Då jag sålunda anser, att, utan ändring af 17 § i grufvestadgan,
kongl. kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti 1889
bör upphäfvas, får jag vördsamt föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 65. &

alt Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till all
kraft och verkan upphäfva nämnda kongl. kungörelse.

Om remiss till vederbörligt utskott hemställes.

Stockholm den 28 januari 1897.

S. J. Kardell.

K:o 65.

Af herrar S. J. Kardell och J. PersSOll i Arboga, om skrifvelse
till Kongl. Maj.t angående afskaffande af lärareprof
inför domkapitel.

Det är en erkänd sak, att de lärareprof, som afläggas inför domkapitlen,
icke äro ändamålsenliga. I all synnerhet kunna lätt olika grunder
för bedömandet af dessa prof göra sig gällande vid de olika domkapitlen,
vid hvilket förhållande de betyg, som åsättas dem, icke kunna tillmätas
någon större betydelse. De kunna det så mycket mindre, som det i sjelfva
verket torde vara omöjligt för vederbörande myndigheter att på den korta
tid, som är anslagen åt dessa prof, bilda sig en rätt föreställning om en
sökandes duglighet för lärarekallet, och detta så mycket mera, som erfarenheten
gifvit vid handen, att till och med erkändt skickliga skolman stundom
konfunderas vid detta uppträdande inför för dom helt och hållet främmande
konsistorieledamöter och lärjungar samt i följd deraf prestera sämre prof,
än de skulle gjort under andra förhållanden.

För (ifrigt är hela detta prof numera efter profårsinstitutionens införande
öfverflödigt. Lärarekandidaterna ådagalägga under profårskursen till fyllest