Motioner i Andra Kammaren, N:o 64 (Motion 1894:64 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

anleda, dels ock slutligen, att de tjänster, som blifva vid
landtränterierna lediga, måtte tills vidare endast tillsättas
på förordnande.

Stockholm den 27 januari 1894.

P. O. Lundell.

N:o 64.

Af herr L. P. Larsson i Berga, om inlösen för statsverkets räkning
af frälseskatter autor.

Härmed vågar jag vördsamt förnya en vid flere föregående riksdagar
framstäld motion, om hvars rättvisa och billighet jag är lifligt öfvertygad,
men hvilken motion hittills icke lyckats vinna Riksdagens bifall.

Motionen afser att utsträcka bestämmelserna i kongl. förordningen den
11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor m. in. äfven till
frälseskatteräntor. Nämnda kongl. förordning stadgar, att sådana räntor, som
vant någon gång med jordeganderätten förenade, icke få af statsverket inlösas,
äfven om dessa räntor, såsom exempelvis är fallet inom den valkrets
jag representerar, ursprungligen tillkommit genom öfverenskommelse emellan
kronan och enskilde. Såsom skäl emot yrkandet på statsverkets skyldighet
att inlösa äfven dessa räntor har bland annat upprepade gånger af statsutskottet
anförts, att ifrågavarande frälseskatteräntor genom att förenas med
jordeganderätten i sjelfva verket upphört att finnas till och sedermera uteslutande
tillkommit genom enskildt aftal mellan räntegifvare och räntetagare.
För min del kan jag icke medgifva, att detta betraktelsesätt är rigtigt. Ty
ostridigt är ju, att dessa räntor leda sitt ursprung från en öfverenskommelse
mellan kronan och enskilde; och detta deras ursprung lärer väl icke kunna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

upphäfvas derigenom, att jorden och räntan komma i samma hand. Detta
kan, så vidt jag förstår, endast medföra en suspension tills vidare af räntans
utgörande, intill dess jorden och räntan å nyo åtskiljas, men förändrar alldeles
icke räntornas natur att vara tillkomna genom aftal mellan kronan och
enskilde.

Dertill kommer det billighetsskäl, som äfvenledes torde böra tagas i betraktande,
att dessa räntor merendels utgöras af mindre bemedlade, hvilka
särdeles tungt tryckas af detta onus. Och deras börda blifver så mycket
kännbarare, som öfriga klasser af den jordbrukande befolkningen genom grundskatternas
partiella afskrifning erhållit en välbehöflig lättnad i dem åliggande
bördor, svarande mot de ökade bördor för försvaret, som blifvit dem pålagda,
under det att nu ifrågavarande räntegifvare väl få bära de ökade försvarsbördorna,
men icke erhållit någon som helst lindring i sina skatteskyldigheter.
Äfven är att märka, att dessa hemman, som icke erhållit någon lindring i
skatteväg, likafullt blifva pålagda ökad bevillning i likhet med de hemman,
som åtnjutit skattelindring.

Angående alla de räntor, som kronan försålt, utbytt eller bortskänkt,
så är väl detta en åtgärd från statens sida, som ej i ringaste mån borde
inverka på, huru enskilde sedermera hafva handlat dermed. Då således staten
eu gång ingått på att lösa de frälseräntor, som kronan sig afhändt, bör väl
efter mitt förmenande eu likställighet härutinnan ega rum, oafsedt huru vida
samma räntor för någon kort tid hafva varit förenade med jordeganderätten.

Lifligt öfvertyga^ om rättvisan och billigheten af, att äfven frälseskatteräntegifvare
erhålla en motsvarande lindring i dem pålagda skattebördor,
vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att jemväl frälseskatteräntor,
som ursprungligen tillkommit genom aftal mellan
kronan och enskilde, skola, på sätt kongl. förordningen
den 11 september 1885 stadgar om skattefrälseräntor, af
statsverket inlösas; samt att, intill dess en sådan inlösen
blifvit verkstäld, staten måtte bidraga med lika utgifter,
som för skattefrälseräntor utgå till enskild person.

Stockholm den 26 januari 1894.

Lars Petter Larsson.