Motioner i Andra Kammaren, N:o 63 (Motion 1897:63 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63,

N:o 63.

Af grefve H. E. G. Hamilton, om anslag till sådana enskilda
läroverk, som afse att förbereda till mogenhetsexamen m. m.

Under mer än två och ett hälft århundrade har i Sverige den
manliga ungdomen haft tillfälle att i af staten underhållna skolor vinna
högre medborgerlig och grundläggande vetenskaplig bildning på det allmännas
bekostnad. Den härför afsedda läroverksorganisationen verkar
på ett sådant sätt, att man ifrågasatt, huruvida icke den högre undervisningen
för manlig ungdom i sjelfva verket är att anse som statsmonopol.
Enskilda läroverk med jemförelsevis höga afgifter äro i den
ojemna täflan med statens skolor alltid underkastade betydliga svårigheter.

Principielt taget synes ett dylikt »monopol» vara lämpligt endast
under den förutsättning, att resultaten af enskild undervisning vore sådan,
att staten ej kunde vara nöjd med dem. Något dylikt har emellertid
icke påståtts och staten har faktiskt godkänt den enskilda undervisningen
genom att medgifva flera privatläroverk dimissionsrätt.

Det torde äfven kunna sättas i fråga, om icke för staten tillräcklig
anledning finnes att — om ock till en början med en viss försigtighet, — för
den högre undervisningen på ett praktiskt sätt tillgodogöra sig den enskilda
offervilligheten i vidsträcktare mån i stället för att, såsom nu i
sjelfva verket kan sägas ske, antingen afvisa eller öfveranstränga densamma.

Om ett visst antal lärjungar, hvilkas undervisning i statsläroverk
skulle föranleda vare sig upprättande af nya eller utvidgande af redan
befintliga skolor, i stället få undervisning i enskilda läroverk, så innebär
detta tydligen rent ekonomiskt för statskassan en afsevärd besparing, äfven
om staten understödjer dessa enskilda läroverk med ända till fjerdedelen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

af hvad de statsläroverk, som de ersätta, skulle kosta i underhåll eller
af hvad som skulle kräfvas för aflöning af de nya lärare, hvilka behöfdes,
om de enskilda anstalternas lärjungar skulle öfverflyttas till statsläroverk.
A andra sidan torde det ligga i öppen dag, att ett statsunderstöd för ett
9-klassigt enskildt läroverk af t. ex. 6,000—8,000 kronor, huru välkommet
det än under vissa förhållanden må vara, icke kan vara tillräckligt för
att trygga dess bestånd och lugna utveckling, när statens utgifter för ett
eget läroverk af samma slag, kommunens bidrag oberäknade, vanligen
vexla mellan 60,000 och 100,000 kronor.

Från rent pedagogisk synpunkt måste enskilda högre läroanstalter
utan tvifvel anses utgöra eu väsentlig och vigtig länk i landets undervisningsväsen.
Sedan de allmänna lärovei’ken vunnit den fasta och likformiga
organisation, hvilken för dem såsom statsinstitution är naturlig,
låta de sig ej utan olägenheter i vidsträcktare mån använda som försöksanstalter,
der nya arbetsplaner och lärometoder kunde till sitt praktiska
värde pröfvas. För sådana försök fordras beqvämare yttre former, än
som lämpligen kunna medgifvas de offentliga läroverken, äfvensom större
frihet i valet af lärarepersonal, än som är förenlig med offentlig anställning.
De rön, som i enskilda anstalter göras, kunna sedan komma de
allmänna läroverken till godo och äro för dem lika värdefulla, vare sig
de försökta nyheterna befinnas icke kunna bestå profvet och derför måste
afvisas ur den pedagogiska diskussionen eller de visa sig förtjenta af
vidare tillämpning äfven i statens skolor. I hvilket fall som helst sparas
för staten hvad man kallar »lärpenningar» och dess myndigheter sparas
mycket bryderi. Det torde alltså med hänsyn till den pedagogiska vinst,
de enskilda läroanstalterna kunna bringa samhället, en vinst, som ju
blifvit ganska allmänt erkänd äfven af de allmänna läroverkens målsmän,
vara skäligt, att dessa anstalter understödjas af staten. Och tydligt är,
att den pedagogiska vinsten blir relativt liten, om de enskilda skolorna
arbeta under mindre fördelaktiga ekonomiska förhållanden eller deras
existens är allt för kortvarig.

Den s. k. läroverksfrågan är sedan länge ett kroniskt ondt, som
med korta mellantider tager sig uttryck i en rad af riksdagsmotioner med
ty åtföljande utskottsbetänkanden, komitéer, regeringspropositioner och
förordningar. Och dock synes inom och utom Riksdagen, bland föräldrar
och lärare, missnöjet vara oförminskadt. Inom och utom Riksdagen, i
motioner, tidnings- och tidskriftsuppsatser, på läraremöten och i enskilda
kretsar yrkas på inskränkning af lästiden till förmån för praktiskt arbete

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

och öfningar i det fria, på mera sjelfverksamhet hos lärjungarne, på nya
metoder i språk, historia, kristendom och andra ämnen, på latinets uppflyttning
till klass Yl eller nedflyttning till klass I, på samundervisning
af gossar och flickor, på en afslutad kurs (före mogenhetsexamen) för
sådana lärjungar, som ämna öfvergå till praktiska banor eller ingå i vissa
specialskolor, på bostskärande af de allmänna läroverkens nedre klasser,
på lärotidens förkortning o. s. v. Alla dessa yrkanden äro tills vidare
väsentligen teorier — mer eller mindre väl grundade på olika psykologiska,
socialpolitiska eller praktiska åskådningssätt, men i vårt land opröfvade
eller ännu ej tillräckligt pröfvade, för att man skulle efter dem kunna
utan vidare stöpa om vårt undervisningsväsen i nya former. Och sannolikt
synes, att »läroverksfrågan» aldrig skall kunna vinna ens en provisorisk
lösning, så länge blott teorier och meningar stå emot hvarandra. Det
måste derför ligga alla om hjertat, såväl försvq^arne af det bestående
som reformvännerna, att genom förberedande pröfning, utförd i tillräckligt
stor skala, under tillräcklig tid och under våra förhållanden få utrönt,
hvad som kan vara bäst och lämpligast.

En sådan pröfning kan, såsom redan ofvan påpekats, icke lämpligen
ske inom de allmänna läroverkens ram. Ett enda försöksläroverk
sådant som vi ha i nya elementarskolan, är ej heller tillräckligt — vare
detta sagdt utan att förringa nämnda läroverks förtjenster, på samma
gång det fasthålles, att en statsanstalt som försöksläroverk ej har lika
gynsamma förutsättningar som en privat anstalt. Emellertid behöfva
inga särskilda åtgärder vidtagas för framkallande af nya försöksläroverk.
Ty sådana, som uppväxt på det enskilda initiativets mark och uppbäras
af pedagogiska intressen, finnas redan. Allt hvad som från Riksdagens
sida behöfves är att bevilja ett anslag, tillräckligt stort för att sätta dem
i stånd att med framgång fullfölja de uppgifter, de satt för sig, så att
de icke af ekonomiska svårigheter hindras att utföra sina program,
tvingas till kompromisser, som ej tillfredsställa någon, eller nödgas nedlägga
sin verksamhet, innan de hunnit visa halten af de principer, på
hvilka de äro byggda.

Sådan var också i det hela den uppfattning rörande den ekonomiska
och pedagogiska betydelsen af enskilda anstalter för högre undervisning,
som Riksdagen delade med Kongl. Maj:t, när den år 1890 på
förslag af Kongl. Maj:t och i följd af enskild motion medgaf, att af
reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken finge användas
högst 20,000 kronor ärligen till understöd åt enskilda läroverk, som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

förbereda till mogenhetsexamen. För att motivera det förslag, jag nedan
framställer, skulle det i sjelfva verket kunnat vara tillräckligt att hänvisa
till statsrådsprotokollen öfver ecklesiastikärenden den 12 januari
1889 och den 7 februari 1890 samt det utlåtande, som vid sistnämnda
års riksdag i ärendet afgafs af särskilda utskottetet n:o 1 (utlåtande
n:o 1, punkt 28).

Det har emellertid visat sig, att den år 1890 beviljade summan
icke är tillräcklig för att jnedgifva understöd till önskvärd! belopp ens
åt de anstalter, som då närmast torde hafva åsyftats, ännu mindre tillräcklig
att på lämpligt sätt bidraga till uppehållande af jemväl andra
likartade läroverk, hvilka senare uppstått och hvilkas bestånd det på
angifna grunder kan ligga i statens intresse att trygga, hvarförutom
anslagets utgående från reservationer gör detsammas fortvaro allför osäker.

Till uppnåendet af det angifna syftet — att vinna nödig erfarenhet
inom vårt land rörande föreslagna nya organisationsreformer och arbetsmetoder
— och för att Riksdag och regering i en dylik på våra förhållanden
tillämplig erfarenhet må finna behöflig ledning vid en eventuel
framtida ombildning af de allmänna läroverken, föreslår jag, att Riksdagen
till understöd åt privatläroverk beviljar eu summa, motsvarande
hvad ett enda statsläroverk kostar statskassan. Då från det af mig
föreslagna beloppet 100,000 kronor dragas de 20,000 kronor, som nu utgå
för samma ändamål, skulle i nytt anslag kräfvas 80,000 kronor.

Då jag i min hemställan här nedan sätter anslagsbeloppet till
15,000 kronor för hvarje fullständigt läroverk, är summan beräknad efter
åtskilliga enskilda läroverks erfarenhet om att -— så vida terminsafgifterna
skola sättas till sådana belopp, att skolan kan påräkna lämpligt
lärjungeantal — ett statstillskott å 15,000 kronor är nödvändigt för att
de enskilda läroanstalterna skola kunna i fråga om lärohus och materiel
möta billiga anspråk samt i afseende på lärarelöner bringas till något större
likställighet med de allmänna läroverken, så att de i konkurrensen om
lärare ej må vara underkastade allt för täta ombyten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag,

att Riksdagen måtte å extra stat under åttonde
hufvudtiteln för 1898 till Kongl. Maj:ts disposition
ställa ett belopp af ett hundratusen kronor att med
minst femtontusen kronor åt hvartdera tilldelas sådana
för blott manlig eller för manlig och qvinlig ungdom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

redan nu befintliga, väl vitsordade privata läroverk,
som afse att bereda till mogenhetsexamen och som i
fråga om organisation och arbetssätt varit och äro afsedda
att tillämpa och pröfva nya former och metoder,
och i öfrigt på vilkor i fråga om afgifter, inspektion,
redogörelser och annat, som Kongl. Maj:t kan finna
lämpliga, med iakttagande af,

dels att anslag må beviljas blott åt läroverk,
hvilka redan 1898 meddela undervisning åtminstone
till och med det allmänna kunskapsmått, som i statsläroverkens
fem lägre klasser inhemtas,

dels att anslaget till ännu ej fullständiga läroverk
utgår med ett mot antalet klasser svarande mindre
belopp,

dels slutligen att för år 1898 till dylika läroverk
af Kongl. Maj:t redan beviljade understöd från reservationerna
under åttonde hufvudtiteln i stället utgå från
nu ifrågavarande anslag.

Stockholm den 28 januari 1897.

Hugo E. G. Hamilton.