Motioner i Andra Kammaren, N:o 63

Motion 1896:63 Andra kammaren

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

Hto 63.

Af herr E. G. H. Åkerlund, angående sådan ändring i gällande
konkurslag, att borgenär förhindras att genom uppgifvande
af ovigtig fordran utöfva obehörigt inflytande på konkursförvaltningen.

Konkurslagen stadgar såsom regel, att vid val till gode män eller
syssloman så ock uti alla andra mål, som röra förvaltning af gäldenärs
bo, gäller såsom beslut den mening, hvarom, bland närvarande borgenärer,
de sig förena, hvilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet,5
så framt dessa borgenärer derjemte utgöra minst en fjerdedel af de röstande ;
och utöfvas rösträtten före inställelsedagen enligt de fordringar, en borgenär
uppgifvits ega, samt, efter det borgenär på inställelsedagen eller sedermera
bevakat fordran, efter storleken af det belopp, han sålunda bevakat.

Detta sätt för afgörande af frågor angående boets förvaltning och
öfriga angelägenheter är emellertid mindre betryggande.

Hvad först beträffar de frågor, som erfordra afgörande före inställelsedagen,
såsom godmansval m. fl., finnes, med nuvarande bestämmelser, ej
nödig garanti emot att personer obehörigen och till boets skada utöfva
rösträtt med stöd af ogrundade fordringsanspråk, helst några fordringsbevis
endast »så vidt ske kan» behöfva företes. Ännu betänkligare ställer
sig saken med afseende å de konkursboets angelägenheter, hvilka skola
af borgenärerna afgöras å och efter inställelsedagen.

Bevakandet af fordran är det faktum, som från och med inställelsedagen
grundar rösträtt i en konkurs, och med lagens nuvarande bestämmelser
har detta sin tillämpning, oafsedt om den fordran, som bevakats,
eger någon giltig grund eller icke. Härigenom blir en mindre samvetsgrann
person, som vill för främjande af egennyttiga afsigter förskaffa sig

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

15

obehörig röstöfvervigt i en konkurs, satt i stånd att förverkliga detta
syfte blott genom att i konkursen bevaka en för ändamålet tillräckligt
stor fordran. Visserligen skall han, säger konkurslagen, lägga de handlingar
in, på hvilka han sin fordran grundrar, men ingenting hindrar
honom från att för ernående af sitt ändamål, t. ex. i fall han haft
några affärer med gäldenären, skrifva räkningar å huru höga belopp som
helst eller uppgifva sig hafva lidit eller möjligen komma att lida skada
för huru högt belopp honom för godt synes, så mycket mindre som för
dylikt förfarande ingen straffpåföljd lärer finnas stadgad, och ingen lärer
lagligen kunna hindra honom att i konkursen rösta för de »fordringar»,
han sålunda bevakat. För åstadkommande af den erforderliga personliga
röstpluraliteten behöfver han endast förse sig med fullmagter från en och
annan mindre fordringsegare, hvilka fullmagter synnerligen lätt bruka
kunna anskaffas, hvarefter han sjelf, intill dess hans ogrundade fordringsanspråk
blifvit lagligen underkända, hvilket kan draga en ganska lång
tid, gör sig till fullständig herre öfver konkursen och särskildt i sitt intresse
gäldenären och medborgenärer till förfång dominerar valet till syssloman,
hvilka ju hafva konkursboets medel och hela förvaltning om händer.
Att så allt för ofta tillgår, torde vara så bekant, att jag här vill anföra
blott ett enda exempel derpå.

Uti en konkurs, inom det län jag tillhör, hvilken ännu icke är afslutad
och troligen icke förrän i eu aflägsen framtid slutar, bevakade en
person omkring 70,000 kronor dels för förluster, som han »trodde» sig
genom gäldenärens förvållande möjligen om fem ä sex år eller längre tid
härefter kunna få vidkännas, dels för andra fordringar, hvarför inga som
helst rimliga skäl förefunnos. Efter anmärkningar från öfriga fordringsegare
i konkursen har allra största delen af bevakningen, eller öfver 6/7
deraf, ogillats af vederbörande domstol, och resten af bevakningen, hvarom
rättegång ännu pågår, blir helt säkert äfven till större delen slopad, men
den förmente fordringsegaren nådde det mål han åsyftade. Han valde sig
sjelf jemte en god vän, som bevakat 100 kronor, till syssloman i massan.
Dessa togo nu om händer alla konkursmassans medel, och om redovisning
någon gång kan förväntas, så saknas efter all sannolikhet, åtminstone hos
den omförmälde sjelfvalde sysslomannen, tillgångar. De verkliga fordringsegarnes
utdelning blir då ungefär lika med noll.

Då dylikt kan ega rum, synes det mig vara uppenbart, att lagens
stadganden i hithörande delar icke äro sådana de borde vara.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, får jag vördsamt
föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och'' för Riksdagen framlägga förslag till
sådana ändringar och tillägg i gällande lag, som i
möjligaste mån förekomma, det borgenär genom uppgifvande
och bevakande af giltig grund saknande fordringar
må kunna utöfva ett oberättigadt inflytande
på val af gode män och syssloman samt i andra mål,
som röra förvaltning af gäldenärs bo.

Stockholm den 23 januari 1896.

E. Åkerlund.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1896.