Motioner i Andra Kammaren, N:o 5

Motion 1892:5 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5

7

protokoll, 1884, Andra Kammaren, I, n:o 9, sid. 10), dels till lagutskottets
utlåtande n:o 13 vid 1891 års riksdag, dels ock till stadgandet för det analoga
fallet i § 33 riksdagsordningen, får jag härmed hemställa,

det Riksdagen måtte för sin del besluta, att första
punkten i 25 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om
landsting den 21 mars 1862 skairerhälla följande lydelse:

Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland
tingets ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens befattning
skall fortfara intill nästa lagtima sammankomst.

Stockholm den 20 januari 1892.

Axel Vilh. Ljungman.

N:o 5.

Af herr Ollas A. Ericsson, om ändrad lydelse af 28 § 2 mom.

i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. m. den 29 maj 1885.

Den omtanke Riksdagen i fjor visade sig hafva för det uppväxande
slägtet, i det att den uttalade sig för införande i den allmänna undervisvisningen
af undervisning om rusdryckernas natur och verkningar, ger mig
anledning till den förmodan, att Riksdagen i full konseqvens dermed äfven i
år skall vara villig att fortgå på den beträdda vägen.

Ett synnerligt behjertansvärdt tillfälle dertill erbjuder stadgandet uti
§ 28 mom. 2 i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin in. in. den 29 maj 1885, der det heter: »Bränvin må å försäljningsställe
icke utlemnas till den, som är rusig, ej heller å utskänkningsställe
till minderårig.»

Det lärer nemligen blifva svårt att förneka, att den goda afsigten med
förbudet för minderårige att erhålla spirituösa å utskänkningsställena är sä

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

godt som illusorisk, så länge man tillåter dem att bekomma nämnda vara i de
s. k. magasinen; kroglifvets frestelser äro icke endast att finna inom utskänkningsställena,
enahanda frestelser lura äfven på andra ställen, t. ex. på
dryckesgillen, dervid ofta minderårige användas som springgossar att från
magasinen hemta dryckesvarorna, och hvilka i belöning derför ofta få deltaga
i .förtäringen af desamma; ja, man får allt för ofta blifva ögonvittne till den
bedröfliga täflan af stojande minderåriga barn, som komma från bränvinsmagasinen
dinglande med bränvinskuttingar, hvilka ofta tillhöra icke allenast
äldre personer, som begagnat desse minderårige som springpojkar, utan de
minderårige sjelfva, som passa tillfället att genom sammanskott eller s. k.
salning skaffa sig en egen kutting att efter behag disponera öfver.

Dylika scener väcka en pinsam känsla hos hvar och en, som åtminstone
egnar någon omtanke åt sin nästas välfärd, och äro en följd af att lagstiftaren
i ofvan citerade mom. lemnat de s. k. bränvinsmagasinen öppna för
plantorna af det uppväxande slägtet. En sådan rättighet för de små har
också i de flesta fall sorgliga följder med sig för hela deras lif; det unga
och känsliga barnasinnet är lätt att leda på så väl onda som goda vägar, och
här lägger man snaran och frestelsen allt för nära det första stadiet på lefnadsvägen.
Har man derför ansett sig böra till en viss åldersgräns stänga
krogdörrarne för de minderårige, så må man icke heller under samma tid
låta dem komma in i magasinen. Ett dylikt förbud vinnes genom att i omnämda
mom. utstryka orden: »å utskänkningsställe», ty derigenom komme
förbudet att utsträckas lika långt för minderårige som det nu afser för rusige
och således omfatta alla bränvinsförsäljningsställen.

På grund af hvad jag sålunda i största korthet anfört, vågar jag
vördsamt föreslå,

att § 28 mom. 2 i kongl. förordningen angående vildren
för försäljning af bränvin m. m. den 29 maj 1885
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till den,
som är rusig, ej heller till minderårig.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 21 januari 1892.

Ollas A. Ericsson.