Motioner i Andra Kammaren, N:o 59

Motion 1896:59 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

1

N:o 59.

Af herr A. Ericson i Ransta, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående revision af allmänna hypoteksbankens förvaltning
m. m.

Mer och mer allmän samt allt fastare och djupare grundad har missbelåtenheten
med de herskande jordbrukskreditförh&llandena under de senaste
åren blifvit hos den svenska landtmannabefolkningen. För några år
sedan vidtogos också, som bekant, vissa "förändringar i hypotekslagstiftningen,
afsedda att här vid lag efter hand afhjelpa eller lindra de värsta svårigheterna.
Men då den svenska hypoteksinstitutionen ej heller på den
derigenom i viss mån lagda nya grundvalen visat sig i stånd att nämnvärdt
reducera de olidliga räntebördorna, utan tillståndet, i det hela sedt,
måste betraktas såsom hardt nära sämre än förut, så är det icke underligt,
att frågan om hypoteksväsendets grundliga reformerande allt mera börjat
te sig såsom en verklig lifsfråga för de svenska jordbrukarne, hvilken begynt
taga sig allt kraftigare uttryck i folkopinionen, såsom genom folkmötesresolutioner,
skrifvelser och petitioner till Kongl. Maj:t, o. s. v.

Yid förra riksdagen väcktes, som bekant, i ämnet motioner i bägge
kamrarne, af hvilka emellertid ingen då föranledde någon åtgärd från Riksdagens
sida, hvaröfver man emellertid ej får allt för mycket förundra sig,
enär frågan då ännu icke förelåg i det utredda eller bestämdt formulerade
skick, som torde vara af nöden, innan Riksdagen fattar några mer eller
mindre positiva reformbeslut.

Så mycket torde emellertid i frågans nuvarande läge böra fasthållas
såsom en ytterligt billig begäran från landtmännens sida, att nemligen en
Bill. till Rihsd. Vrot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. (N:is 59—63.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

fullt opartisk, sakförståndig och grundlig utredning och undersökning i
ämnet kommer till stånd.

Det är likväl ett oomtvistligt faktum, att den ojemförligt största delen
af vår sjelfegande jordbruksbefolkning (hvilken åter igen i sin ordning utgör
den ojemförligt vigtigaste och mest betydande beståndsdelen af svenska
folket) är för en skuldsumma, som ännu uppgår till några hundra millioner
kronor och till en stor del för en nästan oöfverskådlig framtid fastläst
vid en icke blott med hänsyn till produktions- och afsättningsförhållandena,
utan äfven med hänsyn till den allmänna lånemarknadens nuvarande
vilkor erkändt allt för hög ränta.

Det är vidare ett faktum, att en allt mera utbredd opinion vill söka
den ojemförligt vigtigaste orsaken till detta förhållande i svåra felaktigheter
och brister i den nuvarande hypoteksinstitutionens ordning och förvaltning,
en opinion, som onekligen erhöll ett betydligt stöd uti bankinspektörens
berättelse den 31 december 1894 till hans excellens statsministern
och dåvarande chefen för kongl. finansdepartementet rörande allmänna
hypoteksbankens förvaltning och räkenskaper, hvilken sistnämnda
väl hann att vid förra riksdagen i riksdagstrycket publiceras, men icke att
då blifva föremål för någon närmare uppmärksamhet eller utläggning.

Och slutligen är det äfvenledes ett kändt faktum, att åtskilliga mer
eller mindre utarbetade förslag från olika håll framkommit, i hvilka urgeras
möjligheten att utan kostnader för det allmänna omordna de nuvarande
jordbrukskreditförhållandena till bättre vilkor eller på en sundare
grundval.

Att under sådana förhållanden säga nej till en så anspråkslös begäran
som den om en undersökning beträffande dessa saker, skulle knappast
vara förenligt med den hänsyn, statsmagterna äro pligtiga taga till folkets
lagliga önskningar eller med deras allmänna omvårdnad om rikets sanna
bästa.

Hvar i allmänhet taget felet ligger med afseende på den svenska jordbrukskreditens
nuvarande dåliga vilkor kan knappt vara tvifvelaktigt. På
grund af de utomordentligt goda säkerheter, öfver hvilka den förfogar i
förening med dess statsgaranti och dess monopoliserade ställning, har den
svenska hypoteksbanken från en soliditetsbasis, hvilken alltid måste anses
fullt jemförlig med, men af många anses för i det hela bättre än statens
egen, redan från början haft alla resurser att genom en omtänksam och
klok styrelse och förvaltning vid hvarje särskilt tillfälle begagna sig af
verldspenningmarknadens allra fördelaktigaste konjunkturer. Den borde
sålunda odisputabelt egt de allra bästa förutsättningar att åt de svenska
jordbrukarne bereda mycket bättre lånevilkor än den allmänna opriviligie -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

3

rade lånemarknaden. Då den nu i stället efter kand styrt till det så, att
dess delegare-låntagare genom sina hypotekslån äro fastlåsta vid betydligt
sämre vilkor, än som betingas af den allmänna låneräntan, så ligger det
i sakens natur, att bufvudorsaken bärtill ej kan vara någon annan än brister
och felaktigbeter af ett eller annat slag i hypoteksbankens finansoperationer
och ekonomiska förvaltning.

Till och med den stora allmänbeten torde icke kunnat undgå att lägga
märke till den, för att begagna ett särdeles lindrigt ord, genomgående
otur, hvilken följt bypoteksbanken vid de flesta af dess låneoperationer ,
oob kon ver tenn gar: höga räntor på ända till 5 °/o och ändock: dels ouppsägbara
lån äfven från låntagarens sida, dels mycket höga kapitalrabatter.
Såsom ett »lysande» exempel här vid lag kan anföras 1879 års franska 4 °/o
lån, å bvilket banken fick vidkännas den med dylik ränta säkerligen enastående
kapitalrabatten af 17 procent. Och denna otur synes hafva förföljt
banken intill dess senaste åtgöranden. Hypoteksbanken sjelf synes
visserligen hysa höga tankar om sina senaste stora konverteringsåtgärder,
genom hvilka i förväg, samt mot förlängning af bankens uppsägningsrätt
till 10 år, största delen af de till åren 1895 och 1897 konverterbara
1880 och 1883 års svenska samt 1879 års tyska 4 procentlån 1894
omstämplades till 4 procents ränta, enär styrelsen med hänvisande till densamma
rent af förespeglat eu ej obetydlig förbättring i lånevilkoren tills
om ett par år härefter. Om emellertid delegarne der vid lag känna mindre
sangviniska förhoppningar, så är detta icke underligt. Man torde erinra
sig, hurusom det redan för 10 år sedan tillkännagafs, att man konverterat
stora belopp på fördelaktiga vilkor, utan att delegarne sedermera erböllo
de förespeglade lindringarna. Då konverterades 5 °/o obligationer till 4
°/o, sålunda med eu räntevinst af J/2 °/o, hvilken emellertid uppslukades
af de stora omkostnaderna. Nu har man konverterat 4 xf °/o obligationer
med samma räntevinst, och det torde af vissa tecken att döma äfven nu
vara allt för sannolikt, att omkostnaderna tagit lejonparten och att delegarne
endast få fröjda sig åt smällen. Såsom en jemförelse kan förtjenas
anmärka, att riksgäldskontoret ungefär samtidigt konverterade ett sitt obligationslån
till 3 lji °/o ränta och ändock betingade sig en mellangift af l/2
procent. Hade hypoteksbanken gjort en lika förståndig konvertering, så
skulle en räntenedsättning snart nog till 4 °/° sannolikt ej legat utom
möjligheternas område.

De anmärkningar och klagomål, hvilka länge försports emot hypoteksbankens
yttre och inre förvaltning, hafva dessutom nu genom bankinspektörens
förutnämnda berättelse, och således från ett håll, hvars kompetens
och fullständiga opartiskhet torde vara alldeles ojäfaktiga, i sak vunnit en

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

bekräftelse, hvilken ensamt den torde göra en undersökning rörande våra
hypoteksförhållanden af den art, jag här nedan skall hafva äran föreslå,
till högst nödig och nyttig. Trots den genomgående vänliga hållning,
som bankinspektören i sin berättelse intager gent emot hypoteksbanken och
ehuru han synbarligen gjort sig den största möda att förklara och dymedelst
i någon mån ursäkta dess olika åtgärder och anordningar, kan han likväl
icke undgå att konstatera ganska svåra missförhållanden, af hvilka jag
skall tillåta mig att här relatera några, i öfrigt hänvisande till bankinspekttörens
nämnda, i sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3
vid förra riksdagen publicerade berättelse.

Så befans det, att den i bankens räkenskaper upptagna s. k. garantifonden
för kapitalrabatternas amortering å kr. 3,123,140 endast är en
»genom en bokföringsåtgärd framkonstruerad tillgång», sannolikt hufvudsakligen
tillkommen på grund af »styrelsens önskan att slippa i böckerna
figurera med den öfver höfvan stora kapitalrabatt», som banken fick vidkännas
vid upptagande af det »olyckliga 1879 års franska 4 °/0 lånet».
Angående detta lån upplyser för öfrigt bankinspektören, att kapitalrabatten
derå var så stor, »att den icke kunde blifva betald ens om banken under
lånets hela 60-åriga återbetalningstid kunde påräkna 5 procents ränta på
de penningar, som verkligen uppburos». Och nu vore skälet till den nämnda
fiktiva fondens tillkomst »att 5 procents medelränta icke kan påräknas å
utlånta medel», ehuru å andra sidan fonden sjelf vore baserad på beräkningen
af en sådan ränta. Det oegentliga samt rättelse tärnande i dylika
operationer behöfver endast påpekas.

Och hvad sjelfva posten »kapitalrabatter» i bankens böcker vidkommer,
så förklarar bankinspektören, att densamma icke, såsom det uppgifves,
fullt motsvarar »beräknadt kapitalvärde af ränteskilnaden mellan upp- och
utlåningar». Posten i fråga »betecknar hvarken de effektiva kapitalrabatterna
eller kapitalvärdet af ränteskilnaden, utan någonting, som ligger
emellan dessa värden och som synes utfördt till ett temligen godtyckligt
belopp».

Beträffande åter frågan, huruvida banken verkligen eger tillgångar
att infria kapitalrabattskulden, hvars verkliga storlek kan beräknas till
något öfver 20x/2 mill. kr., så framgår af bankinspektörens berättelse, att
man alltid här vid lag måste räkna med i viss mån osäkra faktorer. Om
han nemligen också ej anser någon fara för bankens förmåga der vid lag
föreligga, så vida reserv- och garantifond tages med i beräkningen, så
anser han det deremot på angifna grunder vara tvifvel underkastadt, om
med bankens nuvarande ställning kapitalrabatterna allt framgent kunna
afskrifvas i den ordning, de uppgjorda afskrifningsplanerna innehålla. En

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

5

viss fara för bankens soliditet anser bankinspektören likväl ligga deri, att
pantsatta gårdar exekutivt kunna försäljas, hvarvid tvångsinbetalning sker
af det återstående lånet utan derå häftande kapitalrabatt. Om försäljningarna
inskränktes till dem, som orsakas af verkligt obestånd, kunde dessa
förluster knappt hota vederbörande hypoteksföreningars solvens. Men derest
låntagarne, såsom på senare tid händt, sjelfva söka passivt pressa fram
den önskade katastrofen genom uraktlåtna annuitetsinbetalningar, kan naturligen
detta genom att massvis praktiseras komma att verka betänkligt på
hypoteksföreningarnas vederhäftighet.

Emot de af hypoteksbanken införda nya låneformerna uttalar bankinspektören
ett rätt skarpt klander. Med anledning af de 1890 genomförda
förändringarna i hypoteksbankförordningen och på grundvalen af
delegarnes den 15 augusti samma år fattade beslut i ämnet ha nemligen,
som bekant, ett par nya låneformer införts:

Dels har man sålunda tillåtit innehafvarne af de gamla 5 °/o lånen
att omsätta desamma till 43/i % ränta och V4 % amortering. Då emellertid
i stället amorteringsperioden ytterligare förlängdes till ej mindre än 60 år,
så torde fördelarna häraf få anses minst sagdt tvifvelaktiga, enär låntagarne
derigenom för en nästan oöfverskådlig tid bindas vid den sålunda
i alla händelser efter nuvarande förhållanden allt för höga räntan. Emellertid
ha en mängd låntagare skyndat att begagna sig af ofvannämda utväg,
så att vid tiden för 1894 års bokslut de enligt denna lånetyp utlemnade
lånen kunde beräknas till ett sammanlagdt belopp af bortåt
mill. kr.

Hela denna således mycket omfattande åtgärd förklarar emellertid
bankinspektören strida emot hypoteksförordningens anda, emedan omsättningen
i fråga förlänger tiden för kapitalrabatternas afskrifning, hvilket,
äfven om § 8 i hypoteksbankförordningen här icke är tillämplig, strider
emot det allmänna syftet i denna §. Och äfven emot förordningens bokstaf
strider det enligt bankinspektörens mening »att medgifva sådan omsättning
äfven för den afamorterade delen af lånet, om denna ej uppgår till 500
kr., ty här utlemnas ju nya penningar utan gäldande af kapitalrabatt».

Men härtill kommer enligt min mening derjemte, att dessa lån med
hänsyn till sättet för gårdens pantförskrifning äro inrättade på ett för den
allmänna säkerheten i högsta grad farligt sätt på grund af det tillägget i
de vid dylika omsättningar utfärdade nya reverserna, att, i händelse fastigheten
exekutivt skulle försäljas eller af annan orsak, skulden komma att
inbetalas i en mot grunderna för hypoteksföreningarnas verksamhet stridande
ordning, hypoteksinrättningen skall vara berättigad att jemte sin
öfriga fordran ur panten erhålla godtgörelse för sin ränteförlust i följd af

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

den förtidiga inbetalningen med en procent af återstående kapitalskulden
för hvarje återstående år af den bestämda amorteringstiden. Ett exempel
skall förtydliga, till hvilka följder sådant allt för lätt och ofta kan leda,
Antag t. ex., att jag vid försäljning af en egendom tar i liqvid en inteckning
å 10,000 kr. näst efter ett hypotekslån lemnadt efter ser. c.
å t. ex. 50,000 kr. sålunda löpande under 60 år med 43/4 °/0 ränta och
V4 % amortering. Efter 10 år gör egaren konkurs och egendomen säljes
exekutivt, hvarvid hypoteksföreningen bevakar dels sin återstående fordran
48,000 kr. (i rundt tal), dels derjemte en procent af hypoteksskulden för
hvarje återstående år eller 24,000 kronor, hvarefter, sedan dessa sammanlagdt
12 tusen kronor utgått, den förstnämda inteckningen i de allra
flesta fall torde vara skäligen värdelös. Det behöfver knappt erinras derom,
att ett dylikt system, jemte det att det ter sig som ett prejeri gent
emot hypotekslånetagaren, för den allmänna jordbrukskrediten indirekt
skall kunna få högst betänkliga följder, liksom det näppeligen öfverensstämmer
med den säkerhet gent emot ekonomiska öfverrumplingar och den
tryggande kreditlagstiftning, det torde få betraktas såsom statens skyldighet
att bereda alla sina medlemmar och således äfven innehafvarne af det
utlåningsbara kapitalet.

En annan ny lånetyp, hvilken inrättats efter 1890, är, som bekant,
de nya 4-procentslånen med 4 procents kapitalrabatt, hvilket motsvarar
eu effektiv A1/i % under lånens löpetid, 47 år. Hvad beträffar utlemnande!
af dessa lån, så ifrågasätter bankinspektören »om detta är förenligt
med författningens föreskrift derom, att den kapitalrabatt och öfriga omkostnader,
hypoteksbanken vid sin upplåning fått vidkännas, skola vid
låns utlemnande af hypoteksföreningarna gäldas», enär kapitalrabatten i
medeltal uppgår till icke 4, utan 6 procent af obligationsskulden. Och
bankinspektören betonar, att de lån, nemligen 5-%-lånen, och de, hvari
en del af dem blifvit omsatta, nemligen 43/4-%-lånen, hvilka enligt nuvarande
anordningar ensamma skola uppbära kapitalrabattskulden, »icke
förmå uppbära» densamma. I alla händelser har inrättandet af dessa lån
förvärrat de gamla låntagarnes ställning genom att vältra hela bördan af
de stora balanserade kapitalrabatterna på dem. Och de få icke ens den
tillfredsställelsen att till ersättning sj elfva kunna begagna sig af denna
sistnämnda jemförelsevis fördelaktiga lånetyp. Ty hypoteksbanken har bestämt,
att säkerheten för dessa 4-°/0-lån skall ligga inom en tredjedel af
fastighetsvärdet, inom hvilket omsider en äldre hypoteksdelegares disponibla
inteckningssäkerhet naturligen sällan faller.

Såsom förhållandena nu stå, äro fortfarande ett 70,000-tal af kärnan
bland landets befolkning — och förnämligast just af de mindre jord -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

7

egarne, ty medeltalet af hypotekslånens storlek går ej upp till 5,000 kr.
— fortfarande enligt det sista offentliggjorda bokslutet till olidliga och i
längden minerande räntor fastlästa vid hypoteksbördan, till ett belopp af
omkring 215 mill. kr. mot 5 °/o ränta, till ett belopp af omkring 47
mill. kr. emot 43/4 °/o ränta, samt till omkring 20 mill. kr. emot 4 °/o
ränta och 4 °/o kapitalrabatt, hvartill kommer det belopp af öfver 20
mill. kr. balanserade kapitalrabatter, för hvilka uteslutande de begge förra
kategorierna häfta. Det är tydligt, att detta tillstånd för landtbrukarne
skall till sist blifva rent outhärdligt. Städer, kommuner och enskilde
industriidkare kunna under verldsmarknadens nuvarande förhållanden få
sina lånebehof tillfredsstälda för till och med ända ned till 3 ä 31/?. procent,
under det jordbrukaren för den förnämsta säkerhet som finnes samt med
stöd af en kreditinrättning med lika solida grundvalar för sina operationer
som staten sjelf skall nödgas betala — 1 ä 2 °/o mera.

Man har gent emot det klander, hvilket från många håll framkastats
mot hypoteksbanken samt emot det missnöje, hvilket framträder öfver allt
i landet med det olyckliga tillståndet i jordbrukshypoteksväsendet anfört,
att delegarne här vid lag få skylla sig sjelfva, då det ju i sista hand är de,
hvilka ega att genom sina ombud besluta rörande hypoteksbanken. Och
skulden för de olyckliga konverteringarna skulle äfven den icke falla så
mycket på hypoteksbankens styrelse som fast mera på delegarne, hvilka
dervid icke bevakat sina fördelar.

Hvar och en, som något känner till hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas
sammansättning och skötsel, torde emellertid lätt inse, huru
ytterligt svårt, för att icke säga omöjligt, det är för delegarne att der vid lag
bevaka sina fördelar. Hypoteksföreningarna sammanträda nemligen endast
en gång om året, och en mängd delägare få aldrig reda på när dessa
sammanträden hållas, enär kungörelserna derom äro mycket inskränkta.
Men äfven om en del af hypoteksbankens delegare sammanträffa i föreningarna,
torde endast ett fåtal af dem vara mägtiga att på sammanträdena
bevaka sina rättigheter, emedan de gemenligen icke äro inne i eller
några kännare af de ofta invecklade finansiella transaktioner, med hvilka
föreningarna hafva att syssla. Och det har, såsom hvar och eu torde
hafva någon erfarenhet af, dessutom med afseende på skötandet af hypoteksföreningarnas
vigtigaste angelägenheter, enkannerligen med hänsyn till
utseendet af ombuden till hypoteksbankens årsstämma, utbildat sig ett ringoch
kotteriväsen, som faktiskt visat sig ega förmåga att hittills undertrycka
all opposition och leda det hela till favör för den traditionella
rigtningen.

Tvärt om, är för visso ställningen sådan, att det allmänna bör hafva det

8

Motioner i Andra Kammaren, K:o 59.

varmaste intresse och känna den dyrbaraste pligt att här bringa hjelp
och skydd, särdeles om sådant kan ske utan några pekuniära uppoffringar
för statskassan eller de öfriga skattbetalande. Staten måste naturligtvis
känna sig fullt solidarisk med det nationella näringslifvet i dess helhet
och i dess olika grenar samt således äfven och framför allt med den förherskande
modernäringen. Hennes vara eller icke vara blir till sist af
afgörande betydelse för statens eget bestånd. Om modernäringen utan
eget förvållande kommit i nöd och betryck med afseende på en så ytterligt
vigtig och till sist afgörande faktor i hela dess lif som kredit- och
ränteväsendet, så måste det vara ett direkt intresse för staten att träda
emellan. Kan genom en sådan mellankomst en hotande ekonomisk krasch
förebyggas, så har staten dervid i sista hand endast fy It den naturliga
pligten att skydda sig sjelf.

Denna statens förpligtelse gäller i förevarande fall så mycket mera,
som staten ingalunda kan sägas stå utan ansvar med afseende på missförhållandena
inom den svenska jordbrukskrediten. Det är dock staten,
som genom sina förordningar gjort den nuvarande hypoteksinstitutionen
sådan som den är. Och då staten tillsätter ordförande i hypoteksbankens
styrelse och ännu en ledamot derstädes, kan den ej heller sägas vara utan
indirekt del deruti att förvaltningen blifvit sådan den blifvit.

Dessutom äro statens dispositioner och förordningar under tidernas
lopp i allmänt ekonomiska angelägenheter af sådan vigt för samtliga de
ekonomiska företeelserna, att äfven från den synpunkten statens ansvar i
en sak som hypoteksfrågan måste anses vara ganska betydligt.

Jag skall endast söka åskådliggöra denna sak genom påvisandet t. ex.
af den inverkan, som rikets öfvergång från silfver- till guldmyntfoten utöfvat
på jordbrukets ekonomiska vilkor. Hade denna förändring icke varit, skulle,
såsom i en motion i denna kammare förra riksdagen påvisades, äfven utan
tullskydd 100 kg. hvete då kostat 18 riksdaler, 100 kg. råg 14 ä 15
riksdaler, 1 kg. smör 3 ä 3: 50. Yi skulle då icke varit utsatta för
den öfverväldigande konkurrens från länder med silfvermyntfot, hvilken
t. ex. statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den 5 januari förra
året angaf såsom en af hufvudorsakerna till jordbrukets betryck. Med
dylika pris å landtmannaprodukter skulle sannolikt ingen landtbrukare för
närvarande behöfva klaga öfver tyngande räntor. Men då nu de flesta
hypotekslånen förskrifva sig direkt eller indirekt från tiden före myntfotens
förändring från silfver till guld, så måste den omständigheten, att
en skuld, som i förra delen af 1870-talet kunde förräntas med t. ex. 100
tunnor råg, nu medtager 150 tunnor o. s. v., naturligen blifva af en lika
ödesdiger som oförskyld inverkan på hypoteksdelegarnes vilkor. Dessutom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

9

är det gifvet, att staten genom den garanti, han iklädt sig, ytterst ansvarar
för hypoteksväsendet i det hela, och att just den fara för dettas
inre och yttre soliditet, hvilken nu synes hota, skall på det närmaste beröra
statens intressen.

Om det nu vore så, att den närvarande ställningen beträffande jordbrukskrediten
under alla förhållanden tedde sig alldeles hopplös, och att
ingen utsigt funnes att genom reformer bringa någon verklig hjelp, skulle
man kunna i någon mån förstå den motvilja, som från många håll och
ingalunda minst från hypoteksbanken sjelf förspörjes emot hvarje rörande
vid dessa saker, ehuru det äfven i ty fall borde kännas ett i hög grad
trängande kraf efter utredning af de invecklade förhållandena, så att man
finge fullt och objektivt klart för sig, hurudan ställningen verkligen är.

Men nu är det icke så. Här äro likväl framlagda flera positiva förslag
till ett bättre tillstånd, medförande hypoteksreformer, hvilkas ovederhäftighet
icke blifvit uppvisad och hvilka sålunda, till dess genom en
utredning till äfventyrs ådagalagts något annat, torde få betraktas såsom
praktiska uppslag af vigt och betydelse för de betryckta låntagarne och
för statens hypotekspolitik. Jag vill här vid lag endast påminna om de förslag,
att inom den nuvarande hypoteksinstitutionens råmärken genom någon
förlängning af amorteringstiderna få de för hela hypoteksväsendet så menliga
balanserade kapitalrabatterna ur verlden samt derjemte få räntan sänkt
till cirka 4 procent, hvilka vid olika tillfällen framstälts af framstående
kännare af våra svenska hypoteksförhållanden, så inom som utom riksdagen,
äfvensom om de förslag rörande den nuvarande hypoteksinstitutionens
afveckling och statens mer eller mindre omedelbara öfvertagande
af hypoteksverket, hvilka framstälts inom och utom riksdagen och genom
hvilka, derest det hela ordnas på ett genomgående klokt och förtänksamt
sätt, en sänkning af hypoteksräntan stälts i utsigt ända till 3 ä 3!/2
proc. utan att staten i alla händelser skulle behöfva träda ekonomiskt emellan.

Det ligger ej inom denna motions plan att närmare ingå på dessa
sistnämnda förhållanden, synnerligast som jag redan från början förklarat
såsom min mening, att en noggrann undersökning dels beträffande den
verkliga ställningen, dels om hvad som möjligen kan göras bör förutgå,
innan några definitiva reformförslag inför Eiksdagen framläggas. Så mycket
torde emellertid vara påtagligt, att den notoriska tillvaron af flera hittills
ovederlagda och från motsidan icke ordentligt pröfvade förslag till hypoteksfrågans
lösning ej minskar, utan betydligt ökar nödvändigheten att
utan dröjsmål underkasta hypotoksfrågan eu allvarlig utredning, hvilken
nödvändighet redan förut torde framgått ur flera olika här ofvan vidrörda
synpunkter.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 60.

I anslutning till hvad jag här har haft äran andraga, får jag sålunda
föreslå,

det Riksdagen i skrifvelse till Kong! Maj:t ville
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes tillsätta en komité
dels för verkställande af en genomgripande revision
beträffande allmänna hypoteksbankens förvaltning, dels
för utredande af frågan, huruvida icke genom lämpliga
åtgärder en för jordbrukskrediten tillfredsställande
sänkning af jordbrukslåneräntan må kunna åstadkommas,
äfvensom i förenämnda afseende och i öfrigt
afgifva de förslag, hvartill den nämnda utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 24 januari 1896.

Adolf Ericson.

N:o 60.

Af herr A. EriCSOn i Ransta, angående viss ändring i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

Genom den nya bevillningsstadgan af den 3 juni 1892 har bevillningen
å jordbruksfastighet fördubblats mot förut, och då kommunalutskylderna
i stad utgå efter bevillningskrona, blef följden den, att kommunalutskylderna
å fastighet på stadsområden äfven fördubblats. Att så skulle
ske var väl ej meningen, men har dock, sedan den nya bevillningsstadgan
trädt i kraft, tillämpats. Inom de flesta stadsområden finnas jordbruksfastigheter,
som således utan något skäl fått sina utskylder till staden fördubblade.
Särskilt torde jag få påpeka Sala stad, der å stadens mark
finnes en betydande mängd större och mindre jordbruksfastigheter. Så