Motioner i Andra Kammaren, N:o 58

Motion 1892:58 Andra kammaren

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 58.

N:o 58.

Af herr L. F. Odell, om tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken.

År 1890 väcktes af dåvarande riksdagsmannen herr S. Fr. Norén
en motion, i hvilken han yttrade: »Tid efter annan har erfarenheten
visat att nya lagstadganden erfordras, der redan befintliga icke nog
tydligt uttrycka hvad man haft skäl antaga vara lagens anda och mening.
Så t. ex. stadgar 20 kap. 1 § ärfdabalken: »Fader vare sina
barns rätte förmyndare», men nämner intet om hans rätt öfver barnen i
det fall, att lian hugnas med en medförmyndare, hvilken ofta nog
ställes vid hans sida af ekonomiska skäl. Då nu 2 § i samma kapitel
ålägger moder, som frånträdt förmynderskap, vård om barnen och tillägger
henne magt att behålla dem i sitt hus och bröd, synes mig lagens mening
vara, att sådan magt äfven skulle inrymmas åt fader.»

»Emellertid har det i flere fall inträffat, att, der fader haft medförmyndare,
denne senare äfven tillvällat sig magten öfver barnen och
bestämt öfver deras uppfostran och vård emot faderns uttryckliga vilja.
I sådant fall står nu fader rättslös gent emot medförmyndaren.»

För att förekomma dylika för det allmänna rättsmedvetandet ofta
rent upprörande fall tillät han sig vördsamt hemställa, »att Riksdagen
ville besluta följande tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken: »Har fader
begärt eller af annan anledning erhållit medförmyndare för sina barn,
vare dock fader berättigad ensam besluta i mål, som barnens uppfostran
och vård angår.»

Vid behandlingen inom lagutskottet af denna motion instämde utskottet
i motionärens uppfattning af lagens mening, att fader har samma
rätt öfver barnens uppfostran och vård som moder, men hemstälde, att
motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall, hufvudsakligen på den
grund, att »det förhållande, som i motionen afse?, är i sjelfva verket af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 58.

17

så ömtålig natur, att lagstiftaren endast med yttersta varsamhet bör ingripa
deruti».

Detta yttrande beder jag få anföra såsom orsak, hvarför jag framställer
samma önskan som den åberopade motionären. Ty i en så
grannlaga och ömtålig fråga är det en brist, om lagen saknar klara
och tydliga bestämmelser för sin mening, helst de klara och tydliga
bestämmelserna rörande modren i nu antydda hänseende aldrig orsakat
obehag. En tydlig och klar bestämning i lagen rörande faders rätt
öfver barnens uppfostran och vård skulle bilda ett råmärke mellan
fader och medförmyndare i deras omsorg om barnens väl, hvarigenom
medförmyndaren skyddades från att inkräkta pa fadersmyndigheten.

För att åstadkomma detta och för att förekomma de många obehag
och förvecklingar, som nu ofta uppstå mellan fader och hans medföimyndare
rörande barnens uppfostran och vård, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande
tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken: Har fader begärt
eller af annan anledning erhållit medförmyndare för
sina barn, vare dock fader berättigad ensam besluta i
mål, som barnens uppfostran och vård angå.

Om remiss häraf till lagutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 28 januari 1892.

L. F. Odell,

liih. till ltiksd. Vrot. 1882. 1 Samt, 2 A/d. 2 Hand. 12 Haft.

:s