Motioner i Andra Kammaren, N:o 58 (Motion 1876:58 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 58.

2«:o 58.

Af Herr A. YV. Westerdal: Om skyldighet för agave af mjöloch
sagqvarnar att deltaga uti kyrko- ochpr estgårdsbyggnad
m. m.

I Kougl. kungörelsen den 30 December 1863 är vordet stadgadt, att
räntan af mjöl- och sågqvarnar skall från och med år 1864 upphöra att utgöras
samt rustningsskyldigheten för så beskaffade verk af frälsenatur, i följd
deraf, jemväl försvinna, hvadan mjöl- och sågqvarnar, hvilka efter 1864 års
ingång anläggas, eller, ehuru redan anlagda, då icke undergått skattläggning,
icke skola grundränta åsättas, utan, såsom fabriksinrättningar betraktade, påföras
bevillningsafgift på sätt i gällande bevillningsförordning derom stadgas.

Då genom berörda författning qvarnar och sågar blifvit befriade från
den ränta, som tillförene utgjort jemförelsegrunden för deras skyldighet att
deltaga i kyrko- och prestgårdsbyggnad, utan att annan grund för sådan byggnadsskyldighet
blifvit satt i stället, och de efter 1863 tillkomna mjöl- och sågqvarnar
icke fått någon grundränta sig påförd; så synes som om qvarnar och
sågar, hvilka såsom fabriksinrättningar skola betraktas, numera icke skulle
vara underkastade nämnda byggnadsåliggande. Härom äro dock meningarne
delade, i det för befrielse från en sådan byggnadsskyldighet man åberopar mjöl
och sågqvarnars likställighet med fabriksinrättningar, hvilka senare icke lära
deltaga i dylik byggnad, då deremot den motsatta åsigten stödjer sig på föreskriften
i Kongl. resolutionen uppå allmogens besvär den 1 September 1741,
som i § 40 mom. 2 bland annat stadgar, att “alla krono- och skatteqvarnar,
som ej äro begrepne under något hemmans skattläggning, utan i kronans jordeböcker
och räkenskaper stå uppförde för sin särskilda ränta, skola bidraga
äfven så väl som alla andra socknens innevånare till kyrko- och prestgårdsbyggnader“.

Om det nu förhåller sig så, att fabriksinrättningar lagligen äro fritagna

Motioner i Andra Kammaren, JS:o 58.

från kyrko- och prestgårdsbyggnad, så torde vill mjöl- och sågqvarnar, såsom
fabriksinrättningar betraktade, äfven från en dylik byggnadsskyldighet vara beiriade;
eller ock, om mjöl och sågqvarnar författningsenligt äro pligtiga till
kyrko- och prestgårdsbyggnad, så fordrar likställigheten att äfven fabriksinrätt
ningar böra underkastas enahanda åliggande.

Ett förtydligande eller närmare bestämmande af hvad lag i föreliggande
fall bjuder, synes mig således vara af nöden, helst som qvarnars och sågars
nuvarande likställighet med fabriksinrättningar betingar en för dem alla likformig
lagstiftning. Vid sådant förhållande synes mig taxeringsvärdet å ifrågavarande
verk och inrättningar utgöra en billig jemförelsegrund, hvarefter de
böra i förhållande till hemman, efter dessas taxeringsvärde, deltaga i kyrko
och prestgårdsbyggnad, der fråga ej är om dagsverken, hvilka fortfarande torde
höra utgå efter matlag, eller der eljest gällande privilegier icke göra undantag.

I följd af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsammast föreslå,
att derest eu lagförklaring icke skulle anses tillfyllestgörande, Riksdagen då
ville för sin del besluta,

att mjöl- och sagqvarnar samt andra verk och inrättningar
skola, efter dem åsatt taxeringsvärde såsom jemförelsegrund
med hemmans, deltaga uti kyrko- och prestgårdsbyggnad
der deu efter mantalsberäkning utgår; samt att Riksdagen
med anmälan häral ville hos Kongl. Maj:t anhålla om upphalande
af 40 § 2:dra momentet i Kongl. resolutionen
uppå allmogens besvär den 1 September 1741 i hvad lrågau
angår deri omnämnda qvarnverk.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 28 Januari 1876.

A. W. Wesierdal.