Motioner i Andra Kammaren, N:o 57 (Motion 1890:57 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

N:o 57.

Af herr J. JollIlSSOIl i Thor sberg, ang. skrifvelse till Kong1. Maj.t
med begäran om ''Utarbetande af förslag till lag för väghållhållningsbesvärets
utgörande.

I mer än ett sekel har den grund, som är bestående för byggnad
och underhåll af allmänna vägar och broar å landet, varit öfverklagad
såsom stridande emot rättvisa och billighet och den åsigt allt mer vunnit
erkännande, att det nuvarande förhållandet, eller att jordbrukets
idkare skola till fördel för andra näringar vara ålagda en särskild beskattning,
innefattar en orättvisa, som med en stigande upplysning funnits
kränkande och desto mer betungande, som denna börda varit och
fortfarande är underkastad ständig tillökning i följd af nya väganläggningar
och ökad trafik, som för industriens utveckling och den allmänna
samfärdseln påkallats.

Det förslag till lösning af denna för landet så vigtiga fråga, som
Kongl. Maj:t framlade för förlidet års Riksdag, vann ej Första Kammarens
bifall, enär det för en rättvis fördelning af detta onus ansågs nödigt
att väsentliga ändringar i Kongl. Maj:ts förslag borde vidtagas.
Den åsigt är emellertid af Kongl. Maj:t och Riksdagen erkänd, att det
nu varande förhållandet ej bör fortfara, utan kräfver skyndsam rättelse.

Om ock efter den utredning, frågan så väl från Kongl. Maj:ts som
Riksdagens sida undergått, den öfvertygelse vunne stadga, att en ändring
är ur rättvisans och billighetens synpunkt oafvislig, så vill det
synas som meningarna äro delade, då fråga blir att söka utjemna detta
onus eller i någon mån öfverflytta det å andra näringsfång än jordbruket,
enär farhåga försports, att de nya skatteobjekt, som skulle till -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

komma, å ena sidan allt lör mycket betungades och a andra, att nuvarande
väghållningsskyldiga ej få ‘afsevärd lättnad. Det lärer icke
heller kunna förnekas, att Kongl. Maj:ts förslag till 1889 års Riksdag
i detta afseende led af betänkliga brister, som hade sitt ursprung i de
olika näringsfångens gruppering inom landet, dels inom olika delar af
samma län och således särskilda väghållningsdistrikt, dels de olika länen
sins emellan.

Dessa omständigheter och förhållanden skulle, om 1889 års af
Kongl. Maj:t framlagda förslag blifvit lag, ledt derhän, att väghållningstungan
i vissa väghållningsdistrikt blifvit betydligt lättad, under det att
i andra distrikt tungan fortfarande hvilade på de skatteföremål, som hittills
fått utgöra väghållningsbesväret, likasom att de nya skattföremål,
som skulle tillkomma inom åtskilliga väghållningsdistrikt, skulle få vidkännas
allt för känbara uppoffringar utan att hafva förmåga att i
nämnvärd mån lindra väghållningstungan i öfrigt.

För afhjelpande af detta missförhållande och så vidt möjligt är
rättvdst fördela bördan, torde de bidrag, som böra utgå af andra föremål
än fastighet, påföras större distrikt, nemligen länet, hvarjemte staten
torde böra med en viss andel i väghållningskostnaden deltaga.

Ett förslag af den vigt och omfattning, som ordnandet af vägunderhållsskyldigheten
medför, lärer endast kunna framläggas af Kongl.
Maj:t, som är i tillfälle egna frågan nödig utredning, och än mindre skall
jag försöka att uppställa något utförligt lagförslag. Men för Kongl.
Maj:t lärer det ej vara utan betydelse, om Riksdagen uttalar sig om
den rigtning, i hvilken den anser lösningen böra gå, de skatteföremål
som företrädesvis kunna böra åläggas väghållning och sättet för väghållningens
utgörande. I detta afseende vill det synas mig som en, så vidt
möjligt är, rättvis fördelning af denna tunga skulle vinnas, om, efter
utredning af kostnaden för väg- och brounderhållet inom hvarje väghållningsdistrikt
som till sin nuvarande omfattning torde bibehållas eller
åtminstone undantagsvis rubbas, genom värdering på sätt 46 och 47 §§
i särskilda utskottets vid 1889 års Riksdag afgifna utlåtande föreslagit
med den ändring, att nämndens ledamöter äro tre samt utses af respektive
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, landstingen och de väghållningsskyldige,
denna kostnad, hvaruti inbegripes, dels kostnaden för de till
allmänt underhåll anslagna vägar och broar under den tid marken är
bar, dels ock vinterväghållningen, utgår med en tredjedel af all inom
väghållningsdistriktet befintlig fastighet efter taxeringsvärdet, dervid
likväl iakttages, att jordbruksfastighet deltager för hela och annan fastighet
af åtta hundra kronors taxeringsvärde och deröfver jemte frälse -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

ränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde för hälften, eu
tredjedel af länet efter de grunder, som för landstingsskatt äro stadgade,
eller så väl å fastighet som andra beskattningsföremål samt en
tredjedel af staten.

Vägars och broars byggnad och underhåll torde underhållas i fargildt
skick genom att vissa, afpassade vägstycken å entreprenadauktion
utlemnades till den minst bjudande. Skulle vid sådan entreprenadauktion
anbud ej afgifvas för den af särskilda nämnden åsätta kostnad,
utgår det Överskjutande beloppet af väghållningsdistriktets fastigheter
enligt här ofvan angifven grund.

Genom eu dylik anordning bör det blifva för fastighetsegare, som
i allmänhet torde vara i tillfälle att åtaga sig vägunderhållet in natura,
angeläget att söka så vidt möjligt är nedbringa entreprenadersättningen
för att icke äfventyra extra utgift. Farhågan att underhållskostnaden
skall blifva oskäligt hög torde härigenom vara förebygd.

På det att de nya skatteobjekt, som tillkomma, ej må allt för mycket
betungas och då bidrag till underhåll af vägar af enskild natur
icke bör utgå af staten och länet, torde böra betonas, att till allmänna
vägar hänföras endast de, som äro för den allmänna samfärdseln af
större betydelse.

De allmänna vägar, som ej äro hänförliga till gator och som det
åliggger stad, som till landsting hörer att underhålla, torde så vidt
ske kan och i tillämpliga delar likställas med vägunderhållet å landet.

På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, tillåter jag mig
vördsamt hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
för väghållningsbesväret utgörande med hufvudsakligts
afseende derå:

att kostnaden för underhåll af allmänna vägar
och broar inom väghållningsdistrikten värderas af en
nämnd bestående af tre ledamöter, deraf en ledamot
utses af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, en af landstinget
och en af de väghållningsskyldige, hvilka inom
sig utse ordförande;

att den årliga underhållskostnaden utgår med
en tredjedel af de inom väghållningsdistriktet befintliga
fastigheter efter sednast åsätta taxeringsvärde,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

dervid jordbruksfastighet deltager för hela och annan
fastighet af åtta kronors taxeringsvärde och deröfver,
jemte frälseränta för sitt efter fem procent beräknade
kapitalvärde, för hälften, en tredjedel af landstingsområdet
efter den grund, som för landstingsskatt är
stadgad, så väl å fastighet som andra beskattningsföremål
och en tredjedel af staten; samt

att vägliållningsdistriktet genom utsedde ombud
låter för underhåll å entreprenad till den minstbjudande
utlemna de inom distriktet till allmänt underhåll
anslagna vägar och broar, indelade i lämpliga
skiften, särskilt för underhåll den tid marken är barock
vinterunderhållet, hvarjemte ock, derest anbud
för den af nämnden åsätta ersättning ej erhålles,
skillnaden å det af nämnden åsätta och det högre belopp,
för hvilket vägunderhållet upplåtits, uttaxeras å
fastigheterna inom distriktet i enlighet med den i
punkten 1 angifna grund.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 24 januari 1890.

J. Johnsson.