Motioner i Andra Kammaren, N;o 56

Motion 1887:56 Andra kammaren - janmar

6

Motioner i Andra Kammaren, N;o 56.

N:o 56.

Af herr A. E. Petersson i Hamra m. fl., om skrifvelse till
Kongl. Maj:t rörande förändrade grunder för aflöning
af statens embets- och tjenstemän.

Svenska Riksdagen bär nu i flera år af Konungen i dess trontal
hugnats med den fägnesamma underrättelsen att statens finanser befinna
sig i ett blomstrande tillstånd, men samtidigt och i jemnbredd
med denna statens blomstring råder inom landets alla näringsgrenar
en stagnation och ett betryck så stort, att något likartadt ej af nu
lefvande generation blifvit städadt. Konkurser och dermed åtföljande
tvångsförsäljningar af fast egendom kunna räknas i tusental, synnerligast
under sistförfluten året, och få äro de egendomar, som kunnat
ens under frivillig försäljning realiseras till taxeringsvärdets belopp,
men många blott till halfva detta värde. Arrendena å såväl enskildas
som kronans egendomar äro i ett ständigt fallande. Fabriker och
verkstäder stängas i brist af köpare af dessas alster, och arbetarne
blifva derigenom utan arbete och dermed äfven bröd. Allt tyder således
på att ett omslag i statskassans årliga öfverskott är att emotse,
och eu bemärkansvärd minskning i en del af statskassans inkomster
har också redan gjort sig gällande. Den tid har ännu ej hunnit i minnet
förblekna, då den skattdragande allmänheten fick åtaga sig till—
läggsbevillning till följd af brist i statskassan och vid minnet häraf
och med fäst afseende på nu rådande bedröfliga förhållanden, måste
det vara Riksdagens både rätt och pligt att vidtaga sådana ändringar
i statsförvaltningen, som kunna lända till statens framtida nytta och
gagn, äfven om enskildas fördelar derigenom komma att beröras. Af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

7

betydligt inflytande på statskassans utgifter äro de enorma belopp,
som i form af löner, dyrtidstillägg, tjenstgöringspenningar och pensioner
utgå till statens alla civila och militära embets- och tjensteman.
När under 1870-talet höga pris voro rådande å nästan alla lefnadsförnödenheter,
då var det svårt för löntagaren att kunna reda sig.
Inom löntagarnes alla grader uppstod då en allmän klagan och begäran
om löneförhöjning eller dyrtidstillägg och sådan blef också af Riksdagen
beviljad. Nu deremot när prisen å lefnadsförnödenheter äro
lägre, synnerligast å spannmål, än de på flera tiotal af år varit, så
hafva likväl tjenstemännen sina löner oförminskade och skörda alltså
af de låga prisen en oskälig vinst och fördel. Ett dylikt förhållande
måste mer'' och mer framkalla olika meningar i åskådningssättet om
landets allmänna väl. Många äro derför de röster bland de skattdragande,
som nu yrka på en nedsättning af tjenstemännens lönebelopp.
Om så ock komme att ske, skulle otvifvelaktigt, under gynsamma
ekonomiska förhållanden inom näringarna, landets tjensteman snart nog
återkomma med förnyade yrkanden om löneförhöjning. Grunden till
dessa missförhållanden och kastningar fram och åter ligger med all
säkerhet derutinnan, att man vid regleringen af tjenstemännens löner
tagit penningen såsom måttstock i stället för vissa naturaprodukter, såsom
fordom i dylika fall varit vanligt. När dertill Riksdagen begick
den oförsigtigheten att indraga till staten alla militära och de flesta af
civilstatens boställen och, då nu de fallande arrendena å dessa mer
och mer komma att minska statskassans inkomster, så blir den genomförda
löneregleringens brister och misstag allt mer och mer i ögonen
fallande. Den delvis följda principen och af kronoarrendatorerna nu
särskildt framhållna önskan att få utgöra sina arrenden med lösen efter
årets markegångspris å vissa bestämda produkter, synes oss rättvis
och billig, men på samma gång böra också statens tjenstemän underkastas
skyldigheten att utbekomma sina löner efter årets markegångspris.
Om alla löner till sina nu bestämda belopp i penningar omsattes
att utgå med $ råg, 1 korn och ^ smör efter ett tjugoårigt medelmarkegångspris,
t. ex. från 1866 till och med 1886, under hvilken tidrymd
både höga och låga pris varit rådande, och om lönerna härefter
komme att utgå efter det sålunda bestämda naturabeloppet i kontanter
efter årets markegångspris, så skulle derigenom de stridiga intressena
emellan löntagarne och löngifvaren, staten, i väsentlig mån utjemnas
och frågan om dyrtidstillägg ej mera behöfva förekomma.

För utredandet och ordnandet af ett sålunda förändradt aflöningssätt
kräfves dock ett drygt arbete och en inblick i statshandlingar,

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.

som för den enskilde motionären äro omöjliga att åstadkomma. Derför
få vi föreslå att Riksdagen behagade besluta,

att till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes till nästa
riksdag låta utreda och uppgöra en reglering af samtliga,
statens embets- och tjenstemäns löner, byggd på
grunderna af nuvarande kontanta lönebelopp, omsatt
i naturaprodukter till 1 råg, l korn och l smör efter
ett tjugoårigt medelmarkegångspris från 1866 till och
med 1886, samt att såväl särskild! utgående tjenstgöringspenningar,
ålderstillägg, arfvoden och pensioner,
blifva efter samma grunder beräknade för att alltsammans
sedermera utgå efter årets markegångspris.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 25 januari 1887.

Axel Edvard Petersson. J. Ericsson. C. J. Jakobson.

Oscar Larsson. A. J. Magnusson. John Örwall.

Johan Petersson, O. W. Redelius. Gustaf Anderson.

i Boestad.