Motioner i Andra Kammaren, N:o 52 (Motion 1896:52 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

N:o 52.

Af herr A. P. PftllielSOTl, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i fråga om pr ester skåpets
aflöning m. m.

Under de senaste 20 å 25 åren har Riksdagen egnat stor uppmärksamhet
åt reglerande af sådana skatter, som uppkommit under
forna tider och som numera ej äro lämpliga eller rättvisligen kunna
bibehållas, sedan under samhällets utveckling i så många andra hänseenden
nya förhållanden inträdt, som ej förefunnos, då dessa skatter
tillkommo, såsom nödiga för samhällets bestånd.

Efter omfattande utredningar har, som vi alla känna, Riksdagen
beslutat, att de å jorden af ålder hvilande grundskatter skola afskrifvas,
och dessa ersättas, efter förekommande behof, af andra statsinkomster,
likaså att utjemna indelningsverket såsom skattebörda.

Att dessa af Riksdagen fattade och af Konungen gillade beslut
tillvunnit sig stort erkännande i landets olika delar, veta vi alla; och
säkert är, att genom dessa beslut inre trygghet skall mer och mer
befästas, och den stora klass af landets bebyggare, som de rättvisa
besluten närmast berörde, skall känna sig tacksam derför.

Genom de fattade besluten i grundskatte- och rust- och roteringsfrågorna
har emellertid frågan om alla dermed jemförliga och lika uråldriga
skatter icke blifvit mer än till en del löst. Som vi veta, utgöres
grundskatten ej blott af ränta, utan äfven af tionde.

Vid forskning i förefintliga handlingar härom har jag funnit,
att två tredjedelar af denna senare, ursprungligen för kyrkliga ändaBih.
till Biksd: Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Haft. (Nås 52—58). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

mål införda skatt tillerkändes kronan af Gustaf I; att tionden förskrifver
sig egentligen från år 1164, ehuru den omtalas ännu tidigare; att den
af ålder var en afgift till kyrkan och de andliges behof samt utgjordes
af de vanliga sädesslagen samt lin, hampa, humle, kreatur, fisk och
jagtens produkter; att derjemte förekom till år 1527 äfven s. k. hufvudtionde,
en tionde af arffallet lösörebo; att tionden var af gammalt delad
i flera delar, så att Va af sädestionden och hela den öfriga tionden tillföllo
sockenpresten och Va af sädestionden fördelades mellan biskopen,
kyrkan och de fattige; att till följd af Vesterås recess indrogos efter
hand förstnämnde Va af sädestionden till kronan och kommo sålunda
att utgöra den så kallade kronotionde^ hvilken sedermera ingått som
grundskatt och hvars afskrifning nu är beslutad.

Likasom den jorden åliggande ränta blef tionden genom kongl.
förordningen af den 23 juli 1869 allmänneligen förvandlad till en fast
afgift. Så har äfven den till presterskapet utgående tionde, efter det
rikets ständer vid 1856—1858 årens riksmöte funnit presterskapets i
riket aflöningssätt vara i flera afseenden mindre lämpligt, genom kongl.
förordningen af den 11 juli 1862 förvandlats till bestämda belopp af
spanmål och smör, som vanligen lösas efter tioårigt medelmarkegångspris.
Denna skatt, tionden, har således i sin helhet genomgått samma
förvandling, i det att såväl den del deraf, som tillkommit kronan, som
den del, som tillkommer presterskapet, under de senaste årtiondena
utgått, ej i persedlar, utan i penningar och till bestämdt belopp.

Då af det anförda framgår, att tionden till presterskapet har
samma ursprungliga tillkomst och ålder som kronans tionde och åligger
samma jord som den sistnämnda ålåg, kan jag ej finna annat, än att
billighet och rättvisa tala derför, att denna del af tionden afskrifves
på enahanda sätt som kronans tionde, ehuru den utgått och utgår till
presterskapets aflöning.

I många landsorter och i synnerhet den ort, jag tillhör, är denna
afgift å tiondeskyldig jord en rätt tung börda, och egarne af sådan
jord förmå i allmänhet ej utan stor möda betala denna utskyld, hvilken
väsentligen inverkar på möjligheten för dem att af jordens afkastning
få sin nödtorftiga bergning.

Genom förenämnda kongl. förordning af den 11 juli 1862 och
derpå grundade löneregleringar har hvarje tjenstgörande prestman, så
vidt görligt varit, erhållit en efter tjenstegrad, embetsåligganden och
lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bergning. Också beröras
ej presterskapets löneinkomster af det förslag, jag här ämnar framställa
om tiondens afskrifning, ty deras bestämda löneförmåner komma

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

att utgå till reglerade beloppet utan afseende på, om nödiga medel
dertill utgå i sin helhet af de skattskyldige inom pastoraten eller till
en del af statsmedel.

Jag vill med detta mitt förslag ej omedelbart beröra frågan om
presterskapets boställen i annan mån, än jag anser önskvärdt och erforderligt
för underlättande af ny reglering af presterskapets löneförmåner.
Sålunda finner jag mig böra hemställa, att Riksdagen redan
nu ville besluta om utredning i denna fråga, omfattande förslag dels
om huru många presterliga tjenster framgent böra förefinnas, genom
lämplig sammanslagning af sådana eller upprättande af nya, dels huru
presterskapets löneförmåner efter tiden för nu gällande regleringar må
bestämmas att utgå, antingen endast i penningar eller i penningar och
boställen, eller i penningar och bostad med trädgårdsland, dels ock
huruvida boställena må antingen få öfvertagas af pastoraten, efter viss
uppskattning och afdrag af uppskattade beloppet på kontanta lönen,
hvilket belopp pastoraten i så fall vore skyldiga till presten betala,
eller af staten utarrenderas för dess räkning, och staten öfvertaga hela
aflöningen.

Innan en sådan utredning kan ega rum och nödiga beslut på
grund deraf i frågans hela vidd kunna fattas, anser jag, att många år
måste komma att förgå, och att derför Riksdagen redan nu bör besluta
om här afsedda utredning, så att nödig lagstiftning i ämnet må
förefinnas vid den tid, då de nuvarande löneregleringarne upphöra
att gälla.

Beträffande frågan om afskrifning af den jorden åliggande, till
presterskapets aflöning utgående tionden, anser jag, att Riksdagen bör
derom fatta beslut så snart sig göra låter, d. v. s. så snart nödig utredning
om beloppet hunnit ske och sålunda oberoende af boställsoch
löneregleringsfrågorna.

Att i följd af ett sådant beslut Riksdagen måste anvisa nödiga
medel för dess genomförande, är ju gifvet, och att ett bestämdt belopp
till presterskapets aflöning måste i riksstaten upptagas, faller af sig
sjelft. Men som statskyrkans prester ej kunna betraktas annat än som
statens tjenstemän, är väl ej olämpligt, att de erhålla, likasom öfriga
statens tjenstemän, sin aflöning af staten, helst som statens förvaltningsoch
ordningsfrågor äro af prestens tjenstebefattning i mycket beroende.

Det skall ej heller kunna sägas med skäl, att den egentliga
själavården är en församlingens ensak, som det bör ankomma uteslutande
på henne att uppehålla, ty våra gudstjenster äro ju offentliga,
och hvilken person, som så önskar, eger tillträde till dem. Den egentliga

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

själavården kan ej heller vara mera en församlingarnas ensak än folkskolebildningen,
som staten längesedan funnit vara en för hela riket
vigtig angelägenhet, och hvartill Riksdagen derför anvisat betydliga
medel, så att till folkskolelärarnas aflöning nu årligen utbetalas af
staten öfver 4 millioner kronor.

Genom de regleringar af presterskapets löner, som på grund af
kongl. förordningen den 11 juli 1862 egt rum samt blifvit faststälda
och i penningar beräknade, synes framgå, att — då biskoparnes löner
och åsätta inkomsten af samtliga presterskapets boställen afräknats —
återstående lönesumman ej öfverstiger 4 millioner kronor.

Detta är således det ungefärliga belopp staten skulle komma att
få utgifva till presterskapets aflöning, derest afskrifning af den å jorden
hvilande, till ifrågavarande aflöning nu utgående tionde beslutas.

Om man nu antager, att detta belopp, 4 millioner kronor, komme
att såsom grundskatterna efter hand afskrifvas, eller under loppet af
tio år med 10 procent om året, så skulle staten årligen få öfvertaga
en ökad utgift af endast omkring 400,000 kronor. Denna ökning i budgeten
kan ej betecknas såsom stor, då det gäller att aflyfta den återstående
delen af sekelgamla orättvisor och åvägabringa tidsenliga aflöningsförhållanden
för en så stor klass af statens tjenstemän som rikets
presterskap.

Jag vågar äfven tro, att, i sammanhang med en sådan förändring
som den här afsedda, alla nu till presterskapet utgående personliga avgifter
skulle kunna vid en ny lönereglering borttagas, och åtgärden att
presterna finge sin aflöning af staten jemväl leda till en allmän skattelindring
inom pastoraten — till fromma ej allenast för de skattskyldige,
utan jemväl för presterskapet sjelf, som derigenom komme att undgå
de hårda omdömen, hvilka nu ofta höras då presterna infordra de personliga
afgifterna och ej anse sig böra efterskänka dem.

Jag hyser äfven den uppfattningen att vid en utredning af denna
fråga, på sätt jag här ofvan antydt, det äfven bör komma under ompröfning,
huruvida möjligt är att bereda pension åt sådana prestmän,
som af sjuklighet eller ålderdom ej förmå sin tjenstebefattning uppehålla,
som sig bör, och om icke medel härtill kunde beredas dels genom
att presterskapet ålades att till en sådan pensionering årligen betala en
viss procent af sina löneinkomster och dels derigenom att något tillskott
af statsmedel för ändamålet anvisades.

För den händelse någon skulle — med anledning af de förslag
jag här nedan kommer att framställa — vilja antyda att, om presterskapets
hela aflöning för framtiden öfvertoges af staten, sådant må -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

hända skulle leda till något i kyrkligt hänseende för presterskapet mindre
betryggande och visa sig olämpligt med hänsyn till församlingsvården,
så vill jag nämna, att ledamoten af Andra Kammaren under
12 riksdagar, kontraktsprosten m. m. 0. W. Redelius vid 1893 års
Riksdag väckte förslag derom, att presterskapets aflöning måtte utgå af
staten; och man kan väl ej skäligen misstänka, att en så betydande
prestman afsåg annat än en välbetänkt och nyttig åtgärd, såväl för
presterskapet som församlingarna, då han framkom med detta förslag.
Han anförde ock både i motionen och vid öfverläggningen om frågan
i kammaren, som mig synes, goda skäl för förslaget, och detsamma
tillvann sig jemväl rätt mycket erkännande och understöd i kammaren.

På grund af hvad jag nu i korthet anfört, får jag härmed
vördsamt yrka, att Riksdagen ville besluta:

l:o) att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

a) att Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta
utreda myckenheten af den tionde, som nu af tiondeskyldig
jord utgår till presterskapets i riket aflöning
och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar
efter medelmarkegångspriset för de senaste tio
åren 1886—1895 och i följd deraf utgår till presterskapets
aflöning i hvarje pastorat, och hvad summan
af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med
första möjliga, men senast till 1898 års riksdag dels
afgifva förslag till afskrifning af denna tionde på enahanda
sätt som med de å jorden hyflande grundskatter
egt rum och under loppet af 10 år med 10
procent årligen, dels föreslå det belopp, som Riksdagen
bör anvisa och som mot tionden svarar, att utgå till
presterskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas
omedelbart till presterna mot motsvarande minskning
i de afgifter, som utgöras till dem af tiondeskyldig
jord, eller ock utgå såsom lindring till egarne af
sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar
gälla; allt i syfte att när tiden för nu gällande löneregleringar
tilländagått och tiondens hela afskrifning
egt rum, staten skall öfvertaga hela det belopp till
presterskapets aflöning, som hittills utgått dertill af
tiondeskyldig jord.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

b) att Kongl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan
ske, i sammanhang med i mom. a) omförmälda utredning,
men eljest för sig, låta upprätta förslag till
lönestat för presterskapet i riket, ansedd att gälla från
och med 1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från
de tider, då nuvarande löneregleringar der upphöra,
samt att denna lönestat må upptaga bestämdt belopp
för hvarje presterlig tjenstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande
jemväl må omfatta, huruvida förefintliga boställen lämpligen
böra efter uppskattning och mot afdrag på lönen
för tjensteinnehafvaren bibehållas eller endast
bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas, och boställena
öfverlemnas till pastoraten mot viss afgift
eller för statsverkets räkning utarrenderas, samt att
Kongl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå
dels de förändringar ej mindre i kongl. förordningen
af den 11 juli 1862 om ordnande af presterskapets
aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum,
dels äfven de vilkor, som kunna finnas nödiga
för statens öfvertagande af aflöningen till rikets presterskap
såsom till öfrige statens tjenstemän; samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för presterskapet
må uppgöras på här ofvan angifna grunder, i
syfte, att de prestmän, som af sjuklighet eller ålder
ej förmå behörigen uppehålla sina tjenster skola erhålla
sådan; och

2:o) att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
af 10,000 kronor till kostnader för här ofvan
omförmälda utredningar.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 25 januari 1896.

A. P. Danielson.