Motioner i Andra Kammaren, N:o 52 (Motion 1892:52 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

Sedan Borgh hos Kongl. Maj:t fullföljt besvären, har högsta domstolen,
enligt utslag den 30 augusti 1889, ej funnit skäl att i hofrättens utslag
göra ändring.

Rätt utdraget intygas:

H. C. Clausen. C. A. Ericson.

N:o 52.

Af herr A. OISSOll i Ornakärr, om tillägg till § 70 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1802.

I 70 § af kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
i stad, såsom denna paragraf lyder genom kongl. kungörelsen den
8 september 1868, stadgas, att efter slutad uppbördsstämma ingifve drätselkammaren
till magistraten berättelse, huru uppbörden af stadsutskylderna
utfallit, och foge dervid restlängd öfver oguldna stadsutskylder. Magistraten
låter de oguldna utskylderna i laga ordning uttaga och till drätselkammaren
aflemna. Vid indrifvandet af sådana medel må derutöfver hos den
restskyldige uttagas 3 procent af det resterande beloppet.

Dessa tre procent lära på olika sätt af städernas styrelser disponeras,
antingen så, att de ingå till stadskassan eller sålunda, att de blifvit anslagna
att utgå såsom ersättning till den eller de inom staden anstälda
tjensteman, som verkställa indrifningen.

Häraf har ansetts följa, att äfven för sådana personer, hvilka från stad
utflyttat till annan ort, utan att hafva erlagt sina utskylder, stadsmyndigheten,
då den påkallat handräckning hos vederbörande i de bortflyttades
nya vistelseort, för att utfå dem påförda utskylder, infordrat jemte utskylderna
äfven de 3 procent derutöfver, som den restskyldige författningsenligt
skolat erlägga, Denna åtgärd, såvidt derunder innefattas anspråk

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

jemväl på förhöjningen, har emellertid, efter hvad här nedan synes, befunnits
vara än rigtig och än stridande emot författningens innehåll och ordaförstånd.

I Nytt juridiskt arkiv 1890, utgifvet af G. B. A. Holm, finnes under
n:o 129 intaget ett prejudikat, som bär till öfverskrift: »Fråga emellan
drätselkammaren i en stad och stadsfogden i en annan stad om bättre rätttill
de 3 procent, som stadsfogden vid indrifning af luterande i förstberörde
stad påförde kommunalutskylder utöfver oguldna beloppet hos den
restskyldige uttagit.» Detta mål är så afgjordt, att genom Konungens befallningshafvandes
i Skaraborgs län resolution, kongl. göta hofrätts och
Kong! Maj:ts utslag, det senare meddeladt den 21 oktober 1890, blifvit
förklaradt att hvad i den stad, der utskylderna blifvit debiterade, kunde
gälla om stadens rätt till de 3 procent, som vid indrifning derstädes af
resterande kommunalutskylder utöfver oguldna beloppet hos den restskyldige
uttages, icke föranledde dertill, att samma tre procent skulle tillfalla
stadskassan i nämnde stad, när indrifningen skett genom stadsfogde i annan
stad, hvadan stadsfogden i den stad, der indrifningen skett och hvilken
innehållit provisionen, förklarades icke hafva derigenom felaktigt förfarit.

I ett annat af Kongl. Maj:t i administrativ väg genom utslag den 20
december 1889 afgjordt mål, i fråga om rätt för kronofogde att tillgodoföra
sig uppbördsprovision å af honom indrifna kommunalutskylder, påförda i
stad, är förklaradt, att kronofogden ej vore berättigad tillgodonjuta ifrågavarande
provision, hvadan honom blifvit ålagdt att densamma till drätselkammaren
i den stad, der utskylderna påförts, genast inleverera.

Då det synes vara af vigt, att någon af de genom åberopade utslag
uttalade åsigter, som Riksdagen finner skäligt godkänna, på ett sådant sätt
beaktas, att författningen i enlighet dermed rättas, eller i motsatt fall, att
deruti införas så tydliga bestämmelser, att det tvifvelsmål om författningens
rätta tillämpning, som uppstått, blifver vederbörligen undanröjdt, har
jag ansett mig böra härpå fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Jag åsyftar härvid ej att åstadkomma någon ändring uti stads rätt
eller befogenhet att besluta om användande af den förhöjning å kommunalutskyklema,
som i 70 § af kongl. förordningen den 21 mars 18G2 om
kommunalstyrelse i stad kan anses vara inedgifven, såvidt nemligen utskylderna
indrifvas af stadens egna tjensteman och inom stadens eget territorium,
men i fråga om sådana utskylder, som blifvit påförda personer,
hvilka flyttat till orter utom stadssamhället och i afseende på hvilka handräckning
hos annan vederbörande myndighet måste påkallas, torde, efter
hvad sålunda förekommit, ett tillägg till åberopade paragraf i författningen
vara nödvändigt, helst man ej kan antaga, att Kongl. Maj:ts senast i ären -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

det meddelade utslag, derest detta må anses skola lända till efterrättelse,
kan för alla, som saken närmast angår, vara kändt, och det i allt fall torde
vara lämpligt, att ett stadgande rörande ärenden, sådana som detta, hvilka
ständigt förekomma hos landets exekutiva myndigheter, erhåller sin plats
i en till allmän efterrättelse utkommen författning.

Då jag ställer mig på samma ståndpunkt, som det af Kongl. Maj:t
den 21 oktober 1890 meddelade utslag angifver, enär det kan anses billigt,
att den i annan stad eller ort, än der utskylderna blifvit påförda, anstälde
tjensteman, som måste med indrifningen taga befattning, blifver derför, i
likhet med hvad som finnes bestämdt för å landet debiterade kommunalutskylder,
till ersättning berättigad, oberoende af hvad i den stad, der utskylderna
påförts, kan vara om förhöjningens användande beslutadt, tillåter
jag mig föreslå,

att till 70 § af kongl. förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse i stad må fogas ett tillägg
af ungefär följande lydelse:

Om användande af dessa 3 procent eger stadens
styrelse besluta; dock att å utskylder, som efter sökt
handräckning indrifvas å annan ort, förhöjningen må
utgå såsom uppbördsprovision, hvilken tillfaller den, som
verkställer indrifningen.

Jag öfverlemnar till lagutskottet, dit motionen torde böra hänvisas,
att annorlunda formulera det föreslagna tillägget, om -så anses nödigt.

Stockholm den 28 januari 1892.

Anders Olsson.

Bilaga 1.

Ur Samling af kongl. bref, resolutioner och utslag angående tillämpningen
af kommunalförordningarne. Nionde häftet, omfattande åren 1887
—89. Utgifvet af J. A. Wennberg, kansliråd i kongl. civildepartementet.

1088.

Resolution på kronofogden S. L. Sundins underdåniga besv är
om rätt för honom att tillgodoföra sig uppbördsprovision å af
honom indrifna kommunalutskylder.

Bill. till Bilcsd. Prot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. IT Haft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

Kongl. Maj:ts

nådiga resolution på de besvär, kronofogden i Laholms fögderi S. L. Sundin
i underdånighet anfört deröfver att,

sedan Sundin, som på begäran af magistraten i Karlstad uttagit ingen
iören G. R. Wejdling påförda kominunalutskylder till nämnda stad för
år 1887, utgörande 37 kronor 10 öre, jemte 1 krona 11 öre stämmoböter,
vid redovisning häraf innehållit sistberörda belopp såsom uppbördsprovision,
samt drätselkammaren i nämnda stad hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län anhållit om förständigande för Sundin att till drätselkammaren
ofördröjligen redovisa berörda belopp, 1 krona 11 öre, för
hvars innehållande af Sundin laglig grund saknades,

Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom utslag den 10 september innevarande
ar sig utlåtit att, enär, enligt § 12 i kongl. förordningen den 12
juli 1878 angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller
kominunalutskylder in. m., kronofogde icke vore berättigad att för indrifning
af dylika utskyld er åtnjuta annan ersättning än den andel i stämmoböter
eller andra afgifter för underlåten liqvid, som kunde vara medgifven,
men hvarken genom stadgandet i § 70 af gällande förordning om kommunalstyrelse
i stad, att vid indrifvandet af oguldna stadsutskylder derutöfver
Unge hos den restskyldige uttagas tre proeent af det resterande beloppet,
. ej heller genom annat lagrum exekutor tillförsäkrats rätt att såsom
ersättning för indrifvandet af stadsutskylder få tillgodoräkna sig berörda
procent, alltså funne Kongl. Maj:ts befallningshafvande Sundin hafva saknat
rättighet att såsom uppbördsprovision innehålla ofvannämnda 1 krona 11
öre, hvadan honom alades att samma belopp till drätselkammaren genast
inleverera;

i anledning af hvilka underdåniga besvär Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inkommit med vederbörandes förklaring och eget underdånigt utlåtande;
gifven Stockholms slott den 20 december 1889.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit detta besvärsmål sig föredragas och finner
icke skäl att i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes öfverklagade utslag
göra ändring. Hvilket etc.

H. C. Clausen.

Rätt afskrifvet intygas:

C. A. Ericson.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

Bilaga 2.

Utdrag ur Nytt Juridiskt Arkiv, Afd. 1, Tidskrift för lagskipning,
utgifvet af G. B. A. Holm, v. häradshöfding. 1890, Sjuttonde årgången.

N:o 129.

Fråga emellan drätselkammaren i en stad och stadsfogden i en annan
stad om bättre rätt till de 3 %, som stadsfogden vid indrifning af resterande,
i förstberörda stad påförda kommunalutskylder utöfver oguldna beloppet
hos den restskyldige uttagit.

Hos magistraten i Mariestad anhöll magistraten i Karlskrona om handräckning
för uttagande af oguldna kommunal- och andra afgifter, hvilka
påförts A. E. Eggertz enligt bilagd debetsedel, slutande med ett belopp af
48 kronor 98 öre. I denna summa ingingo bland annat 97 öre, utgörandfe
3 °lo å påförde afgifter. Indrifningen verkstäldes af stadsfogden S. A. Olsson,
hvilken vid redovisning för det indrifna beloppet innehöll nämnda 97 öre
och således aflemnade kontant endast 48 kr. 1 öre.

T en sedermera aflåten skrifvelse förmenade magistraten i Karlskrona,
att berörda 3 procent obehörigen innehållits, samt begärde, att samma afgift
måtte insändas.

Men sedan Olsson under åberopande af kongl. kungörelsen den 20
maj 1887 bestridt att utgifva ifrågavarande 97 öre, förklarade magistraten
i Mariestad, att då Olsson enligt magistratens uppfattning vore berättigad
att uppbära indrifningsprovisionen, kunde densamma icke hos Olsson
uttagas.

Härefter anhöll magistraten i Karlskrona hos Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län att, då Olssons förfarande saknade stöd af lag,
Konungens befallningshafvande måtte föranstalta derom, att innehalina
97 öre blefve magistraten i Karlskrona tillstälda.

Konungens befallningshafvande yttrade i resolution den 6 februari
1889: att då de 3 % af restförda medel, som vid indrifning af kommunalutskylder
i stad enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868 derutöfver
Unge hos den restskyldige uttagas, på grund af hvad 12 § i kongl. förordningen
den 12 juli 1878 innehölle, borde tillfalla den utmätningsman,
som verkstälde indrifningen,

funne Konungens befallningshafvande stadsfogden vid redovisning af
ifrågavarande handräckningsärende icke hafva felaktigt förfarit;

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

till följd hvaraf magistratens i Karlskrona framställning förklarades
ej kunna till någon Konungens befallningshafvandes åtgärd föranleda.

Häröfver klagade drätselkammaren i Karlskrona samt anförde: Då

70 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad, sådan denna §
lydde i kongl. kungörelsen den 8 september 1868, stadgade, att 3 % k
resterande kommunalutskylder finge hos den skattskyldige uttagas, berodde
det på stadsfullmäktiges beslut, om under denna inkomsttitel någon debitering
skulle ske. Inkomsten af denna debitering vore derför att hänföras
till vanliga stadsinkomster, hvaröfver stadsfullmäktige disponerade. Alltsedan
stadsfullmäktige i Karlskrona år 1869 fattade beslut om denna afgifts
utfående, hade afgiften ingått till stadens kassa, och en till stadsfullmäktige
gjord framställning, att afgiften skulle få tillfalla den, som
verkställa indrifningen, hade af stadsfullmäktige afslagits. Den i Konungens
befallningshafvandes resolution åberopade 12 § i kongl. förordningen den
12 juli 1878 innehölle icke någon inskränkning i stadsfullmäktiges beslutanderätt
öfver användningen af ifrågavarande avgifter; ty i nämnda §
stadgades, att stadsfogde för indrifning af kommunalutskylder icke åtnjöte
annan ersättning än den andel i stämmoböter eller andra afgifter för underlåten
liqvid, som kunde vara medgifven. Drätselkammaren anmärkte vidare
att kongl. kungörelsen den 20 maj 1887, om stämmoböters utbytande mot
viss indrifningsafgift ej kunde på sätt Olsson i sin till magistraten i Mariestad
afgifna förklaring förmenat, gifva något stöd för stadsfogdens anspråk
på ifrågavarande afgift, då nämnda kongl. kungörelse endast afsåge kronoutskylder;
och yrkades att med upphäfvande af öfverklagade resolutionen,
stadsfogden i Mariestad måtte åläggas att till drätselkammaren redovisa
den innehållna 3-%-afgiften.

Göta hofrätt (hrr Korseld Fagerberg, Grefberg och Lamell) fann enligt
utslag den 11 april 1889 skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring
i Konungens befallningshafvandes resolution.

Hofrättsrådet Backman utlät sig: »Enär genom 70 § i kongl. förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, sådan denna §
lyder enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868, uppbördsprovisioneii
icke tillerkänts magistrat eller stadsfogde vid indrifning af medel utaf förevarande
beskaffenhet, samt dylik rättighet således ej jemlikt åberopade
kongl. förordning den 12 juli 1878 tillförsäkrats stadsfogde;

alltså pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af öfverklagade resolutionen,
ålägga magistraten i Mariestad att hos Olsson uttaga och till
magistraten i Karlskrona öfversända ifrågavarande 97 öre».

Drätselkammaren fullföljde målet hos Kongl. Maj:t med upprepande
af hvad den hos hofrätten an dragit.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

Olsson ansåg, att den beslutanderätt, som enligt 70 § kommunallagen
för städer medgifvits i afseende å uttagandet af 3-%-afgiften, tillkomine
utmätningsman och icke stadsfullmäktige, samt att i allt fall stadsfullmäktiges
i Karlskrona beslut icke vore förbindande för stadsfogden i Mariestad.
Besvärens ogillande påyrkades.

I tillika infordradt yttrande från magistraten i Mariestad förmenades,
att ifrågavarande provision borde tillfalla utmätningsmannen.

Målet föredrogs den 21 oktober 1890 i högsta domstolen, och emedan
hvad i Karlskrona stad kunde gälla om stadens rätt till de 3 %, som vid
indrifning derstädes af resterande kommunalutskylder utöfver oguldna beloppet
hos den restskyldige uttages, icke föranledde dertill, att samma 3 %
skulle tillfalla stadskassan i Karlskrona, när, såsom i detta mål vare fallet,
indrifningen skett genom stadsfogde i annan stad,

samt annan grund för drätselkammarens anspråk icke blifvit anförd,
funno de flesta ledamöterna (justitieråden Svedelius, Hernmark, Skarin,
Lilienberg, Hammarskjöld och Westman) ej skäl att i hofrättens utslag
göra ändring.

Justitierådet Wedberg anförde: att enär icke visadt vore, att, för indrifning
af ifrågavarande medel, någon andel deri blifvit Olsson i hans
egenskap af stadsfogde medgifven;

vid hvilket förhållande jemlikt 12 § i åberopade kongl. förordning
den 12 juli 1878 Olsson lagligen icke egt att, på sätt som skett, såsom
ersättning för medlens indrifning innehålla någon del deraf,

funne justitierådet skäligt att, med ändring af hofrättens utslag, förpligta
Olsson, att till drätselkammaren återbära fordrade 97 öre.

Rätt utdraget intygas.

II. C. Clan sen. C. A. Ericson.

Bill. till Itiksil. Prat. 1852. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft.