Motioner i Andra Kammaren, N:o 51

Motion 1897:51 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

1

N:o 51.

Af herr 0. Persson i Killebäckstorp, angående ändrad lydelse
af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

I en vid nästföregående års riksdag väckt motion hemstälde jag, under
erinran om stadgandet i 15 kap. 2 § rättegångsbalken, att »de, som för
andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige
män», att Riksdagen för sin del behagade besluta sådan ändring
af nämnda §, att hinder ej måtte i lagens ordalydelse finnas derför, att
jemväl qvinna, som besutte de i lagrummet omförmälda egenskaper, kunde
för andra tala och svara. Sedan lagutskottet i sitt utlåtande n:o 31 afstyra
den ifrågasatta ändringen, blef utskottets förslag utan diskussion af
Första Kammaren bifallet, hvaremot Andra Kammaren med stor majoritet
biföll min i motionen gjorda framställning. Utskottet förmenade, att lagbestämmelsen,
sådan den nu är affattad, icke utgjorde ©vilkorligt hinder för
qvinna att begagnas såsom rättegångsombud, då uttrycket »man» här liksom
på flera andra ställen i 1734 års lag begagnades liktydigt med »person»;
och fann utskottet stöd för rigtigheten af sin tolkning i det förhållande,
att genom en förklaring, men ej genom lagförändring meddelats, att lagens
stadgande i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att testamente skulle bevittnas af
tvenne gode män, icke innefattade någon med afseende å bevisning om
testamente gjord inskränkning i lagens allmänna bud, att qvinna finge ej
mindre än man vittne bära. Jag finner tvärtom, att den omständigheten,
Bill. till lliksd. Prot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Iluft. (N:is 51—54.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

att en förklaring ansetts erforderlig i omförmälda fall, gifver stöd deråt,
att ifrågavarande stadgande icke kan annorlunda tolkas, än att endast män
af lagen godkännas såsom rättegångsombud. Skulle uttrycket »man» i
allmänhet användas liktydigt med »person», hade någon förklaring ej behöfts,
men att man kunnat i detta fall nöja sig med en förklaring har
tydligen varit beroende deraf, att man kunnat hänvisa till det allmänna
stadgandet om qvinnas vittnesgiltighet. Då nu sådant allmänt stadgande,
som kan på förevarande fall tillämpas, ej förefinnes, måste, derest qvinna
skall anses skicklig såsom rättegångsombud, en lagförändring vidtagas.

I min föregående motion har jag angifvit syftet med den ifrågasatta
lagförändringen, nemligen vinnande af enighet i rättskipningen. Ehuru,
såsom jag erfarit, flera domare finnas, som i likhet med lagutskottet finna
stadgandet, att rättegångsombud skall vara man, ej vara hinder för qvinna
att brukas som sådant ombud, finnas dock andra, som tolka lagrummet
i fråga efter ordalydelsen, hvilken tolkning i allt, som afser rättegångsform,
enligt min åsigt är den rigtiga. Vid motionens behandling i kammaren
framdrog jag bevis om olika tolkningar och, som till min kännedom kommit,
har jemväl efter senaste riksdagen förekommit, att qvinna såsom sådan
vägrats att föra andras talan inför rätta.

På grund af hvad jag nu anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att första
punkten af 15 kap. 2 § rättegångsbalken erhåller följande
förändrade lydelse:

»De, som för andra må tala och svara, skola vara
oberyktade, ärlige, redlige och förståndige.»

Stockholm den 26 januari 1897.

Olof Persson.

Killebäckstorp.