Motioner i Andra Kammaren, N:o 51

Motion 1895:51 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

1

N:o 51.

Af herr A. PetersOil i Hasselstad m. fl., om uppsägning af
förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890.

Med anledning af en vid förlidet års riksdag väckt, i vissa afseenden
synnerligen betydelsefull motion med yrkande:

»att " Riksdagen skulle fatta beslut om upphäfvande af Kongl.
Maj:ts nådiga förordning den 30 maj 1890 angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförbållanden, eller den s. k.
mellanrikslagen, i syfte att angående omförmälda förhållanden söka
åvägabringa förändrade stadganden, hvarigenom Sveriges ekonomiska
intressen måtte på rättmätigt sätt varda bättre tillgodosedda än genom
den nu gällande mellanrikslagen»,

beslöt Riksdagen i öfverensstämmelse med bevillningsutskottets
hemställan att i skrifvelse anhålla:

»att Kongl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående beskaffenheten
och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i
afseende på Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförbållanden
samt derefter för Riksdagen framlägga resultaten af den
verkstälda utredningen och göra den framställning i ärendet, som af
omständigheterna komme att påkallas.» Beslutet föregicks af korta debatter
i båda kamrarne.

Under den tid, som förflulit sedan Rikdagen fattade ofvannämnda
beslut, har det särskilt angifna skälet dertill, att Riksdagen icke då
fann sig böra skrida till uppsägning eller upphäfvande af mellanriksBih.
till RiJcsd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Haft. (N:o 51.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

lagen, till väsentlig del blifvit undanröjdt, sedan numera resultaten af
den begärda utredningen hufvudsakligen blifvit tillgängliga samt dessa
ytterligare bekräftat, dels att verkningarna af mellanrikslagen i de
flesta hänseenden, äfven under de tullsatser som varit gällande intill
innevarande år, visat sig skadligare för det svenska jordbruket och
många landets näringar, än man vid förra riksdagen hade anledning
att antaga, dels att till följd häraf den allmänna åsigten inom landet
alltmera stadgats, att innevarande års Riksdag bör taga ytterligare
steg å den väg som beträddes af 1894 års Riksdag. Krafvet på en
omedelbar uppsägning, låt vara såsom inledning till en för Sveriges intressen
betryggande omarbetning af lagen, har under det gångna året
framträdt med ökad styrka från alla delar af vårt land.

Men oberoende af de lärdomar, erfarenheten hittills lemnat, eller
af den uppfattning, som i landet allmänt visat sig rådande rörande
mellanrikslagens verkningar, har numera genom de i denna månad påbjudna
förhöjda tullsatserna å spanmål frågan om en revision af denna
lag inträdt i ett nytt skede, hvilket förhållande ovilkorligen påkallar
kraftiga åtgärder för ernående af sådana förändringar af mellanrikslagen,
som kunna tillförsäkra det svenska jordbruket de förmåner, som med
dessa tullförhöjningar afsetts.

De former, i hvilka mellanrikslagen hittills verkat ofördelaktigt
för våra näringar, äro hufvudsakligen tre, nemligen:

1) öppen öfverträdelse af aftalets bestämmelser, såsom i fråga om
margarin-industrien och kreaturshandeln, det senare särskildt framhållet
af chefen för civildepartementet i hans allvarliga inlägg af den 8
februari 1894;

2) förtäckt öfverträdelse af aftalets bestämmelser genom olaglig
transitohandel, hvarvid utländska i Sverige tullpligtiga varor införas,
såsom vore de af norskt ursprung. Förutom öfriga, denna klass tillhöriga
fall, som under förlidet år ådragit sig uppmärksamhet, återfinnas
i landtbruksstyrelsens skrifvelse till Konungen af den 21 december
1894 nya bidrag, och särskildt är hit att hänföra yttrandet, att det torde
vara gifvet, att stora qvantiteter utländsk spanmål förts öfver gränsen,
utan att lagenlig tull derför erlagts;

3) kringgående af aftalet genom ett slags substitution, i det att
från utlandet till Norge importerad vara visserligen icke materielt öfver -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51. 3

föres till Sverige, men möjliggör, att en motsvarande qvantitet af i
Norge frambringad vara kommer tullfritt eller mot half tull öfver gränsen.
Detta framträder synnerligen starkt i fråga om omalen eller malen
spanmål samt bröd och utgör förklaringen för den betydliga spanmålsexporten
till Sverige från ett land, som icke framalstrar tillräcklig
brödsäd för eget behof.

Härom yttrar landtbruksstyrelsen i nämnda skrifvelse, att Sverige
sannolikt så småningom skall få mottaga största delen af Norges spanmålsskörd,
som sedan med lätthet ersättes från utlandet på grund af
det stora lastrum, som finnes ledigt i Norges många från den utländska
fraktfarten återvändande fartyg.

I kommerskollegii berättelse för år 1893 har eu beräkning framlagts,
utvisande de belopp, som under nämnda år icke blifvit påförda
de varor, som, eljest tullpligtiga, på grund af mellanrikslagen under
året tullfritt införts från Norge. Under förutsättning, att införseln i
händelse af tullpligtighet varit lika stor, skulle svenska statens tullinkomst
på nämnda varor hafva uppgått till 4,313,856 kronor. Ehuru
beloppet är betydligt, torde detsamma icke desto mindre vara för lågt
beräknad t, då särskildt de varor, som vid den s. k. formansforslingen
i betydliga qvantiteter föras öfver gränsen, icke upptagits i denna beräkning.
Såsom i Riksdagens omtalade skrifvelse framhållits, är vår
handelsstatistik af bristfällig beskaffenhet icke minst i hvad densamma
afser varuutbytet med Norge.

I afseende på den uppfattning om mellanrikslagens verkningar,
som numera allmänt utbildat sig i vårt land, är det vidare af betydelse
att granska de uttalanden, som från myndigheter, korporationer och
enskilda i olika delar af landet ingått såsom svar på den af Kongl.
Maj:t anstälda utredningen rörande mellanrikslagens verkan. De flesta
af dessa hafva i enlighet med frågans formulering icke upptagit spörsmålet
om .vare sig upphäfvande eller omarbetning af lagen, utan inskränkt
sig till att beskrifva mellanrikslagens verkningar. Men ett
stort antal, omkring hälften, har dock icke kunnat afhålla sig från att

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

yttra sin mening jemväl om åtgärder rörande mellanrikslagen i dess
helhet, och de ojemförligt flesta af dessa hafva uttalat sig för en revision
af lagen, många äfven för uppsägning, antingen utan vidare
eller såsom inledning till revisionen. Särdeles betydelsefull i detta afseende
är landtbruksstyrelsens ofvan åberopade skrifvelse till Konungen,
hvari styrelsen, efter att hafva utredt. den skada, som särskildt jordbruket,
kreaturshandeln, jästfabrikationen och margarinfabrikationen
lida af mellanrikslagen och sättet för dess tillämpning, slutar med hemställan
om åtgärders vidtagande i syfte, att de sålunda framhållna olägenheterna
för det svenska jordbruket och vissa andra detsamma närstående
näringar utaf åtskilliga mellanrikslagens bestämmelser eller
tolkningar deraf mätte undanrödjas, under framhållande af att sådant
icke kan ske, utan att beslut från svensk sida fattas om samma lags
upphäfvande.

Det ligger i sakens natur, att mycket stora svårigheter skola
uppstå vid hvarje försök att genom ett aftal af mellanrikslagens art
till stadigvarande ömsesidig belåtenhet ordna varuutbytet mellan ett
land, som antagit ett protektionistiskt system, och ett annat, der frihandeln
förherskar, äfvensom att dessa svårigheter skola ökas i den mån
tullsatserna i det först nämnda landet höjas. Bevillningsutskottet vid
1894 års riksdag bär också framhållit, att genom den genomgående
förändring, som tulltaxan undergick 1892, vissa öfverklagade förhållanden
i fråga om mellanrikslagen erhållit större betydenhet än förut, och
chefen för civildepartementet har den 21 februari 1890 yttrat, att, derest
framdeles genom i ettdera landet vidtagna tullförhöjningar den redan
befintliga olikheten i tullafgifter de båda länderna emellan skulle komma
att ytterligare ökas, de då föreslagna ändringarna i mellanrikslagen ej
komme att varda för ändamålet tillräckliga, utan att under sådan förutsättning
eu ytterligare omarbetning af lagen kunde komma att erfordras.

Sedan nu spanmålstullarna i Sverige för kort tid sedan blifvit i
väsentlig grad höjda, har den af bevillningsutskottet och af chefen för
civildepartementet förutsagda tidpunkten inträdt, då en omarbetning af
lagen är erforderlig. Skola nemligen de vigtiga ändamål vinnas, som
man med de vidtagna tullförhöjningarna afsett, så måste också ofördröjligen
tillses, att icke mellanrikslagens bestämmelser dervid träda
hindrande emellan. Här föreligga således afgörande skäl icke blott

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

5

för en uppsägning af mellanrikslagen, utan äfven derför, att de mått
och steg, som äro nödvändiga för vinnande af detta syfte, ofördröjligen
vidtagas.

Mellanrikslagen s allmänna syfte är att för hvartdera riket bereda
afsättning af inhemska produkter på det andras område med ett minimum
af kostnad och omgång. Rättvisan kräfver det erkännandet, att
detta syfte i många fall vunnits och att åtskilliga svenska näringar
haft gagn af detta aftal. Men om redan nu otvifvelaktigt dessa fördelar
motvägas af de förluster, hvilkas stora betydelse i det föregående framhållits,
så hotar för framtiden den faran, att den vidtagna tullförhöjningens
verkningar skola väsentligen försvagas eller nästan upphäfvas
samt derigenom ett olidligt tillstånd för våra näringar åvägabringas.
Men samtidigt’ skola fördelarne för Norge af det nu gällande aftalet
icke blott orubbade qvarstå, utan väsentligen ökas, och häraf torde
oemotsägligt framgå, att, då en genomgripande och skyndsam omarbetning
af mellanrikslagen är nödvändig, enda medlet att vinna detta mål
är en omedelbar uppsägning af denna lag. Tv väljes endast underhandlingens
väg, skall den part, som af aftalet har största fördelen och
hvars lofliga sträfvan alltså måste vara att så länge som möjligt förblifva
i det nuvarande läget, sannolikt icke kunna förmås till ett skyndsamt
afgörande. Slutligen skulle sålunda vårt land, i stället för att
börja med uppsägning, till sist se sig nödgadt att tillgripa denna åtgärd.
Men under tiden hafva måhända åratal förgått under fruktlösa
bemödanden att vinna enighet om ett nytt aftal, utan att de svenska
näringarna derunder fått den lättnad eller det skydd, som från svensk
sida åsyftats.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställes,

att Riksdagen ville för sin del besluta uppsägning
af förordningen angående Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30
maj 1890, i syfte att angående ornförmälda förhållanden
söka åvägabringa en ny ordning, hvarigenom de
båda ländernas ömsesidiga ekonomiska intressen måtte

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Höft.

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

på rättvisare sätt än genom den nu gällande läge
varda tillgodosedda.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 25	januari 1895.
Aug. Peterson.	G. F. Östberg.	Alfred Kihlberg.
K. E. Holmgren.	L. P. Mallmin.	Z. Larsson.
N. J. Nilsson.	I. von Knorling.	C. E. Johansson.
Carl Rydberg.	Oscar Larsson.	Gustaf Anderson.
Oskar Erickson i Bjersby.	0. W. Redelius.	C. F. Petersson i Dänuingelanda.
Nils Jönsson.	P. Pehr son.	S. Arnoldsson.
Victor Ekenman.	o Nils Åkesson.	Per Nilsson.
Anders Olsson.	A. Emil Baaz.	Pehr Andreasson.
Gustaf Odqvist.	Ax. Natt och Dag.	C. Axel Carlsson.
Oskar Nyländer.	Elof Nilsson.	P. Svensson.
B. Dahlgren.	A. Magnusson.	And. Andersson i Backgården.
E. Fredholm i Saleby.	L. J. Jansson.	Carl Persson.
Sten Nordström.	C. G. Bergendah .	0. W. Lindh.
Gustaf Bäckgren.	A. P. Gustafsson.	Adolf Ericson.
C. J. Mustaparta.	J. Ericsson.	Joh. Sjöberg.
Axel Petri.	J. A. Johansson.	Olof Persson.
Jöns Anderson.	H. Lilliehöök.	Hugo Hammarskjöld.
Joh. Andersson i Tenhult.	Ludvig Eklund.	J. E. Behmer.

J. M. Ekströmer. S. J. Boethius.

STOCKHOT.M, F. A. NYMAKS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 18fl6.