Motioner i Ändra Kammaren, N:o 50 (Motion 1891:50 Andra kammaren)

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 50.

X:o 50.

Af herr A. G. Olsson i Frösvi, om skrifvelse till Kongl. May.t
rörande sättet'' för byggande af statens elektriska ledningar.

I vår tid göres mycket för att förekomma olycksfall i arbetet.
Staten har ju till och med särskilda inspektörer, som bland annat
efterse, att arbetarne i landets fabriker äro så mycket som möjligt
skyddade mot olycksfall i arbetet. Men samtidigt med dessa prisvärda
bemödanden gör staten genom det sätt, hvarpå densamma bygger sina
telegraf- och telefonledningar, de mest trafikerade af de allmänna
landsvägarne i hög grad farliga för de vägfarande. Nämnda elektriska
ledningar uppsättas nemligen så — åtminstone i min hemort — att de
följa vägarne efter, än på ena och än på andra sidan, samt dragas i mycket
sneda vinklar otaliga gånger öfver vägen. Det synes mig till och med,
som om på åtskilliga ställen trådarne med afsigt uppsatts så, att de,
gående i sicksack från ena till andra sidan af vägen, ligga till stor del
af sin längd öfver densamma, hvarjemte de på några ställen ej ligga
tillräckligt högt öfver körbanan. På en del ställen har jag efter gjorda
mätningar funnit tråden ligga endast 11 V2 fot eller 3 x/3 meter öfver
vägen, hvithet, är allt för lågt, för att t. ex. ett hö- eller foderlass skall

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

kunna på dessa ställen passera under densamma. Hvilka fördelar som
genom omnämnda byggnadssätt skola vinnas — om det nu verkligen
skall vara några — torde vara svårt för den i saken oinvigdp att utgrunda,
men de olycksfall, som härigenom otvifvelaktigt uppstå, äro
deremot lätta för hvar och en att förutse. Ty då trådarne af flerehanda
orsaker brista, blifva de ofta liggande i spiraler på landsvägen
eller hängande lågt öfver densamma. I båda fallen kunna svåra olycksfall
uppkomma, synnerligast för den, som färdas vägen fram efter
mörkrets inbrott; och staten torde få vidkännas ganska dryga ersättningskostnader
för dessa olycksfall, utan att dock kunna ersätta all den
skada dessa förorsakat, ty lifvets och lemmarnes förlust är ju oersättlig.
Tillbud till olyckshändelse af nu antydda slag hafva redan i min
ort inträffat.

För att förekomma att statens elektriska ledningar skola göra
do mest befarne af de allmänna landsvägarne olycksbringande för de
vägfarande, böra dessa ledningar så mycket som möjligt, i likhet med
förhållandet vid jernvägslinierna, framgå endast på ena sidan af vägen,
och, der en öfvergång öfver vägen är oundviklig, bör ledningen dragas
tvärt öfver vägen, så att eu stolpe sättes på ena sidan af vägen och
don andra stolpen midt emot, och ledningen sålunda kommer att ligga
i möjligaste mån vinkelrätt öfver vägen samt så högt, att intet hinder
för vägtrafiken kan uppstå. Det korta afståndet mellan stolparne gör
då, att tråden vid vägöfvergången nästan aldrig brister. Men om den
också bruste, skulle den vid föreslagna byggnadssätt ej kunna förorsaka
olycksfall för de vägfarande, enär tråden vid bristningen komme
att draga sig till de midt emot hvarandra stående stolparne, på hvilka
den blefve hängande, och på körbanan behöfde man då ej vidare frukta
här ofvan antydda nya slag af olycksfall.

Jag får derför vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att staten vid hädanefter
företagen ny- eller ombyggnad af sina elektriska
ledningar efter landsvägarne låter dem fortlöpa å
ena sidan af desamma samt, der öfvergångar äro
oundvikliga, låter ledningarna gå så mycket som
möjligt vinkelrätt öfver vägen med en stolpe på
hvardera sidan af densamma, samt att ledningstrådarne
vid vägöfvergångar sättas tillräckligt högt öfver

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

körbanan, eller att andra lämpliga åtgärder vidtagas,
hvarigenom ofvan påpekade olägenheter undanrödjas.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 23 januari 1891.

A. G. Olsson,

Frösvi.

N:o Öl.

Af herr Å. (x. OlsSOJi i Frösvi, om ändrade bestämmelser i fråga
om tiden för kronoarrendenas samt grundskatternas erläggande.

Under de senaste tre åren har Kongl. Maj:t medgifvit, att kronoarrendatorerna
fått erlägga sina arrendesummor på tvenne betalningstider.
Denna anordning har varit af stor nytta för dessa arrendatorer.
Många hafva härigenom kunnat bibehålla sina arrenden, hvilka de eljest
helt säkert varit nödsakade att lemna. Men en sådan delning af uppbörden
beträffande de årligen utgående grundskatterna skulle äfven vara
en beaktansvärd och välbehöflig förmån i ekonomiskt afseende för
mången grundskattebetalare, som nu har bekymmer nog för att behålla
si1*t hemman, innan dessa orättvisa skatter hunnit helt och hållet afskrifvas.
Det är nemligen nu ej så som för några decennier tillbaka,