Motioner i Andra Kammaren, N:o 4 (Motion 1897:4 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

Jf:o 4.

Af herr A. "V. Ljungman, om skrifvelse till Kongl Maj:t
angående utredning i fråga om anläggande af nya statsbanor
och inlösande till staten af redan befintliga privatbanor
m. m.

Att samfärdseln spelar en den största rol uti ett lands både ekonomiska
och andliga utveckling, är ett lika allmänt erkändt förhållande som
att jernvägarne bland nutidens samfärdsanstalter intaga det främsta rummet.
Vårt land har också med en, i förhållande till dess jemförelsevis
glesa befolkning, ringa nationalförmögenhet och stora utsträckning, rent
af förvånansvärd hastighet skyndat att tillegna sig förmånen af att ega
ett omfattande jern vägsnät; men sjelfva sättet, hvarpå detta skett, i förening
med den nästan fullständiga saknaden af en enhetlig plan för detta
nät, har äfven medfört en ojemnhet i det sätt, på hvilket de särskilda
landsdelarne blifvit tillgodosedda, och en ofullständighet, som med allt
större tydlighet visar behofvet af en ändring i verksamheten eller åtminstone
ett afhjelpande af de värsta bristerna. Staten tarfvar derför synbarligen
en fullständig plan för den återstående delen af sin verksamhet
till näringslifvets främjande inom riket medelst jernvägar, och detta icke
allenast med hänsyn till Norrlands anspråk att erhålla sin stambana fortsatt
från Boden till Torne eif samt försedd med nödiga bibanor, utan
äfven med hänsyn till södra halfvan af riket, hvilken ingalunda kan sägas
vara nog fullständigt eller på ett med statens bästa i allt fullt öfverensstämmande
sätt tillgodosedd med för dess näringslifs rätta utveckling
oumbärliga statsjernvägar.

Bih. till Riked. Prot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft. (N:o 4).

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 4.

Den ursprungliga äldsta planen för rikets förseende med jernvägar
afsåg nemligen att ernå dessa dels genom byggandet af några få centralt
belägna statsbanor, dels genom koncessioner åt aktiebolag att anlägga s. k.
privatbanor. Härigenom har visserligen vunnits stora sträckor jernväg,
men dessa hafva blifvit mycket ojemnt fördelade, på samma gång som
mägtiga enskilda intressen förmått göra sig gällande på bekostnad af
svagare sadana och förvärfva sig faktiska monopol af den allra största betydenhet
med hänsyn till äfven vidsträckta landsdelars hela framtida utveckling.
Så kan t. ex. ett starkt privatbaneintresse ofta förhindra, det
sådana banor anslutas till dess hufvudlinie, som kunna konkurrera med
större delar af denna eller draga trafiken i någon mån från den nuvarande
hufvudändpunkten till nya sådana, och det eger derigenom någon
gång äfven ett faktiskt veto inom ett allt för betydande område mot byggandet
af sådana jernvägslinier, som eljest skulle kunna löna sig. Derför
maste ock staten i sådana fall träda emellan och rädda dylika landsdelar
undan det ekonomiska öfvervälde, som den lemnat i enskildas händer,
och dymedelst möjliggöra för sådana trakter att tillgodose äfven sina intressen,
om ej dessa landsdelar skall vederfaras orättvisa och om ej rikets
nödigt fullständiga och plamnessiga Afseende med jernvägar skall offras.

Staten har visserligen under de senare åren måst allt mera frångå
den ursprungliga planen att för egen räkning blott befatta sig med ett
fåtal stambanor, då den dels inlöst flera privatbanor, dels i Norrland börjat
genomföra ett nära nog uteslutande statsbanesystem; men detta är
blott en ringa början till åstadkommande af ett fullständigare, mer planmessigt
statsbanesystem äfven med hänsyn till de med statsbanor icke
gynnade landskapen. Den ofullständighet i rilcets jernvägsnät, som i flera
fall uti ej oväsentlig mån vållats af rika enskilda personers eller kommuners
förmåga att göra sina egna intressen gällande och att hålla andras
berättigade önskningar tillbaka, torde emellertid böra, i mån af behofvets
betydenhet och statens förmåga att afhjelpa detsamma, undanrödjas genom
en tillräcklig komplettering, hvilken åter synbarligen endast på ett
fullt tillfredsställande sätt samt inom den närmare framtiden kan åvägabringas
genom statens mellankomst, derigenom att dels åtskilliga sådana
vigtigare linier nybyggas för statens räkning, hvilka eljest icke kunna
antagas skola, snart nog åtminstone, komma till stånd, dels att i samband
dermed flera för det planmessiga liksom för det äfven i ekonomiskt
hänseende lyckade genomförandet af en sådan komplettering vigtiga privatbanor
genom inköp eller inlösande förvärfvas åt staten. Men icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

blott för kompletteringen af rikets jernvägsnät, utan äfven af talrika andra
skäl af betydenhet är det af vigt, att staten förvärfvar sig flera af de
mera vigtiga privatbanorna inom landet.

För d vlika vigtigare jernvägar, som det, så väl för nämnda komplettering
af rikets jernvägsnät som för erhållandet af ett i allt hufvudsakligt
åtminstone tillfredsställande statsbanesystem, är nödigt för staten
att genom nybyggnad eller inköp af privatbanor förskaffa sig, äro att
räkna dels sådana stamlinier, som sammanbinda mer betydande hufvudorter
med hvarandra, dels sådana stam- eller grenlinier, som sammanbinda
det inre landet med de främsta exporthamnarne, dels sådana linier, som
med hufvudstaden sammanbinda landets aflägsnare hufvuddelar (så vidt
möjligt hvarje län och dess hufvudort), dels sådana linier, som sammanbinda
landets vigtigaste stamlinier sins emellan eller landets jernvägsnät
med angränsande länder och dels sådana linier som äro af särskilt framstående
vigt för försvarsväsendet. En omsorgsfull granskning af en jernvägskarta
öfver vårt land ådagalägger snart, både att staten icke är i
besittning af flera redan befintliga jernvägslinier, som äro af den betydenhet
för det allmänna, att de ej borde tillhöra enskilda aktiebolag, och
att flera större delar af landet ännu äro i saknad af till och med sådana
jernvägslinier, som, enligt hvad nyss framhållits, borde finnas till såsom
statsbanor.

De skäl, man gemenligen anfört för utsträckningen af statens jernvägar
till att omfatta åtminstone alla mer betydande jernvägslinier inom
landet, äro, i största korthet anförda, hufvudsakligast följande:

Från allmänt politisk och social synpunkt har man nemligen framhållit
förmånen af en sådan utveckling af jernvägsväsendet dels deruti, att så
väl regeringsmagten som särskildt försvarsväsendet derigenom stärkes, dels
deri, att det är en afgjord fördel för särskildt den mindre förmögna delen
a,f folket, att staten derigenom får i sin hand bestämmandet af den finansiella
planen för åtminstone alla de • vigtigare jernvägarnes förvaltning,
dels deri, att den talrika jernvägspersonalen derigenom kommer i en bättre
ställning, än då den är i enskilda bolags tjenst, och dels deri, att de
nämnda jernvägarnes hela förvaltning kommer under kontroll icke blott
af regeringen, utan äfven af folkrepresentationen. Vidare har man från
samma synpunkt påpekat, hurusom »summan af de materiella intressen
och den ur dem härrörande magt, som jernvägsväsendet i sig inbegriper,
vore för stor, för att det borgerliga samhället kunde öfverlåta en sådan
institution åt enskilde» (i eu allt för betydande omfattning åtminstone),

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

samt hurusom särskildt de större enskilda jernvägsbolagen vore ett slags
stater i staten, verkande äfven till skada, och hurusom fara funnes, att
den betänkliga betydelsen af det monopol, som alltid medföljer en privat
jernvägsanläggning, skulle med tiden ökas, derigenom att densamma tillhör
eller rakar i händerna på utländingar eller genom sammanslutningen
af flera dylika anläggningar till större och mägtigare bangrupper, ocli
att aktierna uti de enskilda jernvägarne till allt för stor del slutligen
komme att stanna hos ett fåtal millionärer eller eljest öfvermägtiga privatintressen,
som derigenom också skulle varda i tillfälle att efter sina
sjelfviska syften i strid mot det allmännas behof leda eller inverka på
den ekonomiska utvecklingen i hela landsdelar, o. s. v. — Såsom ytterligare
skäl kunde man kanske ''anföra, att, då de flesta af rikets städer
äro skuldsatta för lån till jernvägsanläggningar, man genom inlösande af
dessa till staten undanröjde det väsentliga hinder mot nykterhetssträfvandena,
som ligger i samma städers behof af stora inkomster af rusdrycksförsäljning
för att kunna betala ränta och amortering af dessa lån, utan
att derför betunga invånarne med ökad direkt skatt, samt att man eljest
sannolikt har att emotse en utveckling af privatbaneintressenas inflytande
inom Riksdagen derhän, att samma intressen blifva för det allmänna bästa
vådliga.

Från särskildt statsekonomi synpunkt har man förordat en dylik utsträckning
af statsbanesystemet, emedan dels jernvägar äro att hålla för
de allra lämpligaste statsdomäner, hvilkas värde i regeln oafbrutet stiger,
under det att det i dem nedlagda och mestadels upplånta kapitalets värde
minskas genom penningvärdets prisfall, dels statsjernvägar kunna (utan
att för dem någon större del af det för landets näringslif nödiga kapitalet
behöfver fastläsas uti jernvägsaktier och utan att landets kredit, såsom
eljest i händelse af allt för många privatbanor lätt ske kan, behöfver
störas genom misslyckade privatanläggningar) utföras med utomlands gemenligen
billigare än af enskilde topplänta penningar, hvadan vid inlösande
till staten af privatbanor möjligen en ej ringa vinst kunde beredas riket
genom de i dem innestående lånens konvertering, dels statsbanors anläggning
kan, oafsedt alla tillfälliga konjunkturer, utföras jemnare och mindre
så att säga ryckvis, under det att privatbanor väl oftast komma till stånd
genom aktieteckning och utföras under tider af rådande öfverspekulation,
då prisen å så väl arbete som materialier äro högt uppjagade, dels ett
planmessigt och med hänsyn till folkmängdens och näringslifvets betydenhet
genomfördt system af statsjernvägar öfver hela riket bör icke blott

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

gifva cn jemnare och mer tillfredsställande afkastning, än om statsbanorna
till allt för stor del utgjordes af sådana genom folkfattigare och i ekonomiskt
hänseende mindre betydande nejder dragna linier, som lemnade en
otillräcklig afkastning, utan äfven möjliggöra billigare driftkostnad och i
synnerhet förvaltning, då man ju eljest hade en särskild centralförvaltning
för hvarje särskild bana, och dels statsbanorna i regeln blifva solidare
utförda, utan att dock utgifterna för deras byggnad kunna sägas i förhållande
till beskaffenheten öfverskrida hvad enskilda banor kosta, dervid
ej får förbises, att staten till betydande både allmänt gagn och besparing
kan bedrifva jernvägsbyggnaden äfven under ekonomiskt tryckta tider,
o. s v. — Härtill kunde man väl ytterligare foga följande anmärkningar,
nemligen att svenska staten nu säkerligen äfven kan, till följd af de ännu
rådande konjunkturerna, förvärfva sig flera för densamma behöfliga enskilda
jernvägar, vare sig genom inlösande af privatbanor eller genom
nybyggnad, för ett jemförelsevis billigare pris, än om detta skall ske
framdeles under ändrade förhållanden, samt att Sverige tvifvelsutan behöfver,
ända till dess att dess ekonomiska utveckling gått så långt framåt,
att det kan undvara lån för uppehållandet af den nödiga guldvalutan i
riksbanken, fortfara med att utföra större allmänna arbeten, enär upptagandet
af lån för andra än rent produktiva ändamål skulle förstöra
landets kredit och några andra produktiva ändamål för en fortsatt upplåning
i nödig omfattning än just allmänna arbeten, d. v. s. jernvägar,
knappast torde gifvas, fast staten naturligen dervid måste se till, att de
upplånta kapitalen varda nedlagda i möjligast gifvande eller åtminstone
icke uti förlustbringande företag och sålunda äfven söka att förvärfva
eller bygga sådana jernvägar i den södra halfvan af riket, hvilka, på
grund af tätare befolkning och högre ekonomisk utveckling i de trakter,
de genomlöpa, förmå gifva eu afkastning, som kan i väsentlig mån bidraga
till att täcka förlusten å banorna i den nordliga halfvan af riket.

Från särskildt niiringslifvets synpunkt har man anfört till förman för
ett mera omfattande, planmessigt statsbanesystem, att riket endast genom
ett sådant kan ernå ett möjligast fullständigt, alla dessa hufvuddelar tillgodoseende
järnvägsnät, enär derigenom de talrikare vordna, mer lönande
liniernas öfverskott möjliggör att utan för stor risk och förlust anlägga
äfven mindre lönande linier uti folkfattigare och jemförelsevis blott föga
i ekonomiskt hänseende utvecklingsbara landsdelar, på samma gång som
de blifvande jernvägslinierna böra varda mer rättvist fördelade öfver hela
riket, än om denna fördelning skall nära nog uteslutande förblifva be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

roende af enskilda privatintressens olika förmåga att göra sig gällande,
och om stora delar af landet fortfarande skola få bidraga till att andra
sådana erhålla statsjernväg utan att sjelfva hafva fått åtnjuta någon motsvarande
fördel, att den genom ett slikt statsbanesystem vunna enheten i
förvaltningen skulle medföra stora förmåner med hänsyn till snabbhet,
punktlighet och enkelhet i trafiken, att det vore en betydande fördel för
näringsidkande i allmänhet och den mindre förmögna befolkningen i synnerhet,
att man genom ett sådant system undsluppe de tryckande monopol
i enskildes händer, som privatbanorna medföra, och att staten får i
sin hand valet af den ledande finansiella planen för åtminstone de vigtigare
jernvägarne inom landet, så att å ena sidan tarifferna å dessa i den
mån amorteringen af anläggningskostnaderna och de ökade trafikinkomsterna
det medgifva, kunna till näringslifvets fromma nedsättas, hvilket
ju ej, i samma grad åtminstone, kan väntas af de enskild vinst liufvudsakligast
afseende jernvägsaktiebolagen, och å andra sidan förmögnare trafikanter
eller mägtiga intressen ej kunna tillgodose sig på den stora allmänhetens
bekostnad medelst differentialtariffer, hvarigenom den fria konkurrensen
inskränkes och svårigheter uppstå för mindre näringsidkare att
arbeta sig fram och kunna bestå i täflan med de större, och att staten
genom ett dylikt statsbanesystem blefve i tillfälle att genom särskilda
anordningar vid trafiken och genom billigare fraktsatser upphjelpa sådana
näringar, som deraf vore i behof under särskildt det första svaga skedet
af deras utveckling o. s. v.

Efter öfvergången till ett mer fullständigt statsbanesystem än det
närvarande kunde helt visst äfven, till stort gagn för det hela, koncessionsväsendet
något inskränkas, så att vid meddelandet af koncessioner å
privatbanor hänsyn i högre grad, än hittills kunnat ske, toges till det
allmännas kraf på en sådan mer planmessig anordning af jernvägsförbindelserna,
hvarigenom bättre resultat vunnes med mindre offring af medel
och mindre skuldsättning för riket samt enskilde mer skyddades mot
tvånget att afstå sin jord äfven för byggandet af sådana jernvägar, som
hufvudsakligast afsåge icke fyllandet af ett allmänt samfärdsbehof, utan
snarare att beröfva städer deras gamla handelsområde eller att draga trafiken
från förut befintliga jernvägar in. in. dylikt.

Erfarenheten från utlandet talar vidare mycket för en utsträckning
af statsbanorna till att omfatta åtminstone alla de vigtigare jernvägslinierna
inom landet, då man t. ex. i Danmark, Tyskland, Belgien och Italien
med afgjord ekonomisk framgång både inköpt privatbanor till staten

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

och dessutom ytterligare utvidgat statsbanenätet med nybyggda limer, och
inom statsvetenskapen hafva länge nog de mest framstående forskarne i
detta specialämne från och med R. von Mohl och K. Knies in till G.
Cohn och A. Wagner allt allmännare och bestämdare uttalat sig till förmån
för att jernvägarne inom hvarje land med mer utvecklade politiska
och ekonomiska förhållanden, till största parten åtminstone, böra vara
statsbanor.

Det är emellertid klart, att staten vid inlösande af privatbanor, som
äro lämpliga för statsbanesystemet samt hembjudas åt honom, får taga
hänsyn till icke blott dessas anläggningskostnad, utan äfven, och detta
till och med företrädesvis, deras beskaffenhet samt ekonomiska värde och
politiska betydelse.

Frågan om privatbanors inlösande till staten i större omfattning
väcktes i svenska Riksdagen till Rf redan vid 1878 års riksdag och upptogs
senare af mig vid 1885 års riksdag, hvarefter den af Kongl. Maj:t
den 19 mars 1886 tillförordnade »komitén för afgifvande af förslag till
åtgärder i syfte att upphjelpa den ekonomiska ställningen i landet» uti
ett den 19 november samma år afgifvet betänkande tillstyrkte, »att enskilda
jernvägar, som hafva mer än rent lokal betydelse, böra af staten
förvärfvas, när sådant kan ske till antagligt pris och när förvärfvandet i
öfrigt är för samhället förmånligt, samt att åtgärder för detta ändamål
böra så fort ske kan vidtagas». Anspråken åter på anläggning af nya
statsbanor icke blott från de norra provinserna utan äfven från södra
halfvan af riket synas år efter år vara i tilltagande, och Kongl. Maj:t
har äfven förra året genom att anbefalla förberedande undersökningar af
några jervägslinier visat någon benägenhet att tillmötesgå dessa anspråk.
Under sådana förhållanden och då frågan om statsbanornas ytterligare
utsträckning såväl genom inköp af privatbanor som genom nybyggnad
är en fråga af den allra största betydenhet samt derför säkerligen äfven
förtjenar en den grundligaste utredning, som ådagalägger både i hvilken
mån tidens allt mer ökade anspråk fordrar en särskildt efter de ekonomiska
förhållandenas beskaffenhet och kraf utvidgad plan för rikets förseende
med statsbanor och i hvilken omfattning statens finansiella ställning
medgifver en sådan plans genomförande; så får jag härmed hemställa,

det Riksdagen måtte dels i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t låta genom sakkunnige män utreda

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

i hvilken omfattning, för vinnandet af ett så vidt möjligt
hela riket tillgodoseende statsbanesystem, nya
jernvägslinier böra såsom statsbanor anläggas och redan
befintliga privatbanor i samband dermed till staten
inlösas, dels för sagda ändamål ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande ett förslagsanslag, hvars belopp statsutskottet
behagade föreslå.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Axel Vilh. Ljungman.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

Bilaga.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t nådigst anbefalt Kongl. jernvägsstyrelsen
att verkställa fullständiga undersökningar för en statsjernväg längs genom
Bohuslän såsom en fortsättning af den till staten inlösta vestkustbanan,
hafva inom bohuslänska skärgården och särskildt inom de för det egentliga
hafsfisket mest betydande delarne af densamma uppstått allvarliga farhågor
med hänsyn till de synnerligen stora olägenheter för samma skärgårdsdelar
och hafsfiske, som helt visst, blefve följden deraf, att Eders
Kongl. Maj:t läte byggandet af jernvägar i Bohuslän afslutas med utförandet
af nämnda jernvägslinie längs länet och öfverlemnade byggandet
af utfartsbanorna från samma jérnvägslinie och det inre landets jernvägsnät
åt den enskilda företagsamheten. Bohuslänska fiskaresamhällena äro
nemligen icke i den ekonomiska ställning, att de förmå åstadkomma några
enskilda jernvägar, hvarför, om staten icke drager försorg om byggandet
äfven af de jernvägslinier, som äro af nöden för de delar af skärgården,
som äro för hafsfisket mest betydande, följden helt naturligt blifver, att
förmånen af jernvägsförbindelse blott varder ett ytterligare monopol för
städerna och köpingen Lysekil, samt att särskildt nämnda delar af skärgården
»komma i det allra sämsta läge, som gerna låter tänka sig, och i
ett vida mer för der flor ing ande sådant än under förra sillfiskeperioden»,
vid hvars upphörande samma skärgårdsdelar såsom bekant nedsjönko i
fattigdom och elände utan all like.

En omfattande och grundlig utredning har ådagalagt, att orsaken
till det sorgliga resultatet af de föregående sillfiskeperioderna legat uti
Bill. till liiksd. Viol. 1887. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Haft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

en näringsutöfningens felaktiga anordning på sådant sätt, att den på sillfisket
grundade affären tillhört icke fiskaresamhällena sjelfva, utan de helt
annat näringslif och helt andra intressen egande städerna, hvadan, då
sillfiskeperioden upphörde, både kapital och företagsamhet saknades i skärgarden
för att åstadkomma och uppbära sådana nya näringsformer, som
kunde ersätta den svunna sillfiskebedriften. All klok utveckling af bohuslänska
skärgårdens ekonomiska förhållanden och all offentlig omvårdnad om
dessa måste för den skull i främsta rummet vara rigtade på att genom
förbättrad samfärdsel och eljest för näringslifvet nödiga anordningar bringa
fiskaresamhällena i det läge, att de sjelfva kunna öfvertaga största delen
åtminstone af den på fisket grundade affärens skötande och derigenom vinna
den ekonomiska kraft, som är af nöden för att uppbära en höo-t stående
hafsfiskebedrift.

Att jernvägarne, såsom nutidens främsta och verksammaste samfärdsmedel,
spela den främsta rolen i fråga om hafsfiskebedriftens upphjelpande
är ofta ådagalagdt och vitsordas äfven af utlandets erfarenhet; men den
oundgängliga °förutsättningen derför är, att de för ändamålet åvägabragta
jernvägarne åstadkomma genaste förbindelse mellan hufvudorterna i skärgården
för fiskfångstens utöfning och det inre fiskförlrukande landets jernvägsnät,
samt att dessa jernvägar erhålla sin ändpunkt i just de nämnda orterna.
i skärgården och icke i de bränvinsspridande stora badorterna; ty
verkligt hafsfiske och ett högt utveckladt badortsväsende trifvas icke
tillsammans. Först genom jernvägsnätets utsträckning till sjelfva de egentligt
hafsfiskeidkande hufvudorterna i skärgården varder nemligen möjligt för
dessa att segerrikt bestå i konkurrensen med de privilegierade och bränvinsförsäljande
samhällena om den på fisket grundade affären samt derigenom
äfven ernå ett sådant välstånd, som allena förmår att uppbära en högt
stående, tidsenligt utvecklad hafsfiskebedrift. Jernvägarne äro, liksom så
mycket annat, till gagn hufvudsakligast blott för den, som får dem, och
skulle för skärgården blifva till största förderf i stället för gagn, om de
allenast komme de med fiskaresarnhällena konkurrerande stora badorterna
till del, enär i sadant fall de fiskaresamhällen, som hafva att uppbära
hafsfiskebedriften, blott skulle blifva än värre utsugna, än redan är fallet.

De till hufvudorterna i skärgården för fiskfångstens utöfning utdragna
jernvägarne skulle icke blott under den innevarande sillfiskeperioden skapa
ett sådant välstånd inom fiskaresamhällena, som både före och vid sillfiskeperiodens
upphörande kunde möjliggöra uppkomsten af sådana näringsformer,
som äro egnade att ersätta den försvinnande sillfiskebedriften,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4. 11

utan äfven efter sillfiskeperiodens slut qvarstå såsom ett i allt högre grad
verkande medel till förminskande af olägenheterna utaf det ymniga sillfiskets
upphörande. Det välsignelsebringande inflytandet af sadana jernvägar
skall helt visst tydligast visa sig just vid och efter sillfiskeperiodens
förestående slut, då de komma att icke blott mest behöfvas,
utan äfven medföra största gagnet och i högsta grad bidraga till skärgårdens
uppryckande ur de iråkade svårigheterna. Jernvägar allenast till
de stora badorterna skulle deremot tydligen medföra en helt och hållet
motsatt verkan samt blott öka den ekonomiska svagheten och eländet i
skärgården utan att ens lemna någon utsigt qvar till ekonomisk uppryckning.

Redan af det skälet, att fiskaresamhällena icke sjelfva förmå åstadkomma
de för skärgårdens förkofran oumbärliga jernvägarne bör vara
klart, att, om staten icke bygger dem, så komma de icke till stånd, utan
nämnda samhällens välfärd äfventyras eller rättare sagdt prisgifves åt de
med privilegier och bränvinsförsäljningsmonopol gynnade samhällena. Då
emellertid staten helt visst kan utan ekonomisk förlust förse bohuslänska
skärgården med de nämnda, för fiskarebefolkningen nödiga jernvägarne,
synes det ock rigtigt, att staten tager saken om hand och efter en på
tillräcklig utredning grundad plan utför hvad som adagalagts vara nödigt
för ändamålets vinnande; ty med mindre så sker, blifver samma befolkning
ej tillgodosedd, utan riskerar tvärtom att komma i möjligast sämsta
läge derigenom att fiskaresamhällenas konkurrenter i täflan om den på
fisket grundade affären så fullständigt besegra fiskarenas egna samhällen,
att det icke kan blifva fråga om ens någon tanke på ett lifskraftigt
näringslif vidare i dem.

Inom Bohuslän har en ganska fullständig utredning af länets jernvägsfråga
med hänsyn särskildt till hafsfiskets behof egt rum under de senaste
femton åren och gifvit upphof åt en rätt utförlig litteratur samt
dels tvenne riksdagsmotioner, dels ock flera ansökningar hos Eders Kongl.
Maj:t från både länets landsting och riksdagsmän i Andra Kammaren.
Fullständigast hafva hafsfiskebedriftens kraf blifvit framhållna i den af
länets landsting 1885 tillsatta jernvägskomiténs år 1886 lemnade utförliga
betänkande och år 1889 afgifna utlåtande samt i bifogade tryckta uppsats
ur Bohusländsk Fiskeritidskrift om »Bohusläns hafsfiske och dess
främjande». (Bil. A, sid. 14—15, 19, 25 29, 37 39, 45, 46 68,

70—71, 72, 75—76, 80—91, 94—124. Bil. B, sid. 26—31, 49—59,
63, 68, 69—77. Bil. C, sid. 25—42, 46, 47.) Då emellertid hvarje

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

årlig och samvetsgrann utredning af bohuslänska hafsfiskeförhållandena
alltid måste komma till det resultat, att de mest betydande hufvudorterna
för hafsfiske! i bohuslänska skärgården äro l:o) Orust och Tjörns
fögderis skärgård, för hvilken bästa jernvägsförbindelse kan erhållas genom
en linie från Uddevalla längs Bokenäset med ändpunkt vid Morlanda
Ellöshamnarne, och 2:o) Sotenäs och liville häraders skärgård, för
hvilken en eller flera jernvägsstationer vid sjön kan erhållas genom en
linie utmed Bottnafjorden till bäst befunnen ändpunkt å norra eller vestra
kusten af Sotenäs härad, samt att de återstående, för hafsfiske! mindre
betydande delarne af bohuslänska skärgården kunna tillgodoses, den södra
genom en uthamnsbana från Göteborg och den norra genom en utfartsbana
till Grebbestad—Krossekärr (med utgrening till den ändpunkterna
närbelägna Sannäsfjorden). Dessa utfartsbanor och särskildt den till Morlanda
Ellös kunna vinna ökad betydelse för hafsfiske! genom framtida
fortsättning eller genom anslutning af grenlinier. (Bil. A, sid. 40, 45
Bil. B, sid. 71—73, 77.)

Hufvudorsakerna till att Bohuslän så länge blifvit utan jernvägar
dels och främst uti tillkomsten af TJddevalla—Venersborg—HerrIjunga
jernväg och det af densamma skapade ändpunktsintresset i Uddevalla
(Bil. A, sid. 66, 85—86. Bil. B, sid. 30, 36, 49. Bil. C, sid.
28, 40, 41), dels i den, den bohuslänska skärgården försvagande behandling,
som städse egt rum från statens sida. Varder nu nämnda
jernväg med understöd från statsverket omlagd till normal spårvidd, då
blifva af lätt begripliga skäl Bohusläns utsigter att sent omsider en gång
erhålla jernvägar tydligen än smärre, än de hittills varit; och ligger
deruti ett ytterligare skäl för statsbanebyggande i Bohuslän och särskildt för
bohuslänska skärgardens tillgodoseende med statsjernvägar.

Pa grund af hvad sålunda i korthet anförts och med hänvisning till
dels Göteborgs och Bohus låns landstings underdåniga ansökan om statsjernvägar
i Bohuslän den 29 oktober 1S86, dels den af mig den 28
september 1888 ingifna underdåniga skrift rörande denna ansökan, dels
ock bifogade tryckta skrift om »Bohusläns hafsfiske och dess främjande
(sid. 25 42)», får jag härmed i djupaste underdånighet hemställa,

det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nader vidtaga åtgärder för byggandet
såsom _ normalspåriga statsbanor af de utaf Göteborgs och Bohus läns
landsting 1886 begärda utfartsbanorna med en grenbana från Lågum å
limen mellan Saltkällan och Rabbalskede till Sotenäs härad eller åtminstone
linierna till Morlanda—Ellös och Sotenäs härad i förening; med antingen

O Ö

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4. 1°

byggandet af den ifrågasatta jernvägen längs Bohusläns fastland eller ock
Uddevalla—Venersborg—Herrljunga jernvägs inlösande till statsverket och
dermed följande utläggning till normal spårvidd.

Höga den 12 december 1896.

Underdånigst

Axel Vilh. ljungman.

Riksdagsman för Orust och Tjöms häraders domsaga.

Såsom bilagor följa:

A) Betänkande angående den beslutade planen för Göteborgs och Bohus läns landstings verksamhet
att befordra anläggandet af för Bohusläns utveckling oumbärliga jernvägar. Stockholm 188b.

B) Handlingar rörande åtgärder till samfärdselns förbättrande inom bohuslänska skargården.
Nionde samlingen. Göteborg 1890.

C) Bohusläns hafsfiske och dess främjande. Göteborg 1896.

Bik. till Riksd. Prut. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Käft.