Motioner i Andra Kammaren, N:o 49

Motion 1907:49 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

1

N:o 49.

Af herr E. P. W. Röing, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående uppkörande af rätt för tullverket att för
införd vara utkräfva ytterligare tull, sedan varan till
importören utlämnats.

De nu gällande bestämmelserna, när en varas tullbehandling är afslutad,
eller om tidpunkten, då tullverket ej ytterligare kan utkräfva tull
för en importerad och förtullad vara, återfinnas i § 49 i kungliga resolutionen
på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757.

Denna paragraf har följande lydelse:

»Som det skall hända, att behörige observationer väl varda författade
öfver hvad tullbetjente för ringa kunna hafva beräknat uti deras specialer,
men icke öfver det, som, antingen af förseende eller igenom befunnen
brist i vikt och mål, eller af andra tillfällen och orsaker, för mycket kan
vara påfördt, hvilket förra skall ankomma på förklaring och betalning flera
år efter, alltså hafva vederbörande att hålla noga hand deröfver det slika
öfverbetalningar måge behörigen observerade och genast ersatta blifva.
Beträffande åter de observationer, som härröra af oberäknad och för ringa
uppburen tull för tubbare varor, så pröfvar Kungl. Maj:t i nåder skäligt,
det må tullbetjeningen tillåtas, att inom Tre år efter uppbördsårets förlopp
af vederbörande utfordra och indrifva sådana utestående och observerade
medel, efter hvilken tid ej någon må hafva makt att sådant påtala eller
utfordra utan svare tullbetjenten själf för slikt förseende.»

Bih. till Biksd. Prot. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Käft. (N:is 49, 50.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

Häraf framgår, att först efter förloppet af tre år, efter utgången af
det uppbördsår, under hvilket en vara förtullats, kan en importör vara
fullt tryggad mot efterdebiteringar på grund af oriktig tullbehandling från
tullverkets sida. För hvarje med näringslifvets behof initierad person är
det uppenbart, att denna bestämmelse är föråldrad och särskildt för handelns
sunda utveckling i hög grad skadlig.

För att visa faran af en bestämmelse som den nu gällande, ber jag
få framdraga tvenne under fjolåret afgjorda tullmål, som berört Göteborgsfirmor.
Vid den motion, n:o 132, rörande inrättandet af en tullteknisk
byrå, som jag frambar vid förra årets riksdag, bilade jag en afskrift af en
skrifvelse från firman Peder Mehn & C:o i Göteborg till statsrådet och
chefen för finansdepartementet rörande packhusinspektionens i Göteborg
tillvägagångssätt vid tullbehandlingen af ett parti glutenfoder. Det framgår
af nämnda inlaga, att generaltullstyrelsen gaf firman rätt i sitt yrkande att
få omskrika parti glutenfoder infördt tullfritt. Herrar Peder Mehn & C:o
yrkade sedermera ersättning för alla de utgifter, som firman haft tillfölje
packhusinspektionens tillvägagångssätt att efter slutad tullbehandling ifrågasätta
tull å ett importeradt och från tullen utlämnadt parti varor och att
så godt som tvinga firman, om densamma med säkerhet ville undgå att
betala tull, att återtaga till Göteborg partiet från de firmor i landsorten,
hvilka erhållit detsamma. Detta yrkande lämnades emellertid utan afseende
af såväl kungl. generaltullstyrelsen som Ivungl. Maj:t på grund af bestämmelserna
i berörda kungl. resolution.

Det andra exemplet är ett framgångsrikt försök af Göteborgs tullkammare
att af importör utkräfva tulldifferens för förut importerad vara.
En af landets större fabrikanter har importerat en reklamartikel, bestående
af små oframkallade fotografier och för dessa betalt en tull af kronor 50
per 100 kilo eller den tullsats, som är åsatt fotografier. I juni i fjol
importerade samma fabrikant ånyo ett parti dylika fotografier, som nu
belädes med en tull af kronor 200 per 100 kilo eller samma tull, som
då var åsatt leksaker. Tullbehandlingen öfverklagades hos generaltullstyrelsen,
som dock fastställde densamma. När vederbörande tulltjänsteman
erhöll kännedom om generaltullstyrelsens beslut, utskref tullkammaren
i Göteborg med stöd af 1757 års resolution genast en tilläggsräkning å
ett parti tidigare inkomna fotografier. Fabrikanten vägrade först betala
räkningen, men måste sedermera — visserligen under protest — betala
beloppet och genom öfverklagande söka ändring hos generaltullstyrelsen.
I inlagan till nämnda styrelse heter det bland annat följande:

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

»Då jag nu lillskrifver kungl. generaltullstyrelsen, så sker detta i
anledning däraf att härvarande packhusinspektion hos mig pretenderat att
erhålla tulldifferensen å ett parti dylika fotografier, hvilka tidigare inkommo
hit och då af härvarande packhusinspektion tullbehandla^ som
fotografier. Detta förfaringssätt, att packhusinspektionen den ena gången
tullbehandla!’ en vara efter en tullsats och en följande gång efter en annan,
innebär ju nämligen en stor risk, ett stort osäkerhetstillstånd för importörerna,
som därigenom kunna åsamkas stora förluster, och tyckes del
mig, att delta osäkerhetstillstånd borde för framtiden undanröjas. Denna
gång rörde det sig om ett jämförelsevis ringa belopp, men det kunde ju
lika väl hafva varit fråga om en hel skeppslast varor, i hvilket fall tulldifferensen
kunnat representera en förmögenhet. Om vi då antaga, att en
köpman gjort sin kalkyl af varan efter en tidigare tillämpad lägre tullsats
samt på basis af en sådan kalkyl hade sålt ett väntadt parti, en skeppslast,
så kunde ju en förhöjning i tullsatsen (på samma sätt, som i föreliggande
fallet skett, det vill säga utan att tullsatsen under mellantiden
officiell ändrats), kommit att medföra köpmannens ruin. Om en privat
affärsman begår ett misstag, är han ju skyldig att bära följderna däraf,
och det förefaller ju egendomligt, att kungl. tullverket icke skulle vara
skyldigt låta en en gång verkställd tullbehandling blifva bestående, om
nämligen godsemottagaren icke ansett sig böra öfverklaga densamma, utan
skulle vara berättigad att, om den åsätta och af emottagaren betalda tullsatsen
sedermera anses hafva varit för låg, presentera och erhålla likvid
för tilläggsräkningar. En annan sak är ju, att packhusinspektionen, som
anser sig ha begått ett misstag genom att å ett inkommet varuparti hafva
debiterat för låg tullsats, för varuemottagaren påpekar detta så fort som
möjligt till hans ledning vid fortsatt import af samma vara, men som det
nu tyckes vara, har ju hvarje köpman ett Damoklessvärd sväfvande öfver
sig i form af möjliga efterräkningar.»

På denna klagan har generaltullstyrelsen dekreterat, att, då tullinspektionen
i Göteborg med stöd af 49 § i Kungl. Maj:ts nådiga resolution
på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757 såsom egen
observation hos tullkammaren i Göteborg anmält till uppdebitering ifrågavarande
belopp, utgörande skillnad å tull för förut importerad vara, som
tullbehandlats efter en lägre tullsats, generaltullstyrelsen funnit firmans
förevarande skrift icke till någon styrelsens vidare åtgärd föranleda.

Af det ofvan anförda torde framgå, att särskildt köpmännens berättigade
intresse klöfver sådana bestämmelsers införande att icke tullverket,

4

Motioner i Andra Kammaren, N;o 49.

sedan förtullningen af en vara ägt rum, kan af importören utkräfva icke
förut uppdebiterad tull. Jag vill som ytterligare skäl härför framhålla, att
vi i vårt land — i motsats till med oss i öfrigt jämnställda stater — äga
en tulltaxa med synnerligen oklara och otydliga bestämmelser samt otillfredsställande
specialisering. Däremot äga vi ingen officiell varuförteckning.
Härtill kommer, att, samtidigt som vår tulltjänstemannakår är synnerligen
nitisk, samvetsgrann och i de flesta fall tillmötesgående mot den trafikerande
allmänheten, den dock i regel är i saknad af tillräcklig varukännedom,
beroende bland annat på alltför små fordringar från statens sida
för inträde i tullverket samt bristen på en praktiskt skött undervisning i
tulltekniska frågor, varumuseer i våra större importhamnar samt utbildade
tulltekniska fackmän (reseinspektörer), hvilka vid ofta återkommande besök
kunde lämna råd och upplysningar rörande varors förtullning. Att under
sådana förhållanden olika tullsatser ofta åsättas en och samma vara, och
detta icke blott af skilda utan äfven mången gång af samma tullkammare,
är ej att undra på. Mycket ofta är uppfattningen rörande samma sålunda
behandlade vara äfven hos de olika myndigheterna helt olika. Så finner
man bland de sista årens rundskrifvelser från generaltullstyrelsen ändringar
och afvikelse!’ från föregående beslut rörande bland annat kabelhållare af
järn, elektrose, konstläder, spelkortskartonger, sandärter, lupiner (frö), isoleringsband
af kautschuk, järnklykor, nickelplattor, vissa sorts skifvor af
kautschuk, fanérskifvor, velocipedlack, black varnish, vissa kautschuksvaror,
vissa maskiner, askar af papper, jutesäckväf, försedd med en inslagen
röd tråd i kanten, flädersaft, vissa sorts spik, skodon med pressade
ornament, asbestpapp, kautschuksträngar, stafvar- och ventilplattor, vissa
sorts kragar och linneväfnad etc. etc.

Mången gång innebära de gjorda ändringarne en mycket stor förändring
af tullsatsen. Exempel härå kan jag framdraga ur den bransch,
i hvilken jag som köpman arbetar. Först dekreterade generaltullstyrelsen,
att »black varnish» skulle förtullas som fernissa och således draga en
tull af kronor 30 per 100 kilogram, sedermera att den skulle förtullas
som kemiskt-tekniskt preparat, hvilket motsvarar cirka kronor 1: 50 per
100 kilogram. — Å läcker och fernissor är tullsatsen som sagdt kronor
30 per 100 kilogram. Denna tullsats har mig veterligen undantagslöst
betalts för velocipedlack (Cycle Enamel), tills helt nyligen, då generaltullstyrelsen
helt oförmodadt resolverade, att som denna vara efter sex dygn
icke hårdnat, den ej kunde användas som fernissa i vanlig mening, utan
skulle förtullas som kemiskt-tekniskt preparat, det vill säga med 15 %

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

af varans värde. Generaltullstyrelsen har uppenbart förbisett den sorts
fernissor, som kallas ugnsfernissor, dit nämnda lack hör, och hvilka fernissor
öfver hufvud taget aldrig hårdna eller få hårdna förrän i ugnsvärme.
Generaltullstyrelsens rundskrifvelser i dessa ämnen bringas ej genom någon
dess åtgärd till allmänhetens kännedom, hvilket skulle vara synnerligen
förmånligt för näringsidkarne och, jag vågar påstå det, äfven för generaltullstyrelsen
själf genom den kritik, som härigenom mera effektivt kunde
öfvas å kung!, styrelsens verksamhet. Visserligen har en tulltjänsteman
för egen räkning utgifvit en varuhandbok, i hvilken myndigheternas resolutioner
i tullärenden upptagits, men synes mig kungl. styrelsen böra åläggas
att af trycket utgifva alla dess beslut, som afse en klassificering af viss
vara under en rubrik i tulltaxan.

Då en importör redan i följd af dessa så godt som oafbrutna förändringar
i uppfattningen hos de olika tullmyndigheterna rörande tulltaxans
tillämpning kan bli utsatt för stora obehag och kostnader vid varors import
och förtullning, huru mycket större kan skadan ej bli för honom,
då enligt 1757 års resolution tullverket har rätt till efterdebiteringar för
importerade varor under tre år, efterdebiteringar, som måhända föranledas
af en ändrad uppfattning om den tullsats, som rätteligen bör tillämpas.
Då skulden till den felaktiga förtullningen ej ligger hos importören, utan
hos vederbörande tullmyndighet, kan det ej vara med billighet och rättvisa
öfverensstämmande, att den fullkomligt oskyldige drabbas af förlusten,
utan bör staten bära densamma. Skulle denna min uppfattning
vinna Riksdagens bifall, tillkommer det därpå Kungl. Maj:t att i tjänstgöringsreglementet
och tullstadgan fastställa nya betryggande bestämmelser
i detta afseende såväl för tulltjänstemännen som för staten beträffande
sådana fall, då efterdebiteringar beroende på felräkning och falska uppgifter
från importörens sida vid förtullningen kunna verkställas.

Jag anser alltså, att hvarje importör, som handlat i god tro, bör,
sedan varan af tullverket öfverlämnats åt varuemottagaren till hans fria
disposition, skyddas från efterdebiteringar, grundade på förändrad uppfattning
från tullverkets sida rörande den tullsats, som bör tillämpas.
Som detta spörsmål enligt mitt förmenande är af den största betydelse
för näringsidkarne, skulle det vara önskligt, att afgörandet förbehölles
Konung och Riksdag samt att stadgandet i fråga således finge inflyta i
tulltaxeunderrättelserna i stället för att som nu innehållas i en kunglig
resolution.

6

Motioner i Andra Kammaren, N;o 49.

Åberopande hvad jag sålunda anfört, hemställer jag,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla dels om upphäfvande af Kungl. Maj:ts nådiga
resolution den 19 januari 1757, i hvad den innefattar
rätt för tullverket att inom tre år efter uppbördsårets
förlopp utfordra ytterligare tull, dels ock om
införande af sådana bestämmelser i tullförfattningarne,
att tullverket, till följd af förändrad uppfattning från
dess sida rörande den tullsats, som bör tillämpas, ej
skulle äga rätt att utkräfva ytterligare tull, sedan införd
vara till importören utlämnats.

Stockholm den 19 januari 1907.

Erik Röing.

I ofvanstående motion instämma:

K. G. Karlsson. E. A. Nilson.

E. L. Camitz. E. Lovm.

C. J. F. Ljunggren. Joll. Jeansson.

F. E. Ne ess.
Ivan Svensson.
Jolian E. Ekman.

Erik Martin.