Motioner i Andra Kammaren, N:o 49 (Motion 1897:49 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

]V:o 49.

Af herr C. J. Jakobson, om skrifvelse till Ko?igl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till beredande af effektivt skydd för arbetsaftal.

Med sorg och bekymmer se våra dagars arbetsgivare framtiden an
tack vare den strejkfarsot, hvilken allt mer synes utbreda sig bland arbetarne
i olika näringar. Man behöfver icke förmena arbetarne deras
rätt att söka ständig förbättring i sina ekonomiska vilkor för att med
växande oro iakttaga, huru de allt hellre och hellre tillgripa strejkutvägen
för att nå detta mål. Gällande lagar och förordningar förmå faktiskt
intet mot allt det ofog, som bedrifves före och under en strejk, men
då alla samhällsmedlemmar med rätt kunna fordra skydd mot den ekonomiska
sköfling, som alltid drabbar arbetsgifvaren genom en strejk, huru
okynnesmessig denna än varit, synas statsmagterna hafva skyldighet tillse,
att det påpekade onda på möjligast fullständiga sätt afhjelpes.

I äldre tider, med de förhållanden som då rådde i afseende å husbönders
och tjenares ömsesidiga ställning, fans en lagstiftning, som på
ett både praktiskt och för båda parterna gynsamt sätt ordnade deras inbördes
rättigheter och skyldigheter, men denna lagstiftningsform, den s. k.
legostadgan, räcker icke till efter den enorma utveckling i vexlande former,
som äfven arbetsmarknaden erhållit i våra dagar. Det är numera
endast jordbruksarbetare, som träffa tjensteaftal på basis af tjenstehjons -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

stadgan. Och om än de icke vilja försaka de fördelar af en för längre
tid tryggad ställning, af huld och vård under sjukdomens dagar in. m.,
som tjenstehjonsstadgan erbjuder, så skulle en stadsarbetare knappt våga
visa sig så »otidsenlig» att taga laga städsel, för allt det hån detta skulle
inbringa honom från »klassmedvetna» kamrater. Man föredrager i städerna
i bästa fall att träffa uppgörelse med sin arbetsgivare med en kortare
uppsägningstid, hvilken arbetsgifvaren, som alltid kan afpressas godtgörelse
för ett brutet aftal, nog får hålla, men hvilken, enligt hvad erfarenheten
lärt, arbetarne hålla, endast om och så länge de hafva lust.

De gällande lagar, som eljest skulle kunna skydda mot strejkmissbruk,
inskränka sig i sjelfva verket till en lam och intetsägande förordning
om ansvar för hot och våld från strejkande mot sådana kamrater,
som ej vilja deltaga i strejken. Men om detta lagbud har man redan
fått den erfarenheten, att det icke kan sägas alls gagna, enär agitatorer
och strejkledare med iakttagande af nödig försigtighet icke alls behöfva
frukta denna lag och likväl fullt ut kunna använda sina magtmedel mot
strejkvägrande kamrater.

Då denna art af skyddslagstiftning mot strejker sålunda visat sig
fruktlös, men då å andra sidan statsmagterna ovilkorligen äro skyldiga
att skydda arbetsgivare och äfven icke-strejklystne arbetare mot de skador,
som en strejk ådrager dem, synes det mig, att de lagstiftande myndigheterna
icke hafva mer än ett sätt att välja för att ernå detta syfte.

Detta sätt är att genom en klok och praktisk lagstiftning stadga ett
effektivt skydd å båda sidor för arbetsaftalets helgd.

Det är detta skydd, som nu faktiskt saknas. Rättslöshetstillståndet
är i sjelfva verket fullständigt, såsom en lika sorglig som mångtalig erfarenhet
visat. En mästare i ett yrke träffar aftal med sina arbetare om
t. ex. två veckors ömsesidig uppsägning och en viss lön och på grund
häraf gör han upp pris på sina leveranser till kunderna. Det gäller t. ex.
ett större arbete på eu nybyggnad eller dylikt. Arbetarnes fackförening
får reda på att mästaren åtagit sig beställningen i fråga, och genast är
tillfället lägligt att framställa mer eller mindre obefogade eller ibland
oförsynta kraf, hvilka genast måste beviljas, eljest strejk ögonblickligen!
Ett annat fall: eu mästare har uppgjort med sina arbetare att verkställa
det eller det arbetet för eu viss ackordsumma. Med stöd af denna träffar
han aftal med sin kund och utfäster sig, såsom brukligt är, att betala en
viss pligt, om ej arbetet blir färdigt på utsatt tid. Emellertid påbjuder
fackföreningen strejk, och mästaren bär att välja mellan att betala den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

dryga plikten eller atf betala sådan arbetslön, att denna äter upp hela
förtjensten och kanske mera dertill.

Man må icke invända, att dylika fall väl kunna tänkas, men näppeligen
torde förekomma. Tvärtom torde det vara litet hvar bekant, att
sådant numera är så alldaglig!, särskildt i de större städerna, att allmänhetens
intresse derför förslöats, under det att näringsidkare i alla branscher
med oro och bekymmer dagligen se sig hotade af olika yttringar
af fackföreningstyranniet. Och om det på den allra sista tiden synts vara
något mindre strejker än förut, kan det helt visst anses orsakadt deraf,
att den socialistiska arbetareledningen rustar sig för en kommande s. k.
storstrejk, hvars förödande verkningar helt visst icke skulle stå tillbaka
för de sköflingar, ett krig plägar medföra.

Men, säger man, hvarför finna sig arbetsgifvarne utan vidare i att
arbetarne bryta det ingångna aftalet? Jo, svaras, derför att lagen icke
ger dem tillfälle att uttaga sin rätt. Visserligen kan ju arbetsgifvaren
draga arbetaren inför domstol med yrkande af skadestånd, och har han
ett bindande kontrakt, dömer nog äfven domstolen arbetaren skyldig att
betala, men hvad mer! Då det sedan blir fråga om att utkräfva skadeståndet,
saknar arbetaren medel, och det hela resulterar i att mästaren
utom sin förra förlust äfven får vidkännas utgifterna för processen. För
att icke tala om att han derefter i all sin tid skulle utpekas såsom arbetarefiende
och sannolikt äfven förföljas af de moderna tyranner, som
kallas fackföreningsledare.

Naturligtvis är det icke meningen att på något sätt inskränka arbetarens
lagliga frihet att efter godtfinnande förfoga öfver sin dyrbaraste
egendom, sitt arbete, eller att sätta det högsta pris derpå, som han kan
betinga sig på arbetsmarknaden. Det kan icke heller blifva tal om att
på något sätt inskränka arbetarnes sammanslutningsrätt, så mycket mindre,
som i denna i och för sig icke ligger något skadligt. Här kan endast
blifva fråga om, och det är äfven allt hvad som behöfves, att skapa en
lagstiftning, som på ett nöjaktigt sätt skaffar helgd åt det arhetsaftal, som
arbetaren sjelf fritt och otvunget ingått med sin arbetsgifvare, det må föröfrigt
afse kortare eller längre tid, ett större eller mindre styckarbete.
Blefve det förenadt med ett tillräckligt strängt ansvar att bryta ett arbetsaftal,
vare sig mästaren eller arbetaren gjorde det, ett ansvar som kunde
resultera i tvångsarbete, der, på grund af tredska eller oförmåga att betala,
skada tillfogades endera kontrahenten eller en del arbetare af
deras arbetskamrater, lär det icke finnas ringaste tvifvel derom, att icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

derigenom alla okynnesstrejker skulle förebyggas. Ingens lagliga rätt
kränktes af en dylik lag, ty det är en hvars pligt att hålla hvad han
lofvat. Och de olägenheter, hvilka kunna förmenas vidlåda ett dylikt
stadgande, äro helt visst icke omöjliga att afhjelpa. Frågan är blott att
utan rädsla och undfallenhet för en högröstad socialistisk agitation taga
steget fullt ut och icke nöja sig med en halfmesyr, som skulle skada
mer än gagna.

För att bereda ruin för en sådan lag måste emellertid eu del formella
lagändringar göras, hvadan jag för min del anser lyckligast, om
Kongl. Maj:t toge frågan under ompröfning och efter noggrann utredning
föreläde Riksdagen ett lagförslag i afsedt syfte. Innebörden af den nya
lagen torde dock till sina hufvuddrag här böra beröras.

Liksom enligt den nuvarande tjenstehjonsstadgan tredska att fullgöra
arbetsaftalet medför utom ekonomisk påföljd äfven annat straff, och då
denna princip således redan har burskap i vår lagstiftning, bör sådan
påföljd stadgas i afseende å allt slags arbetsaftal, som ingås under lagligt
betryggande former. Ett skriftligt kontrakt bör alltså vara laga bindande,
hur kort tid det afser, eller om det blott är fråga om styckarbete,
ett eller flera. Bryter endera parten aftalet, skall han af den andra parten
lagföra* och skadan för käranden undersökas och bestämmas. Efter fallen
dom skall den dömde utbetala den ådömda skadeersättningen och rättegångskostnaderna.
Kan han ej det, eller tredskar han, må han hållas till
allmänt arbete i viss, mot den ådömda summan svarande tid. Gifvet är,
att lagbudet skall så affatta*, att det skyddar den, som oförvålladt bryter
ett aftal, för annat än ekonomisk risk. Likaså bör det tillses, att unga
eller oerfarna arbetare, som möjligen af samvetslösa arbetsgifvare narrats
att träffa sådana aftal, hvilka antingen på grund af allt för låg arbetslön
eller andra dylika orsaker icke kunna hållas, sedan detta vederbörligen
konstaterats, icke må drabbas af ansvar för ett dylikt aftals brytande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och förelägga Riksdagen ett lagförslag i syfte att
skaffa laga, effektivt skydd åt arbetsaftalets helgd.

Stockholm den 25 januari 1897.

C. J. Jakobson.

Ilih. till Rikad. l’rot. 1897. I Sami. 2 Afd. 2 Hund. IS Haft. U