Motioner i Andra Kammaren, N:o 49

Motion 1891:49 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

1

N:o 49.

Af herr W. Walldén, m. fl., om upphäfvande af eller nedsättning
i vissa tullar på lifsmedel.

Bland de grundsatser för vår tullagstiftning, hvilka gjort sig gällande
ända till systemförändringen af 1888, hafva särskildt tvenne varit
af allra största betydelse för vårt näringslifs utveckling. Den ena af
dessa är frigörandet från alla afgifter, i den mån statens finanser det
medgifvit, af de oumbärligaste lifsmedel och förbrukningsförnödenheter.
Den andra är tullfrihet för industriens rå- och beredningsämnen,
för dess verktyg och maskiner.

_ Det beklagliga afsteg från dessa sunda principer, livilket under
de sista åren egt rum, måste med nödvändighet i längden utöfva ett
högst betänkligt inflytande på hela vårt näringslif. Och tecken visa sig
redan, att icke blott industrien drabbas af de härigenom orsakade svårigheter,
utan att dessa äfven sträcka sig till vigtiga grenar af landthushållningen
och vissa klasser af jordbrukare.

Redan en dyrköpt erfarenhet härom lär väl i sin mån påskynda
återgången till ett för näringslifvets sunda och kraftiga utveckling fördelaktigare
tullsystem.

Men det finnes ett annat ännu mera afgörande skäl för den förhoppningen,
att åtminstone den ena af de nyssnämnda grundsatserna,
nemligen de oumbärligaste lifsmedlens tullfrihet, inom kort skall å nyo
tillkämpa sig seger. Detta skäl är att söka i dessa tullars ur beskattningssvnpunkt
alldeles säregna ställning.

Tullbeskattning å oumbärliga lifsmedel är den mest betungande
af alla skatteformer. Den verkar på samma sätt som en personlig skatt
efter hufvudtal: ingen kan undandraga sig den.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Haft. 1 ''

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

Men derjemte är den progressiv nedåt. Ty i samma mån som
någon befinner sig i den ekonomiska ställning, att större delen af hans
inkomster åtgår till det dagliga brödets förvärfvande, i samma mån som
hans kapital utgöres endast af den arbetskraft, för hvars underhåll närande
föda är ett hufvudvilkor, blir för honom trycket af denna beskattning
dubbelt betungande.

Denna omständighet — att lifsmedelstullarne kasta de tyngsta
bördorna på de svagaste skuldrorna — är redan i och för sig skäl nog,
hvarför man bör afskaffa dem och ersätta dem med lämpligare skatteformer.
Och det är för oss så mycket mera en bjudande pligt att
härom framlägga förslag, som vi ingalunda kunna på något sätt godkänna
den protektionistiska uppfattningen att vissa af landets jordbrukare
äro i sin goda rätt, då de göra hela landsdelar och hela samhällsklasser
skattskyldiga under sig. Vi kunna så mycket kraftigare
bestrida denna deras förmenta rätt, som vi, alldeles frånsedt sjelfva
principfrågan, i tullar å jordbrukets alster se icke ett verkligt botemedel
för dess betryck, utan endast en lockelse till beträdande af vägar,
som leda modernäringen tillbaka i stället för framåt.

Härtill kommer, att denna beskattning af vissa samhällsklasser till
förmån för andra i sig innebär fröet till en hotande samhällsfara, för
hvilken det vore i högsta grad fåvitskt att göra sig blind. Det är
ingen obillig fordran från de kroppsarbetande klassernas sida att icke
nödgas se sin brödföda på konstlad! sätt fördyrad. Och när deras
klagan öfver att så skett icke lyckas göra sig gällande inför lagstiftaren,
är sådant i hög grad egnadt att i de djupa lagren väcka och underhålla
missnöje. Och det ökas, detta missnöje, helt naturligt deraf, att
hittills så godt som intet blifvit gjordt till infriande af de förespeglingar,
som »det nya systemets» förkämpar så frikostigt strött omkring sig
just till desse arbetare, hvilka man så tungt beskattade.

Denna vår uppfattning af lifsmedelstullarna såsom en framför andra
obillig beskattning är hufvudskälet, hvarför vi tillåta oss yrka på deras
•snara afskaffande.

Det är så mycket vigtigare att en återgång till det gamla bepröfvade
systemet med tullfrihet för folkets födoämnen sker nu, som
det måste blifva svårare att åvägabringa en ändring, i fall »systemet»
tillätes att fatta fast fot särskilt i statsfinansielt hänseende. Det är en
i statshushållningen blott allt för ofta besannad erfarenhet, att stora inkomster
skapa stora utgifter. Man vänjer sig lätt ifrån sparsamhet, när
stora summor på de indirekta skatternas väg liksom af sig sjelft strömma
in i statens kassakista. Man förbiser blott allt för lätt, att medlen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49. 3

lika fullt tagas ur folkets fickor. Och man glömmer, att — från hvilken
synpunkt saken än ses — dessa inkomster äro dömda att en gång
försvinna. Enligt tullvännernas egen teori skola ju »skyddstullar» så
utveckla produktionen inom landet på importens bekostnad, att de inkomster
staten kan påräkna af dessa tullar ständigt sjunka för att till
slut i det närmaste försvinna. Å andra sidan hysa lifsmedelstullarnas
motståndare en redan genom de nya valen till Andra Kammaren ytterligare
stärkt öfvertygelse, att oviljan mot denna beskattning—framför
allt i händelse denna ovilja skulle komma att underblåsas af ett eller
annat hårdt år — skall så tillväxa, att den till slut oemotståndligt sopar
bort dessa tullar.

Ännu är dock lyckligtvis icke »det nya systemet» hos oss fast
rotadt. Ännu torde man utan allt för väsentliga ekonomiska och statsfinansiella
svårigheter kunna vända tillbaka i rätta spåret. Vi äro de
första att erkänna faran af täta rubbningar i fråga om ekonomiska system.
Men det synes oss vara en långt mindre rubbning att nu, i fråga
om lifsmedelstullarna, återföra förhållandena till hvad de voro före 1888
än att fortsätta byggandet på den grund, som iades genom det obetänksamma
omstörtandet af vårt sedan så lång tid tillbaka rådande tullsystem.

Här i Sverige har dessutom lifsmedelsbeskattningen en alldeles
särskild! förhatlig karakter i följd af det sätt, hvarpå den åvägabragtes.
Det skedde, som bekant, genom rösterna af ett antal representanter,
hvilka intagit sina platser i riksdagen icke på grund af valmännens
förtroende, utan i följd af domstols utslag. Man må visserligen invända,
att Första Kammaren, som i sista hand leder sitt ursprung från den
kommunala röstskalan, i alla händelser skulle senare erhållit en så öfvei--väldigande tullvänlig sammansättning, att tullvännerna äfven utan biståndet
af stockholmsrepresentanterna skulle lyckats genomdrifva rågtullen
och öfriga lifsmedelstullar. Det förefaller dock mycket otroligt,
att, om frågan fått anstå, exempelvis till innevarande år, med dess i
åtskilligt ändrade förhållanden, en omröstning om brödtullarna skulle
ledt till deras påläggande. Säkert är emellertid att, om så skett, hade
nationen långt villigare fogat sig deri, än när lifsmedelsbeskattningen,
såsom nu är fallet, blef frukten af en genom valprocess tillkommen
majoritet.

Emellertid ligger just i sättet för lifsmedelstullarnas genomdrifvande
en ytterligare anledning för oss att nu, sedan nya val till Andra
Kammaren egt rum, påyrka deras afskaffande.

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

Vi öfvergå nu till några erinringar rörande de vigtigaste af de
tullsatser, hvilkas upphäfvande vi tillåta oss föreslå.

Bland dessa intager fläsktullen en alldeles särskild ställning. Som
bekant är det hufvudsakligen torrsaltadt amerikanskt fläsk af mycket
hög fetthalt, som hit införes. Detta slags fläsk utgör den ojemförligt
större delen af hela införseln. Det förtäres mest af befolkningen i de
bygder, der man i större utsträckning har sin utkomst af bergsbruk
eller skogsdrift. Arbetaren i dessa yrken har af erfarenheten lärt, att
vid ansträngande arbete, särdeles under den kalla årstiden, det feta fläsket
är för honom långt mera närande än det magrare svenska. Äfven om
detta erhölles lika billigt eller billigare, är det mindre lämpadt för
hans behof.

_ Det är således ej nog dermed, att fläsktullen, som håller det
amerikanska fläsket uppe i pris, i främsta rummet drabbar landsdelar,
hvilka icke sjelfva producera tillräckligt med brödsäd och således äfven
i öfrigt hårdast betungas af lifsmedelsbeskattningen; inom dessa bygder
är det framför allt arbetarnes klass och särdeles de, som i hård vinterkyla
utföra ett strängt arbete, hvilka i följd af tullen se sitt sofvel fördyrad^
med 30 till 40 procent af varans värde.

Ån mera motbjudande förefaller denna tull, då det väl får anses
för afgjordt, att icke ens det mål, som hägrat för tullens vänner, nemligen
den svenska svinafvelns skyddande mot utländsk konkurrens, i
någon väsentlig mån vinnes.

Införseln af fläsk, hufvudsakligen amerikanskt, utgjorde under de
senaste fem åren:

År 1886 .................... „ 1887 .................... „ 1888 ........................... „ 1889 ................................................................................ „ 1890 januari—november............................................	............. 9,536,802 kg. .............. 8,032,025 „ ........... 5,458,000 „ .............. 5,060,000 „ ............... 8,248,000 „
Samtidigt utgjorde utförseln af fläsk:
År 1886 ......................... „ 1887 ............... „ 1888 ............................ „ 1889 ................................................................................ „ 1890 januari—november............................................	.............. 1,588,346 kg. .............. 3,125,192 „ .............. 4,744,000 „ .............. 7,347,000 „ .............. 5,783,000 „

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49,

Införseln och utförseln af lefvande svin utgjorde:

År 1886
„ 1887
„ 1888
„ 1889

Införseln.

932,173

1,383,562

212,612

87,051

Utförseln.

3,387,676 kg3,
936,590 „
18,756 „
237,121 „

Af ofvan anförda siffror synes, att svinafveln inom landet raskt
utvecklat sig äfven före tullen och således oberoende af densamma.
Uppenbart är också, att tullen trots sin oskäliga höjd icke kan hindra
en betydande import. Detta är också helt naturligt. Det utgör blott
ett nytt bevis för en sanning, som framhölls under tullstriden, nemligen
att det svenska fläsket och det amerikanska äro två olika varor, hvilka
endast på ett mycket inskränkt område konkurrera med hvarandra.
De hafva olika marknad. Det svenska fläsket kan såsom finare och
mindre fett söka sig en jemförelsevis mycket fördelaktig marknad i
utlandet. Vi meddela här prisuppgifter för svenskt fläsk i England
och för amerikanskt fritt i Stockholm. Till det senare priset kommer
här tullen af 20 öre för kilogram.

Nedanstående pris	hafva	en-	Importpris pr	1 kilo å amen-
ligt svenske mejeriagentens	i	Man-	kanskt ben fritt fläsk 1890 fritt i Stock-
chester meddelande erhållits	i	Eng-	holm utan assurans	och undervigt
land för	1 kilo svenskt	fläsk 1890.		öre
	Magert.	Fett.	januari........................	..... 52 å 50.
maj	92 ål,05.	85	å	1.	februari....................	...... 50.
juni	94 å 98.	90	å	94.	mars .............................	...... 52 å 55.
juli	92 å 1.	84	å	92.	april ...........................	...... 54 å 55.
augusti	1,01 å 1,09.	95	å	1.	Tai................................	...... 55.
september 1,07 å io.	1,05	å	1,07.	juni................................	...... 53.
oktober	1. å 1,09.	98	å	1,05.	juli...............................	...... 53.
november	82 å 92.	75	å	80.	augusti .......................	...... 54 å 55,60
					september .................	...... 54 å 55.
					oktober .......................	...... 55 å 58.
					november....................	..... 55 å 57.
					december...................	...... 51 å 54.

Af. dessa siffror framgår, att priset i England ställer sig ganska
fördelaktigt för det svenska fläsket, äfven då vederbörlig hänsyn tages

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 49.

till frakt och omkostnader. Det bör derför vara en ren nationalvinst,
att en del af den inhemska fläskkonsumtionen tillgodoses från utlandet,
och tillfälle beredes våra svinuppfödare att exportera sin egen vara till
utlandet och der erhålla högre pris.

Visserligen har man äfven från en annan synpunkt påyrkat tull
å amerikanskt fläsk. Man har sökt göra troligt, att dess förtärande
skulle innebära särskilda sanitära vådor. Detta påstående har emellertid
på det bestämdaste gendrifvits af de i sådant hänseende mest
kompetenta auktoriteter.

Under sådana förhållanden frågar man sig: hvilken är det då
egentligen, som har fördel af fläsktullen? Ingen annan än statskassan.
Men knappast lär väl någon, hvilka åsigter han än i öfrigt hyllar, vilja
gå derhän, att han förordar fläsktull såsom en lämplig finanstull. Snarare
lär väl en hvar med oss instämma deri, att från denna synpunkt
vore det rent ut ovärdigt att af de fattigaste lagren i samhället utpressa
eu sådan skatt. Både klokhet och rättvisa fordra således dess
afskaffande.

I sammanhang med tull å fläsk bör äfven ur tulltaxan utgå tull
å ister.

Hvad smör beträffar, står den vara, som utifrån införes, så till
vida i samma ställning till den inhemska som amerikanskt fläsk till
svenskt, att det hufvudsakligen från Finland införda smöret är en till
andra ändamål använd vara än största delen af det här hemma tillverkade.
Detta senare betingar också, såsom välbekant är, långt högre
pris såväl på den inhemska marknaden som vid export. Införseln af
smör är också högst obetydlig, jemförd med den stora utförseln, hvilken
under 1890 likasom under ett par föregående år torde ha uppgått till
icke så långt från 15 millioner kilogram, hvaremot importsiffran icke
uppgår till 3 millioner kilogram, men vissa år varit icke obetydligt
mindre. På sista tiden har visserligen äfven importerats ytterst billigt
amerikanskt smör. Men äfven om detta gäller naturligtvis att det icke
kan ur nationel synpunkt vålla någon olägenhet, om vi här hemma
förtära en billigare vara för att kunna reservera vår egen för eu utländsk
marknad, der den med större vinst kan afyttra^.

Då tull å fläsk upphäfves, bör äfven tull å lefvande svin afskaffas.

Något skäl för bibehållandet af tullen på kreatur synes så mycket
mindre föreligga, som utförseln i så hög grad öfverstiger införseln.
Exempelvis infördes under 1889 af nötkreåtur 4,340, af får 700 och utfördes
37,380 nötkreatur och 43,630 får.''

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49. 7

I fråga om spanmåls- och mjöltull gäller af naturliga skäl alldeles
särskildt, hvad som i det föregående yttrats om det hämmande inflytande,
lifsmedelstullbeskattningen i allmänhet öfvar på flertalet industrier.
De verka ock i hög grad tillbakahållande i fråga om jordbrukets
intensiva utveckling äfvensom till direkt skada för den gren af
landthushållningen, som representeras af boskapsskötseln och dess binäringar.
Uppenbart är slutligen, att de för den kroppsarbetande befolkningen
utgöra den ojemförligt större delen af den dem pålagda
lifsmedelsbeskattningen. Och de äro långt ifrån till fördel ens för det
stora flertalet af jordbrukare. Endast de, som sjelfva producera råg
och hvete till afsalu — eller med andra ord omkring 36 procent af
rikets samtlige private jordegare — kunna af dessa tullar draga någon
nytta.

Bevillningsutskottet vid 1888 års riksdag föreslog tullens belopp
för omalen spanmål, både råg och hvete, samt kom m. m. till kronor

2.50 för 100 kilogram. Man torde ha rätt till det antagande, att utskottet
härvid följde den grundsats, som uttalats af ett föregående bevillningsutskott,
nemligen att icke sätta tullen »så låg, att den dermed
afsedda effekten äfventyrades». Också uttalades ganska allmänt från
protektionistiskt håll, att om man blott finge denna tullsats och dermed
följande stigning i pris, så vore detta allt hvad jordbruket behöfde.

Hvad särskildt beträffar det för den stora allmänheten vigtigaste
sädesslaget, rågen, utgjorde den så pålagda tullen omkring 30 procent
af varans då gällande pris. I följd af betydliga inneliggande lager och
skarp konkurrens steg dock icke priset under det år tullen åsattes ens
med dennas hela belopp. Men i följd af åtskilliga samverkande orsaker
blef stegringen senare så mycket hastigare; redan 1889 var genomsnittpriset
50 procent och förlidet år 60 procent högre än 1887. Det
grofva rågmjölet, till hvilket särskildt den brödköpande arbetarebefolkningen
oftast är hänvisad, betalades 1887 i genomsnitt med kronor 9,so;
priset steg 1888 till 11 kronor, 1889 till 14 kronor, 1890 till 15 kronor
och derutöfver — allt för 100 kilogram och beräknadt efter hufvudstadens
noteringar.

Med hvete är förhållandet något annorlunda, men äfven här har
dock en stegring egt rum från 1887 till 1890, belöpande sig till kronor

3.50 för 100 kilogram.

Den svenske jordbrukaren bär sålunda genom de sista årens konjunkturförhållanden
erhållit omkring kronor 2,50 för 100 kilogram råg
och 1 krona för samma vigt hvete mera än som vid tullens påläggande

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.9.

ansågs tillräckligt. Under sådant förhållande synes krafvet på den
tryckande spanmålstullens upphäfvande så mycket mera berättigad!
En skyddstull för rågodlingen borde under sådana omständigheter äfven
från deras sida, som påyrkade densamma såsom en hjelp under de för
tre år sedan gällande låga pris, nu anses mindre behöflig.

Men om tullen å råg, malen och omalen, upphäfves, följer med
nödvändighet att äfven tullen å hvete afskaffas, enär det annars enligt
sakkunnig uppgift icke lär kunna förhindras, att mjöl af det dyrare
sädesslaget införes under namn af rågsikt.

Då tullen å brödsäden borttages, måste naturligtvis äfven tullen
å bröd i tulltaxan upptagen under rubrik »bröd, andra slag», upphäfvas.

De skäl, som tala för potatistullens skyndsamma upphäfvande, äro
allt för kända för att här behöfva upprepas. Det är nödvändigt att
bereda tillfälle till tullfri införsel af detta för den fattigaste befolkningen
oumbärliga födoämne, af hvilket förrådet anses långt före nästa
skörd vara upprymd! Derjemte lär jordbrukaren behöfva att införa
icke obetydligt af sättpotatis.

Med stöd af hvad vi här anfört tillåta vi oss hemställa,

att Riksdagen ville upphäfva tullen å: fläsk, kött;
smör, äfven konstgjordt, ister; nötkreatur, får, svin;
spanmål, omalen: råg, hvete, korn, ärter, bönor; spanmål,
malen: mjöl och gryn, alla slag; ris; bröd, andra
slag, samt potatis, äfven krossad eller rifven.

Om mot förmodan Riksdagen skulle finna att afskaffandet på en
gång af samtliga dessa tullsatser skulle stöta på oöfvervinneliga svårigheter
i afseende på statsregleringen, och att deras aflyftande derför
måste ske mera successivt, få vi, med vidhållande afl värt yrkande i afseende
på öfriga här uppräknade artiklar, alternativt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att nu nedsätta tullen
å spanmål, omalen: råg, hvete, korn, ärter, bönor, från
dess nuvarande belopp 2 kronor 50 öre för 100 kilogram
till 1 krona 5Ö öre; spanmål, malen: mjöl, gryn
alla slag, från 4 kronor 30 öre för 100 kilogram till
2 kronor 50 öre; ris, från 2 kronor 50 öre för 100

Motioner i Andra Kammaren, N:o 49- 9

kilogram till 1 krona 50 öre; bröd, andra slag, från
4 kronor 3 öre för kilogram till 2 kronor 5 öre.

Stockholm den 26 januari 1891.

Ernst Beckman. Hugo E. G. Hamilton. Joll. Johansson.
Christian Loven. Wilh. Walldén.

Häruti instämma:

E. J. Ekman.

J. A. Fjällbäck.
Fridtjuv Berg.
Edvard Wavrinsky.
A. H. Fock.

Magnus Höjer.

P. J. M. Erikson.

Curt Wallis.

.N Linder.

A. E. Nordenskiöld.
%

Arvid Gumcelius.

Olof Olsson.
Emil Hammarlund.
Gustaf Ericsson.
J. Mankell.
Richard Gustafsson.

I det första alternativet instämma:
Sixten von Frusen.

A. Hedin.

Bill. till Ttilcsä. Prof. 1991. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Höft.

■>